PRS Lupple & Medi

"Men du blev hennes klister." Han log och reste sig.
"Jag ska göra lite Choklad om någon timme så hon får något i sig. Gå och prata med far. Ingen kommer in hit jag lovar. Eller be far komma hit. Ni kan tala Italienska ifall du vill."

Dorian skakade på huvudet.
"Uppenbarligen." Sa han och suckade tyst och flinade till.
"Varför behöver jag prata med honom? " Sa han och drog handen frustrerat genom håret.
"Han får komma hit ifall han vill nått. " Sa han tyst och studerade Willow noga. Försökte än en gång memorera alla hennes drag. Han hade gjort det så många gånger förr men ändå kändes det som han hittade nya drag varje gång han tittade. Det var så spännande.

"Nepp det var ifall du ville gå igenom alla saker för ikväll." Han log och gick ut.

Timmarna hade gått och WIllow hade vaknat för att klä sig ordentligt för avfärden och kavlade motvilligt armen och såg på Dorian.
"Ibland är ni onda. Jag kunde ha sprungit av mig så jag skulle somnat på kvällen men nä." Hon såg på Alexander och svalde. Sprutor var inte lika läskiga men det skrämde henne fortfarande.
"Så ikväll ger vi oss av?"

Dorian skakade på huvudet och satt tyst i flera timmar tills det var dags. Han hade väckt henne försiktigt och förklarat att de skulle dra nu. Han såg att hon klädde sig ordentligt och han log svagt. Hon skulle behöva det.
" Det går fort. Fokusera bara på mig." Sa han och såg in i hennes ögon.

Alexander tvättade stället han skulle sticka nålen och nickade.
"Ikväll så ger vi oss av. Direkt efter att du somnat. Du kommer vakna i det andra huset." Sa Alexander innan han stack in nålen snabbt men oerhört försiktigt och sprutade in medlet och drog ut nålen och plåstrade om.
Dorian greppade ett försiktigt tag om henne så hon kunde somna i hans armar och han skulle kunna springa med henne.

"Det är nte så farligt längre." Hon såg på honom men somnade ganska snabbt och Maria var snabbt framme och virade en filt om henne och såg på Dorian.
"Lathan och du sen Tristan och Alexander. Vi andra tar en alternativ väg."

Dorian nickade sakta och bar upp henne, tog ett bra grepp och gick nedför trappan med henne.
"Allt är redo när vi kommer fram?" Sa han och såg på Lathan som nickade och sedan började han springa.
Med Lathan bredvid sig och strax efter hörde han Alexander och Tristan bakom sig.

"Vi är snart framme." Viskade han till Willow medan han sprang och började snart känna igen skogen runt om deras mark och en stund efter det så var han inne på deras mark.
Han sprang snabbare och var väldigt snart inne i huset och inne i hennes rum och la försiktigt ned henne i sängen medan Lathan kollade igenom varje vrå av huset.
" Det är klart. " Sa han och Dorian kunde äntligen bädda ned henne och sätta sig i hennes rum.

Tristan nickade och såg på Willow med en öm blick.
"Dorian är du hungrig?." Tristan rätade på sig och satte sig ner.
"Hon måste ha det skönt. Att sova och äta mat." Han log.
"Hon älskar dig. Det hoppas jag du vet om."

Dorian såg på Tristan och nickade.
"Väldigt." Sa han ärligt och nickade sedan.
"Jag vet. Och jag avundas henne så mycket." Viskade han ärligt och log svagt.
"Det är inte bra för henne. Men jag vet. " Sa han lågt.
"Jag älskar henne så mycket. Och skulle hon varit helt vanlig hade jag lämnat henne för att ge henne ett bättre liv. Men hon är ett mirakelbarn. Hon kommer vara i ständig fara. " Viskade han tyst.

Han hade hämtat en mugg med blod och satt sig ner och såg på henne.
"Jag tror du hade inte lämnat henne ifred över huvud taget. Hon är som en sol. Charmig och du föll för henne så fort." Han log och drack från en kopp.
"Hur mycket är klockan?"

Dorian flinade till.
"Jag hoppas att jag hade gjort det. För hennes skull. Hon är ung. Hon har hela livet framför sig. Och hade hon inte varit mirakelbarnet hade hon haft familj och en normal uppväxt. " Viskade han och det sista sa han på italienska.
Han tog några klunkar av blodet och nickade.
"Hon är en sol." Log han och såg sedan på klockan som fanns i rummet.
" Ungefär tre på natten." Sa han lågt med ett svagt leende.