The Marauders - Always and forever [SV]

Hej alla, tack för era värmande kommentarer!

Det här kapitlet dröjde lite på grund av lite issues med emotionell instabilitet... eheh.

Jävlar, vad jag grät när jag skrev det här kapitlet. Inte för att det är det sorgligaste jag har skrivit. Inte för att det är det bästa. Nej, utan för att jag sakta men säkert måste deala med faktumet att det här snart tar slut.

Detta faktum har fått mig att hela helgen sitta och störtböla i en hörna i mitt rum, om och om igen läsa mina favoritdelar ur böckerna och se mina favoritscener ur filmerna. Lyssna på sorglig musik och dricka mängder med te. Det låter jättedumt, jag vet, men att avsluta den här fanfictionen känns som att ta farväl av en gammal vän, haha. Jag är inte ett dugg redo, men samtidigt var det ju lite därför jag återupptog mitt skrivande på den här ficen - jag måste avsluta vad jag påbörjade. (shit, vad dum jag låter.)

Det är tre kapitel kvar, mina vänner. Och jag har så otroligt mycket känslor angående de här tre sista kapitlen, men vet ni vad? Jag sparar det till senare.



Nu tycker jag vi tar ett ögonblick och glädjer oss åt Remus lycka och förtränger vad vi alla vet måste hända snart ok bye




Kapitel 98
Lycka.

’’Men då förstår jag inte’’, sa Remus. ’’Varför skulle Voldemort vilja att ministern läckte information?’’
’’Det är just det’’, svarade Arthur. ’’…som rör till det för oss. Många har ifrågasatt om ministern verkligen är ledd under Imperiusförbannelsen. Isåfall kan detta vara en stöt från Ni-vet-vems sida för att få folk att tro just det, att Korpulens inte alls är förhäxad.’’
Remus nickade eftertänksamt. Det fanns hål i alla teorier. Det gick inte ihop.
Alla satt införsjunkna i sina egna tankar. I det ögonblicket kändes slutet på kriget väldigt långt borta. Ingen visste vilken ände man skulle börja i.
Remus kom på andra tankar när ett litet ljusklot plötsligt hoppade upp framför honom. Han var så oförberedd att han först ryckte till, men när den tog skepnad av en ekorre insåg han att det var en patronus.
’’Kom till St. Mungos’’ ekade Andromeda Tonks röst. Ljuset från ekorren skingrades och den försvann. Remus hade inte hunnit ta in vad den sa utan såg sig omkring förtvivlat för hjälp. Allas ögon var riktade mot honom.
’’Vad väntar du på?’’ sa plötsligt Molly med stora ögon. ’’Iväg med dig!’’
Remus insåg med ens det som alla andra redan insett, och transfererade sig iväg med ett pang.

’’Kan jag hjälpa dig?’’
’’Ja’’, sa Remus snabbt. Han var uppe i varv, allting bara snurrade. Det kändes som om han gick på droger, han litade inte ens på att hans ben kunde bära honom längre. ’’Jag letar efter Nymphadora Tonks-Lupin.’’
Receptionisten kollade igenom listan på sin skrivplatta.
’’Det finns ingen Nymphadora Tonks-Lupin här.’’ Hon kollade upp med ett osäkert leende.
’’Men det är omöjligt…!’’
Hon ögnade igenom listan igen, med ett om möjligt ännu mer osäkert ansiktsuttryck.
’’Oj, se där.’’ Hon mötte hans blick. ’’Det finns en Nymphadora Lupin här. Kan det vara hon? Ursäkta mig, jag kollade på bokstaven T…’’
Han blev varm i hjärtat. Hon hade enbart använt hans namn.
’’Var är hon?’’
’’Förlåt, jag måste ta ditt namn först…’’
Han öppnade munnen för att svara, men hörde plötsligt en röst bakom sig.
’’Remus!’’
Han snurrade runt.
’’Andromeda’’, sa han när han fick syn på det välbekanta ansiktet. Hon såg minst lika omtumlad ut som han gjorde. Hon gick fram till honom och omfamnade honom. Det kändes med ens som om all hennes bitterhet över sin dotters giftermål med honom var som bortblåst. Det kändes som om hon plötsligt såg honom som en självklar del i familjen. När de släppte varandra såg han att hon hade tårar i ögonen. ’’Remus, du har en son.’’

’’Dora-’’
’’Åh Remus, du är här!’’
’’Förlåt att jag kom så sent, jag…’’
’’Det är ingen fara, allt gick så snabbt.’’
Han böjde sig fram och kysste henne. Först nu kändes det som om han stod upp stadigt igen. Han kände sig hemma.
Plötsligt bröts tystnaden. Deras läppar skildes åt och Nymphadora log stort.
Ljudet som avbrutit ögonblicket var bebisgråt. Hon satte sig upp i sängen och lyfte upp något litet, litet från den lilla sängen bredvid henne.

Det var det vackraste Remus hade sett i hela sitt liv. Hon räckte barnet till honom, och han tog emot det. Han höll det i sina armar, och i det ögonblicket, just där, var han helt övertygad om att han var den lyckligaste mannen på hela jorden.
Han hade bara hållit barnet några sekunder när gråten plötsligt tystnade.
’’Han känner sig trygg hos pappa’’, log Nymphadora. Hon lade sig till rätta igen. Hon såg helt förstörd ut av utmattning, men hennes hår var mer lysande rosa än någonsin.
All tvivel försvann ur Remus huvud. Hur hade han någonsin kunnat tro att det här, hans äktenskap, och barnet, var fel?

Tiden stod stilla. Remus kände sig helt avdomnad av lycka. Han log. Ett stort, ärligt, äkta leende. För första gången sen 1981, så log han äkta. Och han, som i sjutton år hade accepterat det faktum att han aldrig mer skulle få känna riktig glädje, kunde fortfarande inte ta in att det var sant.
Han hade aldrig tänkt att det skulle kännas såhär. Att sitta där, med sin egen son i armarna, och känna att ens enda uppdrag här i livet från och med det ögonblicket, var att skydda honom från allt ont som kunde tänkas komma åt honom. Att sitta där, och hålla i det liv som var ens eget kött och blod.

En knackning hördes på hans dörr. Remus, som fortfarande var utmattad efter nattens fullmåneförvandling, orkade inte ens öppna.
’’Kom in’’, ropade han bara, så högt rösten bar. Ett gräsligt högt ljud fyllde rummet i en sekund, och James Potter stod plötsligt framför honom.
’’Remus’’, sa han. ’’Åh… är du okej?’’
Remus nickade. ’’Ni då? Har det hänt något?’’
James leende var löjligt stort. Han gick fram till Remus säng och satte sig på sängkanten.
’’I natt. En pojke.’’
’’Va? Är det sant?’’ sa Remus och satte sig upp lite för snabbt. Allting började snurra.
’’Lägg dig ned, Månis. Ja, det är sant. Helt galet… Han ska heta Harry. Harry James Potter.’’
’’Åh, vad fantastiskt!’’ sa Remus och log stort. ’’Grattis! Jag kommer och hälsar på er… när…’’
’’…när du orkar’’, avslutade James.
’’Hur känns det? Hur mår Lily?’’
’’Fantastiskt’’, sa James som svar på båda frågorna. Han såg drömmande ut. ’’Det går inte förklara… känslan att hålla sitt eget barn i dina armar… den lyckan…’’
’’Ingen förtjänar det här mer än ni två, Tagghorn.’’
James drömska leende satt kvar.
’’Tack, Måntand. För allt. Åh… du kommer känna likadant en dag. Jag lovar dig.’’ Han reste sig upp. ’’Ledsen för det korta besöket, jag måste tillbaka. Vi ska se till att ni får träffas snart, det lovar jag dig. Hoppas du mår bättre snart, säg till så fort du behöver någonting, okej?’’
Remus nickade.
’’Detsamma. Tack för att du kom hit. Ge Lily mina varma hälsningar.’’
James gav Remus hand en lätt tryckning innan han transfererade sig tillbaka till sjukhuset.

’’Dora, han är… jag kan inte…’’ Remus kollade upp. ’’Jag kan inte tro det.’’
’’Inte jag heller’’, sa hon med ett leende.
Han var så lycklig. Ingenting annat spelade plötsligt någon roll. Allting var på väg att lösa sig. De skulle vinna kriget, och det snart. Han skulle få en riktig familj. Han skulle få ett riktigt hem, ett tryggt liv. Livet kunde äntligen börja – på riktigt. Han skulle stråla av lycka som James gjort för sjutton år sedan, och han skulle påminna sig själv varje dag om vartenda ett av orden som Lily Potter någonsin sagt till honom. Han skulle ge Sirius en riktig minnesceremoni och berätta allt för Harry om hans föräldrar och gudfar. Han skulle göra allt för att vara den bästa maken åt Nymphadora och den bästa pappan åt sin son. Allt skulle bli bra.
’’Älskling, du gråter’’, sa Dora plötsligt, och Remus insåg att det var sant. Han grät, han grät av sorg, han grät av alla känslor som fick plats i hans magra kropp. Men mest av allt grät han av lycka.
’’Jag vet’’, skrattade han medan tårarna fortfarande rann. ’’Jag vet.’’ Han kollade på sin son igen. Han kunde inte stirra sig mätt på honom. ’’Vad ska han heta?’’
De utbytte en blick och gav sedan samma svar i kör;
’’Ted.’’
Andromeda, som stod kvar i dörren, brast plötsligt i gråt hon också.
’’Din far hade varit så lycklig om han var här…’’ Hon gick fram till sjukhussängen och omfamnade sin dotter.
’’Men mamma’’, sa Nymphadora, vars ögon också tårades nu. ’’Han är ju här, eller hur?’’
Andromeda brast ut i en ny gråtattack som svar.

Några rader från en låt som Remus hört för längesedan spelades upp i hans huvud, om och om igen.

When I’m lost,
When I’m missing you like crazy
I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life

I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know, I’ll see you again


https://www.youtube.com/watch?v=P7IbQyG9PL4

Trots att saknaden efter Lily, James och Sirius plötsligt var mer påfallande och smärtsam än någonsin, så kände inte Remus den vanliga paniken.
För han visste att de var där.
’’Dora?’’ sa han plötsligt. Hon hade släppt taget om sin mamma och Andromeda Tonks satt nu på andra sidan sängen med sin dotters hand i sin. Nymphadora kollade upp.
’’Vad skulle du tycka om att göra Harry till gudfar?’’ fortsatte han.
Hon log.
’’Vem skulle kunna vara bättre?’’ Han log tillbaka. De var överens. Det kändes bra. Som en trygghet. Och Remus visste att vad som än hände skulle han, James och Lilys son, ta hand om Ted.
’’Han är lik dig’’, sa Nymphadora.
’’Tycker du? Jag tycker han liknar dig.’’
Remus såg återigen på sin nyfödda son.
’’Han har somnat.’’
Han ställde sig upp och lade ner Ted i sin lilla säng. Stoppade om honom med det mjuka täcket och kände sig stoltare än han gjort i hela sitt liv. Han hade fortfarande inte fattat det faktum att allt var sant.
’’Jag ska lämna er ifred’’, sa Andromeda och log. ’’Ni vet var jag finns om ni behöver mig.’’
’’Tack för att du kom, mamma’’, sa Nymphadora och tog emot sin mors kindkyss. Andromeda nickade kärleksfullt, gav Remus en klapp på ryggen och lämnade rummet.

Han fattade sin hustrus hand. Vigselringen satt kvar. Den glittrade mer än någonsin.
’’Jag älskar dig, Remus Lupin.’’
Hon strök en hårtest ur hans ansikte med sin lediga hand. Hans hjärta smälte och han log.
’’Jag älskar dig också.’’

Åååh vad fint♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Älskar ditt skrivande! Neeeeeej, det får inte vara slut snart!! D': Kan du inte börja på en ny fanfic då? *Galet bedjande blick*

Älskar hela dig!♥ Du är underbart fantastisk!!♥♥ Kram♥

Jättefint kapitel! Det var bara lite synd att Remus missade förlossningen... Men han fick en son! En liten Ted

Bara två kapitel kvar... Nej! Du skriver så fantastiskt bra att det vore hemskt om du inte började skriva på en ny FF! Isåfall ska jag läsa den med glädje!

Jättejättebra kapitel!

Tack! ♥
Ska tänka på det! En sak kan jag dock lova; Det kommer en lång epilog. En låååååång epilog.

Värmer jättemycket att ni vill läsa, iallafall!

So here we go. Hrm. Kapitel 99. Gash.



Kapitel 99
Snäckstugan

Dagen därpå hade de anlänt till sitt hem och de bestämde att Remus skulle åka för att berätta nyheterna för de andra.
På vägen dit slog det honom, återigen – allt var sant. Han var pappa.
Lyckan sprudlade upp i kroppen på honom som kolsyra, det kändes som om han flög fram. Allt skulle bli bra.

Det blåste något otroligt, och Remus kunde till och med känna några vattendroppar i ansiktet i samma ögonblick som han knackade på dörren till Snäckstugan.
’’Vem är det?’’ hördes Bills röst.
’’Det är jag, Remus John Lupin!’’ ropade Remus över vinden. ’’Jag är en varulv, gift med Nymphadora Tonks, och du, Snäckstugans hemlighetsväktare, talade om adressen för mig och bad mig att komma vid nödläge!’’
Ett par sekunder gick, sen for dörren upp och Remus snubblade in över tröskeln. Han såg sig omkring i rummet. Bill, förundrad över Remus uppspelta jag, Fleur, Ron, Hermione, Luna Lovegood, Mr Ollivander och Harry.
’’Det blev en pojke!’’ ropade han. ’’Vi har döpt honom till Ted, efter Doras far.’’
Hermione skrek till.
’’Har Tonks fått babyn?’’
’’Ja, ja, hon har fått babyn!’’ Han var så stolt att han trodde att han skulle explodera.
Gratulationer, glada utrop och lättade suckar bröt ut.
’’Ja, ja, en pojke’’, upprepade Remus. Han fick syn på Harry på andra sidan bordet, och han hade aldrig varit så glad över att se pojken. Oskadd och mer lik sina föräldrar än någonsin tidigare. De fick ögonkontakt i några sekunder, och Remus var snabbt framme på andra sidan bordet och kramade om honom. Scenen på Grimmaldiplan verkade med ens så långt bort, och det kändes som om de i tyst samförstånd förlät varandra för alla hemska ord som utbytts några månader tidigare. Han släppte taget om Harry och frågade;
’’Vill du bli gudfar?’’
’’Ja-jag?’’ stammade Harry, omtumlat.
’’Du, ja, naturligtvis. Dora tycker precis som jag, ingen kan vara bättre…’’
’’Jag, javisst… jösses…’’
Remus kände en hand på sin axel och vände sig om.
’’Du stannar väl för en skål, Remys?’’
’’Jag borde…’’
’’Vi måste jy fira!’’ sa Fleur. Hennes make tog ut en flaska vin ur skafferiet och ställde fram en bricka med bägare.
''Ja, okej... vad snällt av er!''
''Självklart'', log Bill.
’’Jag kan inte stanna länge, jag måste tillbaka’’, sa Remus och tog emot en bägare fylld med vin från honom. ’’Tack, tack ska du ha.’’
Weasleybrodern hade snart fyllt allas bägare, och alla höjde de i en skål.
’’För Teddy Remus Lupin. En blivande stor trollkarl!’’
Alla instämde med glädjerop och det blev tyst ett ögonblick när de smakade av vinet.
’’Yr ser ’an ut?’’ frågade Fleur.
’’Jag tycker att han liknar Dora, men hon tycker att han liknar mig. Inte mycket hår. Det såg svart ut när han föddes, men jag svär på att det blev ljusrött bara en timme efteråt. Han är säkert blond när jag kommer tillbaka igen. Andromeda säger att Tonks hår började ändra färg samma dag som hon föddes.’’ Han drack upp det sista och Bill gjorde en ansats att fylla på. ’’Äsch, slå i då, bara en till.’’
Det var härlig stämning i den lilla stugan vid havet. Folk var så glada av de positiva nyheterna mitt i allt mörker, och Remus glömde nästan av tiden.
’’Nej… nej… nu måste jag verkligen ge mig av hem igen’’, sa Remus och tömde bägaren. ’’Adjö, adjö… jag ska försöka att ha med mig några foton om några dagar, alla kommer att bli så glada över att jag har träffat er.’’ Han drog manteln runt sig och tog farväl innan han gick ut igen, om möjligt ännu gladare än tidigare.

Den kommande veckan flöt på, och Remus svävade som på moln. Få gånger hade han varit så här lycklig. För varje dag blev Remus och Nymphadora mer och mer säkra på att deras son inte ärvt sin pappas sjukdom, vilket var en stor lättnad. Däremot hade han garanterat ärvt sin mors metamorfmagi, vilket visade sig i att hans hår bytte färg varje gång man såg honom. Få saker gjorde Remus så lycklig som tanken på att få se sin son växa upp.

April övergick till Maj och sommarvärmen hade kommit. Allt var bra.

JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTEBRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
Verkligen supersupersuperbra!

Hej alla läsare. Alla fantastiska, unika, älskade läsare.
Jag kände ett starkt behov av att skriva en liten text här. En text bestående av alla de känslor som jag känt de senaste dagarna, eller rättare sagt, veckorna.

Jag började skriva den här fanficen 2011, 2012 här på Mugglarportalen. (Det är fyra år sedan. Helt galet.)
Det var en rolig grej. Jag gillade att skriva. Jag var galen i Harry Potter och hade upptäckt min förkärlek för Marodörernas tid på Hogwarts.

Mitt liv var inte toppen alltid. Jag gick i sexan då, på en ny skola. Jag kommer ihåg att killarna i min nya klass var konstant på mig och jag hade väldigt lätt att ta åt mig. Jag passade inte in bland tjejerna, hade inte så mycket vänner utanför skolan och hemma var det rent ut sagt skit.
Anledningen till att jag berättar det här är inte för att jag vill skapa någon snyfthistoria –
Det är för att förtydliga hur mycket den här ficen har betytt för mig under åren.
Ni förstår inte hur mycket det har gjort i mitt liv att när som helst kunna gå in här och klicka upp era kommentarer. (Och det har jag gjort - ofta. Och det har tröstat mig lika mycket varje gång.) Att veta att det fanns folk som ville läsa det jag skrev. Som tyckte det var bra. Som skrev uppmuntrande saker när jag mådde dåligt och som gillade mig för det jag gjorde (och älskade att göra) och inte vad jag hade på mig.

Det har gått i perioder. Vissa perioder har jag inte skrivit på flera månader. Andra perioder flera gånger per dag. Men en sak är säkert, jag har alltid kunnat sätta mig ner, skriva ett kapitel, lägga ut här och mötas av hjärtvärmande kommentarer som en tillflyktsplats. Och det har varit så fantastiskt skönt.

Mina läsare idag är inte samma som de var när jag satte igång. Vissa läste bara kort, vissa höll kvar lite längre. Vissa har varit här ett tag och vissa är nya. Men nu vill jag säga till er, varenda en av personerna som någonsin skrivit en kommentar här –
Ett djupt, innerligt, ärligt tack.

Jag sitter här i en liten hörna på mitt rum, med musik på högsta volym i hörlurarna och med tårar rinnandes ner för kinderna som så många andra gånger de senaste dagarna.
Det sista kapitlet var så jobbigt att skriva. Jag hade tårarna i ögonen helatiden. Inte bara för att Remus död är sorglig, och absolut en av de värsta i hela serien enligt mig - Utan för att det här även var slutet på min historia.
Och nu sitter jag här, återigen, och läser igenom era kommentarer. Och de värmer mitt hjärta mer än någonsin.

Jag har bestämt mig för att inte skriva en uppföljare. Jag vill inte starta något som jag inte vet om jag kan avsluta, och jag är ärligt talat stolt över mig själv för att jag kom tillbaka hit och skrev färdigt den här. (Att avsluta påbörjade ting är inte riktigt min starka sida annars.) Det kommer hända så mycket i mitt liv framöver. Jag ska börja gymnasiet. Flytta hemifrån.

Helt enkelt så behövde jag ett avslut på det här – med risk för att låta jättefånig – äventyret.

Jag förstår verkligen om ni som läser det här tycker jag låter såå dum just nu. Det kanske jag också hade tyckt. Det är inte jag som skapat de här karaktärerna. Det är inte jag som bestämt deras öde. Jag visste helatiden vad som skulle hända och jag hade inte direkt något att säga till om. Men det här har för mig varit mer än att skriva texter om vad som kan ha hänt mellan sidorna i Harry Potter-böckerna, så att säga. Det har varit en hel värld att rymma till när det blivit jobbigt. Och inga ord kan förklara hur viktigt det har varit för mig under mitt liv. Jag har skrattat åt James och Sirius skämt som om de satt bredvid mig, tagit emot Lilys stöd som om det var mig hon pratade med, gråtit med Remus som om det var jag som bar hans sorg och hatat Peter som om det var mig han förrådde. Och nej, det är inte så. Och nej, det har inte hänt på riktigt.
Men emellanåt har det varit som verkligt för mig.
Men det som varit allra, allra viktigast för mig -
och faktiskt var varit viktigt helatiden?

Ni.
Ännu ett varmt tack.
Inga ord kan förklara hur mycket det betyder.
Det finns för evigt en plats i mitt hjärta där era namn står.
All kärlek.

https://www.youtube.com/watch?v=mDswV8vl0ZQ

''Always knew after all these years,
there'd be laughter there'd be tears.
But never thought I'd walk away,
with so much joy but so much pain.

I'm so thankful for the moments,
so glad I got to know you.
The times that we had,
I'll keep like a photograph.
I'll hold you in my heart forever,
I'll always remember you.''




***



Kapitel 100
Avslut.


Äntligen hade de fått Teddy att somna. Klockan var halv ett på natten och Remus var dödstrött, Nymphadora likaså. Det här med att vara föräldrar var ett heltidsarbete, hade det visat sig tydligt de senaste tio dagarna.
Remus pustade ut och damp ner i soffan. Det hade varit en lång dag och han hade knappt sovit. Han hörde Nymphadora greja med någonting i köket, och han bestämde sig för att tända en brasa.

Några minuter senare kom hon in med två koppar te. Hon räckte den ena till honom.
’’Tack’’, log han och tog emot den. Hon skruvade på volymen på radion lite innan hon slog sig ner bredvid honom.
’’Vilken dag’’, suckade hon. Hon ryckte tag i filten som låg över armstödet, svepte den runt sig och lutade sig tillbaka med huvudet mot hans axel.
’’Mm’’, instämde han och sippade på sitt te. ’’Är du trött?’’
’’Inte så trött att jag tänker gå och lägga mig istället för att sitta uppe och spendera lite tid med min älskade make en stund för första gången på dagar.’’
Han skrattade tyst.
’’Bra.’’
Plötsligt fick en nyhetssändning från radion Remus uppmärksamhet, och han spetsade öronen.
’’… efter inbrottet på Gringotts Trollkarlsbank. Vittnen såg Harry Potter och två andra fly därifrån på inget annat än den livs levande drake som vaktar valven.’’
Remus spillde nästan ut halva sitt te och Nymphadora satte sig snabbt upp.
’’Snälla säg att jag hörde fel’’, sa hon förskräckt. ’’Bröt de sig in på Gringotts?’’
’’Vad letade de efter där?’’ frågade Remus, trots att han visste att hon inte hade svaret.
En släpig svartalfsröst hördes med ens i radion.
’’…trots de många och starka säkerhetsåtgärder som finns på banken. Vi ska definitivt utreda vad det är som hänt, men just nu svarar jag inte på fler frågor.’’
Remus och Nymphadora utbytte en blick.
’’Galet’’, sa hon bara. Han nickade och kollade in i en elden.
Pojken som överlevde slutade aldrig att överträffa sig själv.

Klockan sju morgonen därpå vaknade Remus med ett ryck. Han såg sig omkring. Det var ganska ljust ute. Han satt fortfarande i soffan, och Nymphadora låg med huvudet i hans knä och sov. De hade alltså somnat här. Toppen.
Han insåg att det var Teddys gråt som hade väckt honom, och gav sin fru en lätt klapp på axeln.
’’Dora, det är Teddy.’’
Hon mumlade yrvaket något till svar. Han slingrade sig ur soffan så smidigt han kunde utan att väcka henne, lyfte sedan försiktigt på hennes huvud och la dit en kudde istället. Han kilade in i sängkammaren och lyfte upp sin son.
’’Sch, sch’’, viskade han tyst medan han gungade Ted tätt intill sig, och med några hickningar dog barnets gråt ut. Han log för sig själv. Inget kunde slå den känslan.
Han stod kvar en stund och bara höll om sin son. När Teddy somnat till igen gick Remus försiktigt ut till vardagsrummet igen.
Vid det här laget hade Nymphadora vaknat till. Hon var svart under ögonen efter att inte ha tvättat bort sitt smink kvällen innan, och håret var gulligt tillrufsat.
’’God morgon’’, log hon och sträckte ut armarna. ’’Jag kan ta honom.’’
Remus räckte Teddy till henne.
’’Jag går och fixar frukost så länge.’’ Han gav sin fru en snabb kindkyss och gick sedan ut till köket. Den lyckliga känslan satt kvar. Bara att veta att de två han älskade allra mest i hela världen fanns i rummet intill gjorde honom lycklig.

Efter frukosten och en stressig morgon bestående av blöjbyten, disk och städning, däckade alla de tre medlemmarna i familjen Lupin på den stora sängen i sovrummet. Remus och Nymphadora sov, tätt intill varandra, med Teddy emellan sig. Klockan hann bli tre innan Remus vaknade till. Han suckade först åt deras totala vändning på dygnet, men han kunde inte förmå sig att gå upp. Allt kändes så fint.
Men en bultning hördes plötsligt på dörren. Den vanliga klumpen i magen som brukade uppstå när någon kom och hälsade på dök upp igen. Han ville inte höra fler dödsfall. Inga fler dåliga nyheter.
Han tvingade upp sig själv från sängen och gick ut till hallen. Han drog upp trollstaven ur fickan och höll den framför sig i beredskap när han öppnade dörren.
’’Arthur? Kingsley?’’
De båda männen rabblade en kort presentation om sig själva för att bevisa sin identitet, och Remus sänkte staven.
’’Vi måste ge oss av’’, sa Arthur flåsande.
’’Men… vad…’’
’’Harry har blivit sedd i Hogsmeade’’, sa Kingsley. ’’Hörde du om inbrottet på Gringotts?’’ Remus nickade. ’’Han är på Hogwarts just nu. Vi fick höra det från Dean Thomas.’’
Nymphadora kom ut från sovrummet, med Ted i armarna, tätt intill sig.
’’Vad har hänt?’’ frågade hon snabbt när hon såg deras upprörda ansiktsuttryck.
’’Vi måste till Hogwarts’’, sa Remus andlöst. Hans hjärta slog hårt. Han fick inte en bra känsla av det här.
’’Okej’’, sa Tonks snabbt. ’’Jag ber mamma komma hit, hon kan säkert vara här på fem minuter, kan vi vänta så länge? Eller åk i förväg ni, så kommer jag se…’’
’’Du ska ingenstans’’, sa Remus och vände sig sedan mot Arthur och Kingsley igen. ’’Är alla okej? Det har väl inte hänt något?’’
’’Inte vad vi har hört, men…’’
’’Vad är det du säger?’’ sa Nymphadora, och hennes upprörda ton dränkte Kingsleys röst. ’’Jag är också medlem i Orden!’’
Remus ignorerade henne.
’’Men vadå, Kingsley?’’
’’Men de säger att Hogwarts ligger under hot.’’
’’Du kan faktiskt inte bara beordra mig att…’’
’’Dora, snälla!’’
’’Du-vet-vem vet säkerligen att han är där. Med Snape och syskonen Carrow… De tror att det kommer att bli strid.’’ fortsatte Kingsley.
’’Hur tar vi oss dit?’’
’’Det finns en väg’’, sa Arthur. ’’Vi måste ta oss till Hogsmeade först. Till Svinhuvudet.’’
’’Okej. Ge mig två minuter.’’
’’Vi väntar utanför’’, sa Kingsley och puttade igen dörren.
Remus vände sig mot Nymphadora. Hon såg ut som om han hade sagt att han skulle döda henne.
’’Snälla, tvinga mig inte att bråka med dig innan jag ger mig av’’, vädjade han.
’’Tror du att jag skulle finna mig i att jag stannar hemma, ovetande, medan du ger dig av? Vi behöver inte bråka, om du bara låter mig följa med d…’’
Han tystade henne genom att kyssa henne. När deras läppar skildes åt såg han att hon hade tårar i ögonen.
’’Remus, snälla…’’
’’Åk till din mamma. Ta hand om Teddy, han behöver dig…’’ Han kämpade emot tårarna. Att lämna henne, så uppriven och rädd, var bland det svåraste han gjort. Han höll om henne och Ted.
’’Jag älskar er båda. Så, så mycket.’’
’’Sluta prata som om vi aldrig mer kommer ses!’’
Han kysste henne igen.
’’Jag måste ge mig av. Vi ses snart igen.’’
Han tog tag i hennes hand och höll den. Tårarna rann nu längs med kinderna.
’’Lova mig att du åker till Andromeda. Jag tänker inte låta dig sitta hemma själv.’’
Hon nickade.
’’Jag lovar.’’ Han höll kvar hennes hand så länge han kunde, gav sin son en kyss på pannan och öppnade sedan dörren.
’’Jag älskar dig. Var försiktig, Remus.’’ Deras händer släppte taget om varandra och dörren slog igen.

’’Vi är i Vid-behov-rummet’’, förklarade Bill när de kom dit, flera timmar senare. ’’Eleverna gömmer sig här. Här finns sovsäckar, och…’’
Han tystnade och kollade upp för trappan. En välbekant figur var påväg ned. Remus gick snabbt fram till foten av trappan och frågade Harry;
’’Harry, vad är det som händer?’’
’’Voldemort är på väg, de barrikaderar skolan… Snape har flytt…’’ han kollade plötsligt upp och mötte Remus blick. ’’Vad gör du här? Hur fick ni reda på det?’’
’’Vi skickade meddelanden till resten av Dumbledores armé’’, förklarade någon av Weasleytvillingarna. ’’Du trodde väl inte att vi tänkte missa allt det roliga, Harry, och D.A meddelade Fenixorden, och sen rullade det liksom bara på.’’
’’Var ska vi börja, Harry?’’ frågade den andra Weasleybrodern. ’’Vad är det som händer?’’
’’De yngre eleverna evakueras och alla ska ses i Stora salen för instruktioner. Vi förbereder oss för strid.’’
Blandade vrål fyllde rummet, och folk började röra på sig. Remus snappade med ens upp några ord från konversationen mellan Molly och hennes dotter.
’’Ingen diskussion, Ginny, åk hem! Du är minderårig! Jag tillåter det inte! Pojkarna kan stanna, men du måste åka hem!’’
’’Aldrig i livet!’’
Hon slet sig ur sin mors grepp.
’’Jag är med i Dumbledores armé…’’
’’Ett tonårsgäng!’’
’’Ett tonårsgäng som tänker slåss mot honom, det är det ingen annan som har vågat!’’ vrålade Fred.
’’Hon är sexton’’, skrek Molly tillbaka. ’’Hon är inte tillräckligt gammal! Vad tänkte ni egentligen när ni tog med henne hit!’’
Bill grep in.
’’Mamma har rätt, Ginny. Du kan inte göra det här. Alla minderåriga måste lämna slottet, det är det enda rätta.’’
Ginny grät nästan.
’’Jag kan inte åka hem! Hela min familj är här, jag klarar inte av att sitta där alldeles ensam och inte veta och…’’
Remus såg hur hon utbytte en blick med Harry.
’’Okej då’’, sa hon tvärt. ’’Jag ska bara säga adjö nu, och sen…’’
Ljudet av ett brak avbröt konversationen. Någon hade klättrat in genom tunneln, tappat balansen och ramlat.
Percy Weasley ställde sig upp och borstade av sin klädnad. Remus kastade en blick på Mrs Weasley. Hon såg chockad ut.
’’Kommer jag för sent? Har det börjat? Jag fick precis veta det, så jag… jag…’’
Han tystnade. En stel stämning fyllde gruppen.
Fleur vände sig med ens mot Remus.
’’Och ’yr mår lille Teddy?’’
Totalt oförberedd på frågan blinkade han några gånger innan han svarade.
’’Jo, han mår fint! Jo, han är med Tonks, hemma hos hennes mamma. Titta här, jag har kort på honom…’’ Han drog upp det lilla fotografiet ur sin innerficka och höll upp det för Fleur och Harry som beundrande såg på det.
’’Jag har varit en idiot!’’ hördes plötsligt en tjutande röst, och alla ryckte till. Percy fortsatte; ’’Jag har varit så korkad, en sån uppblåst fjant, jag har varit en… en…’’
Någon av Weasleytvillingarna hoppade in och avslutade meningen.
’’En ministerkramare, en familjesvikare och en maktgalen fåne.’’
’’Ja, det har jag varit!’’
Remus såg på familjens återförening med ett leende. Just nu kunde han komma på få familjer som förtjänade det mer.

Efter en stund insåg han att Ginny försökt smita med i folkmassorna som trängdes i rummet.
’’Ginny!’’ fräste hennes mor.
Remus bestämde sig för att gå emellan.
’’Molly, jag har en idé. Ginny kan väl stanna här? Då är hon åtminstone på plats och får veta vad som pågår, men hon behövde inte delta i själva striden?’’
Molly öppnade munnen för att invända, men Arthur avbröt henne.
’’Det är en bra idé. Ginny, du stannar här i rummet, och sen är det inte mer med den saken.’’
Ginny såg sur ut, men hon verkade acceptera det.
’’Var är Ron?’’ frågade Harry. ’’Var är Hermione?’’
’’De måste ha gått upp till Stora salen redan’’, svarade Arthur.
’’Jag såg dem inte på vägen ner.’’
’’De sa nåt om ett badrum.’’
’’Ett badrum?’’

En stund senare satt de allihop i den Stora salen. Taket var mörkt med massor av stjärnor, och elever satt längs med alla borden, iklädda resmantlar, skolkläder eller pyjamas. McGonagall stod på det upphöjda podiet, och allas ögon var riktade mot henne.
’’Mr Filch och madam Pomfrey kommer att ha uppsikt över evakueringen. När jag ger signal ska alla prefekterna från respektive elevhem föra med sina skyddslingar, i ordnad form, till evakueringsstället.’’
En pojke från Hufflepuffbordet reste sig upp och skrek;
’’Och om vi vill stanna och slåss?’’
Folk runt om i salen applåderade.
’’Om ni är myndiga, får ni stanna.’’
’’Våra saker då? Våra koffertar, våra ugglor?’’ frågade en flicka.
’’Vi har inte tid. Det viktigaste är att få ut er härifrån.’’
’’Var är professor Snape?’’ frågade en annan.
’’Han har, för att uttrycka det enkelt, sjappat’’, svarade McGonagall. Remus kunde ana en ryckning i hennes mungipor, och hörde James och Sirius gapskratt någonstans dovt i bakhuvudet. Ett jubel utbröt. När det tystnade igen fortsatte hon;
’’Vi har redan satt ut skydd runt slottet. Men det lär inte hålla särskilt länge om vi inte förstärker det. Jag måste därför be er att börja röra på er snabbt och lugnt och göra som era prefekter…’’
Men hennes röst drunknade i en annan som ekade genom salen. Den var hög, kall och klar, det gick inte att avgöra varifrån den kom, den verkade tränga ut från själva väggarna.
’’Jag vet att ni förbereder er för att slåss.’’
Det var hans röst. Voldemorts. Panik utbröt i salen.
’’Era ansträngningar är förgäves. Ni kan inte kämpa mot mig. Jag vill inte döda er. Jag har stor respekt för lärarna på Hogwarts. Jag vill inte spilla magiskt blod.’’
Det var helt tyst nu.
’’Ge mig Harry Potter så ska ingen komma till skada. Ge mig Harry Potter, så lämnar jag skolan orörd. Ge mig Harry Potter, så ska ni få er belöning. Ni har fram till midnatt på er.’’
Det blev tyst. Allas blickar vändes mot Harry, och Remus kunde se, där, i Lilys ögon, precis vad som pågick i pojkens huvud.
’’Men han är där! Potter är där! Grip honom då!’’ hördes en Slytherinflickas röst.
Hela Gryffindorbordet reste sig upp på några sekunder och vände ryggen mot Harry. De hade trollstavarna riktade mot flickan. Hufflepuffbordet var inte långt efter, och Ravenclawarna följde deras exempel bara sekunder efteråt.
’’Tack, Parkinson’’, sa McGonagall kort. ’’Du lämnar salen först tillsammans med mr Filch. De övriga i ditt elevhem följer efter.’’
Slytherineleverna reste sig upp, och sakta men säkert tågade de ut ur salen.
’’Ravenclawelever, följ efter mig!’’ ropade McGonagall. Fler och fler började röra sig i rummet. Några äldre Ravenclawelever samt Hufflepuffelever satt kvar, och en hel del vid Gryffindorarna. McGonagall fick fullt sjå med att sjasa ut de omyndiga, och Kingsley gick mot podiet. Harry anslöt sig till familjen Weasley.
’’Var är Ron och Hermione?’’
Molly såg ut som om hon skulle svimma.
’’Har du inte hittat…?’’ började Arthur.
Hans röst drunknade i Kingsleys.
’’Vi har bara en halvtimme på oss till midnatt, så vi måste handla snabbt. Lärarna på Hogwarts och Fenixorden har kommit överens om en stridsplan. Professorerna Flitwick, Sprout och McGonagall ska ta grupper av kämpar upp till de tre högsta tornen –Ravenclawtornet, Gryffindortornet och Astronomitornet – där de kommer att ha god utblick och utmärkta positioner att utöva förhäxningar från. Under tiden kommer Remus, Arthur och jag ta med oss grupper ut på slottsområdet. Vi behöver nån som kan organisera försvaret av ingångarna till tunnlarna som leder in i skolan…’’
’’…låter som ett jobb för oss’’, ropade Weasleytvillingarna och Kingsley nickade.
’’Okej, då kan ledarna komma upp hit, så delar vi upp trupperna!’’
Remus stegade iväg mot podiet och anslöt sig till Kingsley, som redan börjat dela upp de äldre elever som kommit upp för att strida.
’’…kan ni gå med Remus? Remus, var är du…?’’
’’Här, Kingsley.’’
Remus hjärta slog hårdare än någonsin. Han var livrädd, men insåg att han var tvungen att hålla sig lugn. Han vände sig mot sin trupp som till störst del bestod av Hufflepuffelever.
När de andra två trupperna var redo tågade de allesammans ut på skolgården, med Arthur, Kingsley och Remus själv i täten.
Under tiden funderade Remus på det Voldemort sagt. Och vad han sett i Harrys ögon.
Harry kommer att offra sig.
Nej. Det kommer han inte. Han vet att det inte är nödvändigt.
Vad hade James gjort? Han dog för att skydda Harry och Lily.
En del av Remus ville bara vända tillbaka, springa fram till Harry, ruska om honom och få honom att svära på att inte överlämna sig till Voldemort, men han intalade sig själv att det inte skulle hända.
De skulle vinna striden. Allt skulle bli bra. Remus skulle snart få komma hem igen, och alla skulle klara sig.
Han är James son, Remus. Han skulle inte låta det bli strid om han kunde undvika det genom att offra sig.
’’Okej, är alla med?’’ Remus viftade bort rösten i sitt huvud och lystrade istället till Arthur. Portarna öppnades ut till skolgården. Det var helt tomt. Tystnaden låg över folksamlingen som en tjock, kvävande gas.
’’Stanna här, Remus, vi går åt varsitt håll… Lycka till.’’ Kingsley lade en hand på hans axel.
’’Detsamma.’’
Plötsligt uppenbarade sig små, svarta rökmoln, snabba som kanoner överallt runt skolan. Ett tumult utbröt. Remus såg sig snabbt omkring. Kingsleys trupp hade försvunnit åt höger, och Arthurs åt vänster. Det var upp till honom att leda de som var kvar.
När han vände sig framåt igen möttes han av blixtar som redan for åt alla håll, folk i svarta masker och ljudet av besvärjelser som kastades genom luften. Han hörde Lestranges skratt någonstans och fick plötsligt en kick av adrenalin. Han ville döda henne, åh, han ville inget hellre…
’’Lams…’’
Remus reagerade innan han hunnit tänka.
’’Protego!’’
Dödsätaren som avfyrat lamslagningsbesvärjelsen for bakåt som om någonting sparkat honom i magen. Remus såg sig snabbt omkring och oroade sig i några sekunder för att hans hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen.
Masken hade ramlat av i dödsätarens fall, och när han reste sig upp några sekunder senare såg Remus att det var Antonin Dolochov.
Duellerna pågick runt omkring de som ett larm, det kändes som om Remus helt förlorat sin hörsel. Han tänkte inte på hur han handlade, det var som om staven förde sig själv medan han hörde sin egen röst ropa ut besvärjelser.
En annan dödsätare hade anslutit sig till Dolochov, de var två. De lyckades ducka för varenda en av Remus förhäxningar, men de lyckades inte heller träffa honom med en enda.
Den ena öppnade munnen;
’’Cruc…’’
’’RÖR HONOM INTE!’’ hörde Remus en välbekant röst bakom sig, och en ljusstråle for iväg genom luften och träffade dödsätaren som försökt kasta cruciatusförbannelsen över honom.
’’Dora! Dora, vad gör du här!? Du skulle stanna med Teddy!’’ Han hade inte en millisekund över till att stanna och möta hennes blick.
’’Jag kunde inte! Förlåt mig, Remus, jag… Depulso!’’ Den andre dödsätaren skjöts bakåt och ramlade ihop.
’’Petrificus totalus!’’ skrek Remus och ljusstrålen träffade Dolochov som föll ner på marken. Nymphadora hoppade upp och omfamnade honom.
’’Snälla, var inte arg på mig…’’
Han gav henne en snabb kyss som svar och vände sig sedan mot Dolochov igen.
’Jag borde göra slut på honom’, tänkte han. ’Innan han gör slut på mig.’
Harrys röst ekade i hans huvud.
’’Jag tror inte att min pappa skulle ha önskat se sina bästa vänner som mördare.’’
’’Jag tänker inte spränga folk ur vägen bara för att de råkar vara där. Det är Voldemorts jobb.’’
Han hade rätt. Remus ville inte sluta som mördare.
Dödsätaren som försökt kasta cruciatusförbannelsen över honom hade kommit på benen, och han duellerade med Nymphadora. Dolochov hade fått hjälp av en tredje dödsätare med att bli normal igen och kastade en ljusstråle mot honom, som han snabbt slog bort. De fortsatte avfyra besvärjelser, men ingen lyckades få in en träff. Han hörde plötsligt den andra dödsätaren skrika, med staven riktad mot Nymphadora;
’’Avada Ke…’’
’’Protego!’’ skrek Remus utan att tänka. Förbannelsen studsade tillbaka och träffade dödsätaren i bröstet. I några sekunder stod han förstenad.
Han hade dödat en man.
De närmaste ögonblicken var han inkapabel till att göra någonting. Nymphadora skrek någonting och striden runt omkring de pågick fortfarande. Remus visste att de rörde sig om sekunder innan Dolochov skulle försöka döda honom, men han kunde inte lyfta sin trollstav.
Med ens var det som om röster talade till honom i huvudet.
’’Det var inte din förbannelse!’’
James?
’’Det var han som skickade iväg den, den kom bara tillbaka till honom själv för att du försvarade henne! Han försökte döda henne!’’
Sirius?
’’Oroa dig inte Remus, fokusera... du fixar det här!’’
Lily?
Han drogs tillbaka till verkligheten. De hade rätt, han hade bara gjort vad han var tvungen att…
’’Avada…’’ hörde han bakom sig. Han vände sig snabbt om och med en snärt på staven avväpnade han Bellatrix och skickade iväg en lamslagningsbesvärjelse så att hon flög baklänges in i väggen med ett brak.
Han hann precis vända sig om igen i tid för att se ljusstrålen som flög ut ur staven när Dolochov yttrade orden;
’’Avada Kedavra.’’
’’REMUS! NEJ!’’ hörde han någonstans, långt bort i bakgrunden.
Strålen träffade honom i bröstet, men han greps inte av panik.
Han kände inte smärtan när förbannelsen träffade.
Han kände inte marken när han föll.
Han kände inte döden.

Han fick några ögonblick av frid. Alla spänningar släppte. All smärta. All ångest. All känsel. Det kändes som att få falla in i djup sömn efter en riktigt lång dag.

Allt blev ljust.

Han hade inte riktigt någon uppfattning om sitt eget jag.
Men han kände de. Han kände de nära.
’’Vi är så stolta över dig, Måntand.’’
Han kände doften av Lily Potters parfym. Den luktade sommar. Som söta bär och vispgrädde.
Han visste inte om det hela skedde på riktigt, eller bara i hans huvud, men han såg hennes leende. Hennes ögon.
’’Tack. Tack, för allt.’’ Han kände James omfamning. Och visst var det James. Hans rufsiga hår och glada uppsyn, precis som sista gången Remus såg honom. Han förstod inte vad han tackade för.
’’Du har inget att tacka mig för.’’ Vad hade han egentligen gjort? Han tog inte kontakt med Harry på tolv år. Han hade, trots att han trodde Harry var i livsfara under hela sitt tredje år, inte berättat något för Dumbledore om Sirius animagusform eftersom han var för feg för att avslöja att han själv brutit mot reglerna som ung. Han hade inte litat på Harry när Harry misstänkte Snape, och sen hade Snape mördat Dumbledore. Och han hade stått och skrikit på Harry på Grimmaldiplan bara några månader tidigare.
’’Jag har allt att tacka dig för.’’
’’Han visste inte vem jag var. Jag berättade inte ens att jag kände er på flera månader. Jag borde ha berättat allt för honom. Jag borde berättat allt om er, om…’’
’’Men det han behövde var Professor Lupin. Inte farbror Måntand.’’
Remus tystnade. En tredje person omfamnade honom.
’’Sirius, jag är så ledsen…’’
’’Var inte det.’’
’’Allt är mitt fel.’’
’’Nej. Ingenting är ditt fel.’’
’’Jag gav dig inte ens en värdig begravning…’’
’’Jag bryr mig inte om sådant, det vet du.’’
’’Men ändå…’’
Sirius hyschade bara på honom och höll om Remus.

Under hela tiden spelades andra bilder upp för honom.
Teddy, hemma hos Andromeda, gråtandes i sin mormors famn. Han ville bara komma tillbaka, krama om honom, få honom att sluta gråta…
Nymphadora, böjd över hans döda kropp. Hon skrek hans namn och ruskade hans kropp, men han rörde inte på sig. Varför rörde han inte på sig?
Utan att han visste hur det hade gått till stod han vid hennes sida. Han satte sig på huk och höll om henne. Hon grät hysteriskt.
’’Förlåt, Remus, jag… allt är mitt fel… förlåt mig, förlåt!’’
’’Det är inte ditt fel’’, viskade han, trots att han visste att hon inte längre kunde höra honom. ’’Dora, jag vill att du reser dig upp och fortsätter striden.’’
Hon satt kvar, och höll bara om honom i ett ännu hårdare grepp.
’’Dora, snälla…’’
Han såg hur en grön stråle träffade henne. Hans hjärta slogs i tusen bitar och han tänkte på Teddy. Hans älskade son, som grät i sin mormors famn, föräldralös. Men plötsligt var hon där. Hon var med honom. Han kände henne, såg henne, hörde henne.
Han höll henne i sin famn.
’’Du och jag’’, viskade han. ’’Tills döden skiljer oss åt. Och långt efter det.’’
Den siste fienden som förintas är döden.





På några sekunder brast allt totalt. Han vaknade. Han kände, såg, hörde. Han var vid liv.
Men det var inte som förr.
Han var ung, stark, frisk. Och han var där med sina bästa vänner.
De vandrade tillsammans genom den Förbjudna skogen. Han njöt av det.
De fick syn på Harry. Hans bedrövade ansiktsuttryck. Hans rädda min. Och hans slående likhet med sin far.
Lily log stort och såg på sin son med hungrig blick. Hon var några centimeter kortare än honom, och hennes gröna ögon kollade in i hans.
’’Du har varit så modig.’’
Harry kunde inte svara, han bara såg på sin mamma. De visste alla fyra - Remus, Sirius, James och Lily – vart han var påväg. Och de visste alla fyra att han valt den vägen av en anledning.
’’Du är nästan framme’’, sa James. ’’Mycket nära. Vi är så stolta över dig.’’
Den sjuttonåriga pojken, som fått utstå så mycket, såg ut som ett litet barn.
’’Gör det ont?’’
’’Att dö? Inte alls’’, sa Sirius, som såg mer vårdad ut än Remus sett honom sen Azkaban. ’’Det går fortare och lättare än att somna.’’
’’Och han kommer att vilja att det ska gå fort. Han vill ha det avklarat’’, tillade Remus.
’’Jag ville inte att ni skulle dö. Ingen av er.’’ Han vände sig om och mötte Remus blick. ’’Alldeles efter att du fått din son, Remus, jag är så ledsen…’’
’’Jag är också ledsen. Ledsen för att jag aldrig får lära känna honom… men han kommer att veta varför jag dog och jag hoppas att han ska förstå. Jag försökte skapa en värld som han kunde leva ett lyckligare liv i.’’
Det blev tyst i skogsgläntan. En vindpust blåste genom luften. Harry kollade över axeln mot hjärtat av skogen.
’’Stannar ni hos mig?’’
’’Ända till slutet’’, sa James med ett leende.
’’Kommer de att kunna sa er?’’
’’Vi är en del av dig’’, sa Sirius. ’’Osynliga för alla andra.’’
Harry kastade en sista blick på sin mamma.
’’Stanna nära mig.’’

De gick genom skogen i tystnad. Dementorerna vek undan och gjorde väg för Harry, som kröp ihop under osynlighetsmanteln.

När stenen gled ur hans grepp var de inte längre synliga för honom.
Men de var kvar. Alltid.

Åh! NEJ vad jag gråter nu! Okej, jag gråter inte men jag är SJUKT nära! Hur underbar är inte du? hur underbart skriver du inte och hur mycket kan jag inte älska den hära fanfictionen? Nu är allt slut, NEJ liksom!</3 ♥

Jag kan faktiskt känna igen mig i din situation i sexan, jag hade det lika dant när jag började på min skola i fyran. Tyvärr så hade jag inte mugglis då, isåfall hade jag nog kunnat stå ut med det lättare!

*Du kan inte rösta på fler inlägg idag* NEEEJ!! Tror du att du kan komma ihåg att tagga mig ändå?

Du är underbar! Glöm ALDRIG det♥

Just nu vill jag kunna skriva en lång, innehållsrik kommentar. Men det går inte. Varför? Jo, det här går inte att beskriva med ord, inte med känslor. För det är så himla fantastiskt. Jag känner att du förtjänar så mycket mer än vad jag kan skriva här. Jag vill skriva en fantastisk kommentar. Men det går inte. För det här är det bästa jag någonsin läst.

Vad fint!
Ditt sätt att skriva på är fantastiskt, jag älskar maraodörerna och du har gjort denna FF levande, som om jag själv var där!

En har jag inte hunnit läsa ikapp alla kapitel men de jag har läst har varit totalt fantastiska!

Du skriver underbart!

Det är vi som ska tacka dig för att du delat med dig av det du skrivit. Den här historien är en av de bäst jag nånsin läst, och den är ärligt talat bättre än själv HP-böckerna. Jag kmr aldrig sluta bevaka den här tråden, aldrig glömma den här fanficen och alltid hålla det här äventyret nära mitt hjärta. När jag läst vad du har skrivit har det känts som om jag varit där och upplevt allting, som om det var mitt liv, mina minnen, mina känslor. Du är en underbar författare NTonks, sluta aldrig att skriva! Du kmr att gå långt, bara fortsätt som du gör nu. Jag kmr att köpa varenda bok du nånsin ger ut, lita på det!!!♥