De utvalda

(Det ska stå mannen haha xD)

Ethan sjönk ner bredvid Eletha och la försiktigt armarna om henne. Flickan sprang fram till sin mor som tittade osäkert på de.
"Kom, vi ger de betalningen och rider härifrån" mumlade Ethan i Elethas öra mjukt-

(Förstod det xD)

"Jag kan inte, hon är min syster, min halvsyster." sa Eletha upprört med gråten i halsen och armarna om Ethan. Han borde förstå, det här var hennes familj, hon visste inte om systern, men det var hennes familj.

Ethan nickade, han förstod. "Men du kan inte ta henne ifrån hennes mor..". Han såg i ögonvrån hur mannen kom närmare de. När Eletha verkade så här upprörd och nerbruten så var han allt modigare.
Ethan ställde sig upp framför Eletha, som för att skydda henne. "Du sticker iväg!" väste Ethan. Mannen satte ett hårt korvfinger i hans bröstkorg. "Du flyttar på dig, ni ska båda sticka härifrån!" sa mannen ilsket.

"Jag vet." mumlade hon och såg på mannen, "Låt honom vara." sa hon med behärskat lugn och ställde sig upp vid Ethan och såg på sin far. "Man ska inte slå barn, eller andra." sa hon då hon var säker på att kvinnan fick samma behandling som dottern. Men.....det måste ju vara kvinnans krog säkert ett arv efter hennes döde make som var innan fadern. Om de inte var gifta kunde kvinnan och Sonja gott klara sig utan honom och han hade ingen laglig rätt över dem.

Ethan var tyst och lät Eletha prata. Det här var hennes strid, ännu i alla fall.
Mannen ilsknade till utav hennes ord. "Kungen lovade mig att jag skulle slippa se dig igen!" morrade han och höjde handen som för att slå henne faktiskt.
Nu var Ethan snabb med att reagera. "Du rör henne inte!" sa han och blockera snabbt handen och fick god lust att slå till honom, men han lät bli.

Eletha skälvde till inombords av hans ord men visade det inte. Någonstans i hennes barnahjärta hade hon önskat att han älskat henne att han slog för att han älskade henne och ville inte lämna ifrån sig henne. "Så du tänker slå mig?" sa hon hånfullt och tog ett steg närmare hennes far som backade undan, "Du lämnar dem nu och kommer aldrig tillbaka, hon har drivit denna krog själv och kommer att klara det nu med, jag är säker på att hon redan gör allt liksom du körde slut på min mor." sa hon ilsket och hennes blick var svart av vrede det såg ut som om hon skulle slå ihjäl honom här och nu.

Ethan var tyst igen och tog bort sin hand som blockerat slagen. Han hoppades hennes far skulle lyssna. Han ville inte se mer blod spillas, även om det varit någon som gjort illa Eletha...han ville bara bryta benen på honom...
Mannen såg ilsket på Eletha och sedan mot Sonja och modern. "Varför ska jag lämna dem? Du är inte min dotter längre, jag bor och lever här!".

"För att de klarar sig bättre utan dig och jag tänker krossa dina ben ett efter ett tills du försvinner härifrån." sa Eletha och visade inte hur ledsen hon blev över orden, de skat i hjärtat, hon hade ändå som ett barn gör älskat sin far hur grym han än må ha varit. Hon kom fram till honom och tar tag i hans arm och trycker hårt och ser honom ilsket in i ögonen.

Mannen försökte nu backa undan igen, men det gick inte med Elethas grepp om hans arm. Det gjorde ont, han kände mycket väl till sin dotters styrka, hon var starkare än alla vuxna män han mött. Till och med pojken hon hade med sig verkade vara svagare än henne, fastän han var särling.
"Jag lämnar dem då!" morrade han ilsket och lyckades slita sig loss.
Ethan la sina händer på Elethas axlar igen, mannen hade gett sig.
Hennes far blev inte glad över att se att någon brydde sig om hans dotter. "Ni är alla missfoster bara! Missfoster! Du tror han bryr sig om dig va Eletha? Att han älskar dig? Men du har fel, du är ett jäkla monster!" fick mannen ur sig.
Ethan fick då nog. "Du ljuger inte för henne!". Han slog hårt till mannen i ansiktet med all sin ilska.

Eletha varken sa eller gjorde något hon hade all möda att inte brista och visa känslorna för fadern, att hon var på väg att brista i gråt. Då Ethan slog till fadern tänkte han ge igen men en enda blick på sin dotter fick han att ändra sig. "Jag tänker gå och packa mina saker." sa han ilsket, men mer som en fråga Eletha sa inget så han gjorde det. Det gick snabbt sedan tog han en häst, som troligen var hans och lämnade dem alla utan ett ord. Darrande föll Eletha till marken och kröp ihop, snyftandes med tårarna strömmande längst kinderna.