Johanna and Thalia back in the Hunger Games

När Johanna hör rösten i örat som tillhör Beetee, förstår hon inte vad han menar. Det är först när Thalia tar bort stenen som håller henne nere och hon ser ordentligt över scenen. Hennes arm känns inte riktigt fungerande, men den var inte bruten åtminstone. För hon kände fingrarna och kunde röra dem. Bara att det gjorde fruktansvärt ont.
"Tack", får hon fram innan hon får syn på en kalufs hon känner igen... Finnicks. Johanna tar sig fram till honom, på ostadiga ben och blod som rinner från näsan och in i munnen, men hon bryr sig inte. Hon måste kolla om han lever. Hon hör ett lågt jämmer och det tillåter henne att sucka smått av lättnad. Men var är de andra? Är de döda? En hemsk tanke. Men sedan ser hon hur blodig Finnick är, och hon ökar takten. När hon kommer fram till honom sätter hon sig bredvid honom och börjar ta bort småsten och övriga spillror från hans kropp med höger armen. Och det är så mycket blod så Johanna till och med mår illa. Snälla, låt det inte vara försent. Låt honom leva.
"Beetee, ni måste hämta honom. Han kan inte ligga här och förblöda!" viskar hon, mest för sig själv. Men Beetee verkar höra henne och säger att de ska ta honom till taket på den största byggnaden de kunde se i närheten av där de var.

Thalia nickar som att Beetee skulle kunna se henne, hennes undermedvetna verkar ha blockerat alla känslor, endast tommhet känner hon. Hon får inte bryta ihop nu, hon låter sig inte ens känna något. Hon är i chosk och kan inte inse att det är sant att det är bara de tre kvar, snart kanske två om de inte skyndar på. Och de andra.......och Thresh, nej hennes hjärna är barmhärtig nog att blockera allt för henne.
"Vi måste få han till taket, är du okej." säger Thalia och ser på Johanna samtidigt som hon tar ett stadigt tag i Finnicks midja och lägger hans lealösa och blodiga arm om hennes axlar och håller där för att hålla honom stadigt fast.

När Thalia tar tag i Finnicks ena sida så tar Johanna den andra. Hon lägger den andra lealösa armen, som nästan är lika blodig den, och lägger den om hennes axlar. Hon håller om honom med ena armen, då hon fick bita sig i läppen för att inte skrika när hon försökte använda vänsterarmen.
"Jag mår bättre än honom i alla fall", säger hon med ett försök till att låta lite skämtsam, men det lät bara negativt. Inget som ens avslöjade försöket. Den stora gruppen hade minimerats till 3, och snart till två på mindre än en halvtimme.

Thalia nickar stumt och drar, och bör finnick över det lilla torget till huset de skulle upp på. Smärtan i ryggen känner hon knappt, om hon skulle vara ärlig så kände hon inget, varken smärta sorg eller något annat. Hon kändes som en tom robbot, rädda Finnicks liv, döda Snow och se till att Johanna överlevde, vad som hände med henne själv struntade hon i.
De kommer fram till stegen, stegen som ledde upp på taket. Men Finnick var stor och stegen liten, bara en man stor. "Jag tar honom på ryggen, så får du knuffa ifrån under oss." säger Thalia smått mekaniskt till Johanna och för över de båda armarna över hennes axlar.

När de kommer till stegen så nickar Johanna bara stumt. Hon biter sig i läppen, bryr sig inte om de sår hon öppnar när hon börjar klättra efter Thalia. Allt för att få Finnick hem levande. Fast hon hade börjat tveka över om han verkligen ville överleva. Han hade inte något riktigt kvar. Annie var död, alla hans vänner förutom Johanna och Thalia var döda. Och det var inte ens stor chans att Johanna och Thalia skulle överleva. Tänk om de dog? Vad skulle han göra då?

De kommer äntligen på taket och Thalia kan inte längre ignorera smärtan i ryggen. De andra såren gör henne inget, men det i ryggen verkade vara djupt, det smärtade. Finnick verkade knappt vara vid liv men hon hoppas att han är det, det gör hon verkligen, hur skulle det annars gå?

När de kom upp på taket såg Johanna hur smärtsamt det var för Thalia. Vilket fick henne själv att känna sig skamsen. Hon hade inte ens frågat Thalia hur det gått för henne utan bara antagit att hon mådde bra. En usel vän var vad hon var.
"Du klarar det Finnick", mumlade hon till honom gång på gång då Beetee skickade några från 13 att hämta honom. De lämnade honom på båren, och Johanna vände sig snabbt därifrån. Hon skulle inte klara en enda sekund till av att se hur han led. De andra hade förhoppningsvis fått en snabb död.

Thalia såg efter Finnicks bår då den försvann i svävaren, han skulle klara sig. Hon intalade sig det hela tiden, han skulle klara sig.
"Vi bör ta oss vidare." säger Thalia känslolöst till Johanna. Som det nu kändes så hade hon..de en enda sak att fokusera på. Att döda Snow även om inte ens det lät lockande längre. Just nu spelade inget någon roll, hon klarade nu bara att ta in enkla order, att tänka själv klarade hon inte av.

Johanna nickade. "Och det kvickt. Snow vet antagligen exakt var vi är och riktar snart en arme fredsväktare och några hundra bomber mor oss", sade Johanna och började klättra ner igen. Hon skulle mörda Snow. För sin familjs skull, för Annie, för Finnick och alla andra som blivit antingen mördade eller skadade på något vis på grund av den hemska människan som förtjänade att dö en riktigt plågsam död.

Thalia nickar och följer efter Johanna, hon hör Beetees röst att Finnick hade tagits omhand och att han troligen skulle överleva och att Thalia skulle lyda Johanna som nu tagit över ledningen av deras såkallade grupp.
Det var nog mest för att Beetee kände på sig att hon var nästan oförmögen att fatta egna beslut, för innan det hade de inte haft någon ledare alls.