När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Sev bara gav henne en kylig blick
"dagens ungdomar" muttrade han
"du var ung du med en gång i tiden du med Severus" sa Dumbledore glatt
"ja men inte så där jobbig" sa han
"om jag minns rätt gillade du svartkonster med" sa Dumbledore lugnt
"ibland ångrar jag så mycket att vi båda hänger här" sa Sev tröttsamt och Fai kunde inte låta bli att le
"vi är bara exemplariska elever" sa Fai
"så låter det inte på Nott" sa Sev och log
"äh vad vet han?" sa Fai och log roat

"Hänger", flinade Xenia och vek sig dubbel av skratt efter en stund hämtade hon sig och Sev såg kyligt på henne.
"Ja men hänger, som hänga med kompisar och hänga som tavlor. Det var ju skitkul", flinade Xenia och Sev ignorerade henne så hon såg på Fai och nickade.
"Ja, vi är små änglar, Nott bara överdriver", sa Xenia avfärdande och log oskyldigt med fladdrande ögonfransar.

"Jag har sett er två växa upp och jag vet att ni inte är några änglar vad ni än säger" sa Sev allvarligt och Fai log
"Jag har aldrig påstått att jag är en ängel, men jag tror också Nott överdriver det hela lite" sa han leende och såg sen på Tim och John och log svagt
"Vi måste nog gå nu, vi har lektioner att gå på" suckade Fai
"Lektionerna är viktiga" sa Dumbledore
"Inte om man redan kan allt" suckade Fai
"Ta hand om er nu och Fai hälsa din mor från mig" sa Sev
"Det skall jag" sa Fai och log svagt och de lämnade rummet och Fai kände sig sorgsen, han saknade verkligen Sev

De gick ner för trapporna och in i trollkonst rummet och satte sig ner för att vänta på läran.

"de verkade riktigt trevliga" sa Tim
"mm det är de" sa Fai lite frånvarande och la sen huvudet på Bänken och undrade varför han saknade Sev helt plötsligt. Det var ju snart två år sedan han dog och han hade vari ledsen då med, men nu hade han verkligen velat ha Sev här, Fai hade alltid kunnat prata med honom om allt och han kunde hjälpa honom på skolan och han visste vad hans mor gått igenom. Han kände hur tårarna började rinna, han orkade intr med att livet var så orättvist, varför var Sev död när ex Draco levde
"Fai är du okej?" frågade John och Fai svarade inte utan bara skakade på huvudet. Han orkade inte svara just nu

Xenia la en arm om honom men sa inget, hon visste inte vad det var, men antagligen saknade han Sev.
Susan kom in och lektionen började, de skulle lära sig förvandla olika föremål till djur och Xenia vifftade förstrött med staven och kudden de skulle öva på förvandlades till en panter.

Fai såg inte på Xenia när hon la en arm runt honom men hon var tacksam för det. Han hörde Susan komma in men han hade ingen lust att lyfta på huvudet och låta de andra se att han grät. Vad skulle det vara bra för? Han bara önskade lektionen kunde ta slut

Xenia såg roat på pantern som jagadede andra små ynkliga djuren, de flesta haade fått fram igelkottar och någon en hund.
"Xenia, Xenia," ropade Susan och Xenia såg troskylldigt upp.
"Ja?, professorn" sa hon sockersött och Susan pekade på pantern.
"Trolla tillbaka den, nu genast" sa Susan och flydde upp på katedern när pantern kom emot henne.

Fai lyfte blicken lite och såg på pantern och log svagt, det var typiskt Xenia. Hon skulle allidt vara värre ä de andra. Fai funderade på att också trolla fram ett djur. Han såg på kudden framför sig och förvandlade den till en puma men låtsades som om det inte var han när puman tog språng mot pantern. Han la ner huvudet helt igen och log svagt. Han var glad över att Sev och hans mor hade lärt honom så mycket.

Xenia såg på puman och vände sin panter helt om och hoppade undan från den.
Pantern hennes morrade svagt och cirklade runt puman.