(PM)Albus Potter

längtar efter du-vet-vad!!!!

superbra

Den är super men tänk på en sak godisbaronen ligger i hogsmed inte i diagongränden=)

Jag höll på att skriva det också, men det finns faktiskt en Godisbaronen i Diagongränden.

Tänkte faktiskt på det först, men enligt wikipedia så finns det även en Godisbaronen i Diagongränden:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Diagongr%C3%A4nden

Kul med nya läsare förresten! ♥

du måste bli författare.

^
absolut!

Wiiiee, tack ♥
Här får ni ett till för att ni ALLA är så schyssta!
35 - Drömmen
"Och slytherin har fångat kvicken! Matchen är slut!”
Lorcans röst ekade bland läktarna, där slytherinelvererna stod upp och hoppade medan gryffindor-, ravenclaw-, och hufflepuffeleverna satt dystra med hängande huvuden. Sytherin hade vunnit. Albus hade ju varit så taggad. Hur kunde de förlora?
I ögonvrån kunde han se hur resten av gryffindorlaget landade bredvid honom. Det började regna. En blixt fick läktarna att lysa upp och Albus kunde urskilja en skylt från gryfffindors läktare där det stod: ”Albus är sämst, han kan inte ens fånga en kvick, han är hemsk.”
Sytherineleverna knuffade ner Albus då de stormade förbi och han blev kvar där. Liggandes på marken medan de andra återvände till slottet. Ingen brydde sig om honom. Inte ens hans eget lag. Vinden piskade honom i ansiktet och regnet trängde in genom hans mörkröda quiddithcklädnad.
Han låg där hur länge som helst. Efter något som kändes som flera timmar kunde han se en mörkröd silhuett komma gående mot honom. Det var Fred. Gryffindors lagkapten. Han såg arg ut. Han såg rentav sagt rasande ut.
”Du är kickad från laget, Albus”, sa han, och sedan gick han därifrån. Albus blev liggande, och ingen kom för att hämta honom. Inte ens Ellie och Sco, hans bästa vänner brydde sig om honom nu. Han var en dåre.
Albus satte sig käpprakt upp i sängen. Han slog handen för pannan och märkte att han kallsvettades. Med häftiga andetag lutade han sig tillbaka mot kuddarna igen. Det tog en stund för honom att inse att det bara hade varit en dröm. Quidditchfinalen hade inte ägt rum än.
Albus pustade ut. Bara en dröm.
Han visste att han aldrig skulle somna om nu, så han reste sig upp, öppnade upp förhänget runt sängen och greppade sin quidditchklädnad som inte var blöt och lerig, utan ren och torr. Sco, Elliot, Spencer och Texas sov djupt. Lux sov också i sin bur. När han hörde Albus öppnade han ena ögat en sekund, men slöt det sedan och lutade huvudet mot sin egen axel.
Tyst som en mus smög Albus ut ur sovsalen och ner i uppehållsrummet som var helt tomt sånär som på William, som tydligen också hade vaknat tidigt.
”God morgon”, hälsade William.
”God morgon”, svarade Albus sömnigt. Han slog sig ner i fåtöljen där Sco brukade sitta och lutade sig tillbaka.
”Hur är det?” frågade William.
”Bara bra”, sa Albus. William nickade. Efter det blev det tyst. Ingen sa någonting förens resten av laget kom ner till uppehållsrummet. Alla verkade ha vaknat ovanligt tidigt, och Louis hade mörka ringar under ögonen. En våg av nervositet vällde över Albus. Han kunde knappt fatta att de skulle spela quidditchfinal om bara någon timme. Han kände lycka, men när han tänkte på drömmen visste han inte vad han skulle känna.
Nej, nu var han löjlig. Drömmar är drömmar och verklighet är verklighet. Nu skulle han tänka på verkligheten.
”Ska vi äta frukost eller?” frågade Fred efter en lång stunds tystnad, ”Alla är ju redan samlade och så…”
Laget nickade, och några minuter senare satt de helt själva i stora salen och åt under tystnad.
Albus tyckte att det var obehagligt tyst. Han ville säga någonting, men han visste inte vad. Det var det som var problemet.
Efter en stund kom slytherinlaget invandrande i stora salen. De såg också trötta ut, och de sa inte heller så mycket.
Efter frukosten gick båda lagen direkt till omklädningsrummen. Albus kände hur nervositeten höll på att överta hans kropp. Han var så sjukt taggad och nervös på samma gång. Väl inne i omklädningsrummet hörde Albus knappt vad Fred sa. Men hans pepptalk verkade peppa upp laget, för de var på väldigt glatt humör en stund senare. De skämtade och stojade och tiden flög förbi. Det var inte alls långt kvar tills de skulle gå ut på planen. Fred kollade klockan varannan sekund och Albus och Ellie började skaka bredvid varandra. Laget bytte om till sina mörkröda klädnader.
”Okej, hörrni, en minut kvar!” hojtade Fred. Laget blev knäpptyst och alvaret spred sig igen.
”Gå bara in och gör ert bästa nu, som alltid”, sa Fred, ”Vi slog ju slytherin förra gången, men ni minns vilken tuff match det var va?”
Laget nickade instämmande och Albus tänkte tillbaka på matchen mot slytherin. Den hade vart mer än dubbelt så tuff som matcherna mot Hufflepuff och Ravenclaw tillsammans.
”Jaha, då går vi ut då. Kör hårt nu!”
Dörrarna öppnades, och dånet från läktarna var nästan öronbedövande högt. Den här gången var läktarna proppfyllda, och alla lärarna skulle titta. Eller vänta lite nu. Professor Roper var inte där. Han som alltid kollade på matcherna. Albus blev lätt besviken, men det skulle han inte tänka på nu.
Med slytherinlaget vid sidan av sig vandrade gryffindorlaget ut på planen och skriken, applåderna och hurraropen ljöd högre och högre. När lagen ställt upp sig på mitten av planen blev det knäpptyst.
”Lagkaptener, skaka hand!”, sa Alicia. Fred och Amery Stanford skakade hand. Sedan backade de tillbaka och intog sina positioner. Albus såg hur Alicia tryckte visselpipan mot läpparna för att blåsa. Han skakade av sig nervositeten så gott han kunde. Nu skulle de vinna. Eller nej, så skulle han inte tänka. Nu skulle de ha kul. Ja, det lät mycket bättre.
Alicias röst var det enda som hördes nu.
”Tre…två…ett…PIIIIIIIIP!”

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer