Är det svårt att älska och bli älskad?

OMGOMGOMG BOMBISBOMBISBOMBIS!
DU SKRIVER HELT OTROLIGT, FANTASTISKT UNDERBART, VILKEN INLEVELSE. KÄNSLORNA DU BESKRIVER, DET ÄR SOM MAN ÄR MITT IBLAND DEM OCH KAN SE HUR HEMSKT DOM MÅR. JAG FINNER INGA ORD. FÖR DU ÄR WONDERFUL, HELT OTROLIG OCH DIN BERÄTTELSE ÄR MAKALÖS, SOM MÅNGA ANDRA TROR JAG ATT JAG OCKSÅ DÖR. MEN HUR KAN DET VARA TILLÅTET ATT SKRIVA SÅ BRA, KAN MAN SKRIVA SÅ BRA OCH DU GÖR DET!
OTROLIGT!♥
Bombarda- Det här är fantastiskt!! Förstår du det?!?:]♥

haha du får mig att lipa ^^ tack så jätte mycket. finner inga ord över min kärlek o glädje till dig o alla andra läsare. Ni betyder något enormt mkt för mig ♥
Tack ännu en gång för din vackra text, kul att du började läsa igen

Jättebra!

Kapitel 55

~ Connys perspektiv ~

Äntligen. Äntligen tillbaka på Hogwarts. Jag trodde aldrig att jag skulle säga de, men jag har faktiskt saknat skolan. Alla lektioner, läxor, lärarna men mest av allt mina vänner. Det kalla stengolvet svalkade mina fötter när jag gick genom korridorerna. Facklorna som var uppsatta längst med väggarna lös upp skolan och jag kände mig genast välkommen.
- Hur känns det att vara tillbaka älskling?
- Underbart! Svarade jag honom och log ett varmt leende.
- Snurrande Hippogriffer, sa Fred när vi nu stod utanför Gryffindors uppehållsrum. Porträttet svängde åt sidan och det igenkända hålet gestaltade sig på väggen. Först steg Fred in och sen jag. En sprudlande glädje spred sig inom mig när jag såg det hemtrevliga rummet. I de röda sofforna som stod längst med rummets väggar satt några flickor från första och tredje årskursen, vid det slitna träbordet precis vid ingången spelade tre killar från sjätte årskursen knallkort. Allas blicka vändes mot oss och jag blev genast generad. Mina kinder blev mer och mer rosenskära ju längre in i rummet jag gick. Jag tassade snabbt upp för trappan och öppnade sakta dörren in till min sovsal. Väskan ställde jag bredvid min röda himmelssäng och doften av hemma fyllde mina lungor.
Jag la mig ner i den mjuka sängen och sjönk ner en bit i madrassen. Mina ögonlock slöts igen och la sig som ett täcke för mina båda ögon. Jag låg kvar en stund för att njuta av min hemkomst. Tankarna gick åt alla möjliga håll men mest åt en sak som jag helst inte ville tänka å just nu, men varje gång jag försökte komma ifrån funderingarna så kom dem alltid tillbaka igen. Hur skulle jag berätta för Olivia?

”Hej Olivia, du är min nya syster. Din mamma och min pappa har gift sig och vi ska få ett syskon” Nej sådär kan jag ju nt säga, det låter ju hur dumt som helst.
”Tjena syster, hörde att våra föräldrar gift sig” Jag kommer göra bort mig om jag säger så, sa jag till mig själv och suckade djupt.
”Vad roligt vi ska dela hus på somrarna ” Åååh så svårt det kan vara då! Skrek jag rakt ut och blev nästan rädd för mig själv.
Knackningar hördes på trädörren intill rummet och sedan en orolig röst.
- Conny har det hänt något? Frågade George.
- Nej, vad får dig att tro det? Undrade jag förvånat och undrade hur länge jag legat här.
- Du skrek.
- Ehm, nej det där var inget. Svarade jag och öppnade dörren så han kunde komma in.
Sedan reste jag mig upp och tog fram borsten som låg på det lilla bordet bredvid sängen. Jag började med att dra den igenom mitt hår för att få ut knutorna. Därefter tog jag fram en svagt aprikosfärgad blus som matchade mina mörkblåa jeans perfekt.
- Sådär du, nu är jag klar och redo för att äta. Sa ja och tog tag i min killes hand. Han fnissade till och kysste mig på pannan innan han sedan öppnade dörren för att gå ut.

Stora salen, lika vacker som vanligt. Himlen var blå och stjärnklar, endast något enstaka moln prydde dess bakgrund. Vi satte oss ner vid gryffindors bord och jag började genast sleva i mig några skedar av den berömda köttgrytan. Bara ett par minuter senare slår Fred och Olivia ner sig vid platserna bredvid mig och George.
- Åh vad skönt att se dig igen Conny, log Olivia och gav mig en mjuk kram. Chockat kramade jag tillbaka och nickade som svar på hennes fråga innan jag tog en ny sked med gryta. Det kändes skumt att sitta här och prata med henne nu, vilket tvillingarna också verkade tycka eftersom det satt knäpp tysta och utbytte spända blickar mellan varandra och mot oss tjejer. Tillslut fick hon nog av tystnaden och satte ner glaset med en hög smäll i bordet så att folks blickar drogs mot oss. Sedan tittade hon irriterat på oss tre och sa sedan:
- Asså vad är det med er, ni är så tysta och hemlighetsfulla. Kan någon vara snäll och berätta vd som händer, ni tar kål på mig!
Weasley tvillingarna och jag utbytte blickar och sedan nickade Fred till mig för att visa att det var dags för mig att berätta. Jag harklade mig och gav ifrån mig en kort hostning innan jag började:
- Ehm jo, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men varför har du inte berättat att din mamma har gift sig och är gravid?!
- Kanske för att hon inte har och är det? Och varför skulle det vara så viktigt för dig att veta det ändå? Sa hon lite snäsigt tillbaka till mig.
- För att det kanske vore bra om man visste sånt när vi ska dela föräldrar! Röt jag till och George hoppade till från sin plats.
- Ey Conny lugna dig, sa min kille varnande och tog min hand.
- Vad hon försöker säga är att Conny har fått två brev av sin pappa att han gift om sig med en fru, att de snart ska få ett barn och att Olivia Stewart går på Hogwarts. Fortsatte Fred sansat och hans tjej bara stirrade på honom som om han precis skulle ha svalt en hel padda, sedan fortsatte hennes blick till mig och sedan tillbaka till sin kille.
- Ehm ursäkta mig, hostade hon fram och reste sig från sin plats och gick ut ur salen.
- Ja det gick ju bra, sa George när hon lämnat rumme.
- Bara tyst med dig, sa jag och suckade medan jag reste mig för att springa ifatt henne.
- Olivia stanna, snälla! Ropade jag efter henne. Hon stannade sakta upp men vände sig inte om.
- Är det sant? Mumlade hon.
- Jag är hemskt ledsen att behöva säga det, men tyvärr tror jag faktiskt det. Jag ställde mig framför henne och kollade in i de blå gröna ögona, de var fylla med tårar som bara väntade på att får sippra nerför hennes släta kinder.
Hon nickade bara och böjde huvudet neråt istället.
- Kom sa jag och tog tag i hennes hand och vi började gå ut mot sjön. Vi satte oss ner under den stora eken och jag tog fram de båda breven som min pappa skrivit och gav dem till Olivia.
Hon läste igenom dem om och om igen, för varje gång föll det flera tårar. Hon grät så mycket så att hon gav ifrån sig små hickningar när hon försökte hämta luft, nu kunde jag inte hålla mig mer utan jag la mina armar om henne och torkade bort de salta tårarna från hennes kinder.
- Det kommer säkert bli bra, lugnade jag henne med. Vi ska göra så gott vi kan för att få detta att fungera.
- J-a, stammade hon fram och lutade sitt huvud mot min axel. Vi satt där i minuter utan att någon sa något. Det var som att bara att få vara nära varandra läkte det de största såren.
- Så vacker himlen är Conny, sa hon och andades in ett djupt andetag som hon sedan andades ut igen sekunden efter.




Kan vara en hel del stavfel/slarvfel. Förlåt för det men jag typ sover just nu^^ Kände att jag behövde ge er ett nytt kapitel nu ♥

Håller verkligen meed!!!

Åh gud vad bra! Du är du underbar!

Jättebra!!!!!

AWESoMEEEEEEEEEEEEE