prs yehet & kkaebsong

Läpparna spricker upp i ett leende av sjuttonåringens ord. Säkerligen har andra sagt det förut, och krossat sina löften. Men med Zihao är det på något sätt annorlunda, Joshua kan inte riktigt sätta fingret på det. Långsamt lutar sig gryffindoreleven sig en aning bakåt för att kunna se den äldre i ögonen.
"Det gör vi.. lovar du mig?" frågar han efter en liten stund med händerna nedgrävda i Zihaos mörka lockar.

”Självklart!” Utbrast Zihao nästan förolämpat. Varför hade han ens frågat från början om det inte låg till på det viset? Att de skiljts åt förut berodde inte på att kärleken försvunnit, det var då ett som var säkert. Förhoppningsvis skulle de aldrig försätta sig själva i en sådan dum situation igen. Rättare sagt: sjuttonåringen skulle se till att aldrig göra om samma misstag. Med ett varmt leende på läpparna, strök han förstrött fingrarna över den andres kind. Usch, han var så förälskad att det nästan var patetiskt.

Joshua ser den äldre djupt i ögonen, finner sig själv nästintill inkapabel till att titta bort. Den förolämpade tonen på Zihaos röst är aningen roande, men sextonåringen vet bättre än att börja skratta.
"Förlåt, ville bara vara säker." förklarar Joshua med ett leende strykandes över läpparna. Jo, såhär förälskad har han aldrig varit innan. Vilket är förvånande då han innan skolans början lovat sig att försöka ignorera den sjuttonåriga slytherineleven. Visar sig att det var i princip omöjligt. Joshua ryser till lite grann när han känner fingrarna strykandes över kinden, och sluter ögonlocken en kort stund.

Zihao skrattade till lite, lutade lätt på huvudet med höjda ögonbryn. Han hade förväntat sig att den saken var helt klar för sextonåriges. De hade bara varit tillsammans igen i en ynka dag och han hade redan förklarat sin kärlek inför den andre alldeles gör många gånger. Visserligen hade den äldre inte sagt det rakt ut varje gång, men nästan vem som helst kunde förstå innebörden av hans handlingar.
”Knasboll, du vet redan att jag är helt jävla störtkär i dig. Tydligen så pass att jag nu har en svans. Tack för den förresten”, knorrade han buttert och fortsatte stryka fingrarna längsmed Joshuas ansikte, tills de nådde håret.

"Man kan aldrig vara för säker," påpekar Joshua, skyddar sig själv för sjuttonåringens argumentationer. Blicken glider okontrollerat ner till den yviga svansen som rör på sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han försöker att hålla en liten fnitter för sig själv, då det antagligen inte är rätt stund för att skratta. "Jag vet helt ärligt inte hur det kan vara mitt fel. Om jag vetat något om det, kan jag försäkra dig om att jag inte skulle ha gjort det." även om Zihao antagligen redan förstår det, bestämmer han sig för att klargöra det lite extra. Även om han verkligen gillar sjuttonåringens lurviga päls. Blicken glider ner mot Mimmi som fortfarande leker för sig själv, och sedan tillbaka till slytherineleven med ett lömskt leende. "Du och Mimmi matchar."

”Men sluta”, muttrade Zihao och puttade löst till sextonåringen. ”Du kan inte först neka till att det är ditt fel och sedan säga att jag och katten matchar, det är inte okej”, fortsatte han knorrande och fattade tag om svansen som tydligen inte hade några planer på att hålla sig stilla. Innerst inne, fann han orden att vara någon slags tvistad komplimang. Katter var så söta och gosiga, även om de rätt som det var kunde sätta klorna i en. Det var troligen därför många kallade dem för djävulens skapelse, eftersom de attackerade folk utan anledning. Men det många inte tänkte på, var ett ett djur sällan attackerar utan anledning. Det hade han allt fått klart för sig.

Kanske han gått lite för långt med kommentaren. Förstrött faller Joshua ner mot madrassen, en liten överreaktion på Zihaos lösa puttande. Med armarna utsträckta på vardera sida stirrar han upp i taket.
"Förlåt, tyckte det var roligt." berättar Joshua med blicken fäst i den vita taket, som matchar med allt annat i sjukhusflygeln. Vitt och trist. Stilrent är det dock. "Förstår bara inte hur dina känslor för mig fått en svans att växa ut. Plus är Mimmi otroligt söt, du borde ta det som en komplimang." försiktigt låter han huvudet falla åt sidan mot madrassen för att kunna ta en titt på sin lilla katt. Lilla och lilla, tjock är hon och pälsen gör det klart och tydligt.

Faktumet att Joshua precis lagt sig ner, fick Zihao att bli lätt vild. Det var nämligen en perfekt position för att attackera.
”Fråga inte mig, men den är där för att stanna tills vidare, så jag hoppas att du tycker om den”, sade han och följde den yngre eleven med blicken, samtidigt som denne föll över på sidan. Fortfarande en perfekt position för att attackera, enligt Zihao själv. Nästa sekund hade han redan kastat sig över Joshua och slängt armarna om honom. ”Sluta sura, jag bara driver med dig”, gnällde han och pressade läpparna mot den andres kind.

"Klart jag tycker om den!" försäkrar Joshua med ett leende över läpparna. Visserligen är han inte van vid att se en svans viftandes på en gående människa, men det är en första gång till allt. Innan han vet om det känner han Zihaos vikt över sin kropp. Ännu någonting han inte vant sig vid riktigt än, attackerna som kommer när han minst anar det. Sextonåringen kvider till och rullar över på rygg med slytherineleven hängandes över sig. "Jag slutar bara om du ger mig en kyss," gud så löjligt det låter, men Joshua orkar inte bry sig utan pekar med sitt finger mot de röda läpparna. Som skriker efter Zihaos uppmärksamhet.

”Du vet att det där inte ens är ett straff va?”, påpekade sjuttonåringen och drog en hand igenom Joshuas hår, sköt luggen bakåt bara för att den genast skulle falla tillbaka mot pannan igen, ungefär som hans egen lugg hade en tendens at göra. Försiktigt lutade Zihao ansiktet närmare gryffindorelevens, drog ett finger längsmed benstrukturen han fann alldeles perfekt. Sedan lät han slutligen deras läppar vidröra varandra, till en början varsamt. Allt eftersom kunde han däremot inte riktigt hålla sig i skinnet längre, vilket ledde till en betydligt djupare, mer rå kyss.