The Marauders - Always and forever [SV]

Alltså, åååååh! Jag vet inte vad jag ska säga! Jag är helt mållös!! Du skriver som......som.....något FANTASTISKT MUGGLISUNDERBART! (inte så konstigt eftersom du själv är det )

Jag har, kort sagt, ingen kritik! Du är så underbar♥ Längtar ihjäl mig efter nästa kapitel!

Asså dina/era kommentarer gör mig såååååå glad! ♥

Här kommer ett litet ''kapitel/text?'' som jag skrev för ett tag sedan. Det platsade inte riktigt någonstans och det var inte ett dugg relevant för historien. Och det passar nästan bättre nu, när ficen har kommit till att handla mer (eller tja, bara) om Remus eftersom den bittra sanningen är att han är den enda kvar… och passande nog för att OzzyStar2 bad speciellt om fler flashbacks Dessutom - jag kom på det långt efter att jag avslutat Marodörernas tid på Hogwarts, men jag kände att jag inte fick med deras vänskap någonting i fanfictionen. Blev så inspirerad när jag såg min absoluta favoritscen ur Harry Potter… (https://www.youtube.com/watch?v=ERu0kxsi7MY)

Detta var alltså ett försök att sammanfatta vad han säger i videon på några dagar i en liten text. Som sagt, fick inte med det så mycket i föregående kapitel. Så detta var lite svårt. Ville inte göra det överdrivet, men ändå få fram så mycket som möjligt.
Läs om ni vill, det utspelar sig på jullovet 1976 (Marodörernas sjätte år). Det är väldigt mycket dialog. Dels för att jag gillar att skriva dialog. Lite för att väldigt mycket jag skrev som inte var dialog lät som om jag försökte göra en kärleksrelation av det hela, och manipulera er till att shippa de två. Vilket inte är något jag rekommenderar av uppenbara skäl, haha ;D

Som sagt. Mest dialog. Så gillar ni inte att läsa dialog, läs inte. Men oh well. Det var väldigt kul att skriva det.

Åååååååh vad fint!!♥♥ Älskar ditt skrivande, jag hela dig! ♥ Hoppas att du alltid mår bra och trivs med ditt skrivande, för jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi ÄLSKAR det!♥

JÄTTEBRAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! I♥IT!!!!!!!! Du är så himla bra på att skriva NTonks, dina texter är helt underbara!!!!!!!!!! Lily är bara så himla snäll, Remus borde ha berättat för henne. Hon skulle definitivt inte ha skvallrat! Du är verkligen en av mina absoluta favoritförfattare, och detta är en av de bästa fanfics jag nånsin läst!!!!!!!

Nu har jag sträck läst allt...



Jag vill ha meeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

GRYYYYYMT!!

TACK FÖR ALLT STÖD!! ÄLSKAR ER!♥ ♥

(En kompis var fortfarande inloggad på Mugglis från min dator vilket förklarar att det här dök upp från ''fel'' konto här i några sekunder alldeles nyss, om någon hann se det)

Kapitel 97
Tråkiga nyheter.


’’Mer te?’’
’’Nej tack, jag har redan.’’
Nymphadora ställde ner tekannan på bordet och satte sig på stolen mitt emot Remus. Hon ryckte åt sig tidningen som låg lite längre bort och slog upp den på mitten. Hon gjorde en sur grimas och skakade på huvudet.
’’Har du läst det här?’’
’’Vadå?’’
’’Skeeters reportage.’’
Remus kastade en blick på uppslaget.

Pojken som överlevde - eller?

Han suckade.
’’Jo, det har jag gjort. Tyvärr.’’
Hon slog ihop tidningen igen och slängde iväg den.
’’Helt otroligt.’’ Han nickade till svar och hällde i sig det sista teet ur sin kopp.

Plötsligt uppenbarade sig en ljusgestalt bredvid de. Dora blev så rädd att hon råkade hälla ut sin apelsinjuice, och Remus flög upp från stolen så hastigt att den flög bakåt.
Ljusgestalten tog form av ett lodjur, och de hörde plötsligt rösten;
’’De hittade mig – De vet var jag är. De fick tag på mig. De var flera stycken, de trängde in mig i ett hörn. Jag är på flykt. Uttala inte hans namn.’’
Nymphadora flämtade till.
’’Jag hör av mig så snart jag kan. Lycka till.’’
Ljusgestalten förvandlades till ett dis som försvann. Remus kastade en chockad blick på sin fru. Hon höll händerna för munnen och såg förfärad ut.
’’Kingsley’’, sa de i kör.
’’Vad ska vi göra?’’
’’Vad kan vi göra?’’ Remus reste på sin stol igen och satte sig ner. ’’Det är förfärligt, men vad kan vi göra?’’
’’Hur hittade de honom?’’
Remus tänkte på det.
’’Uttala inte hans namn’’, upprepade han. ’’Vänta lite…’’
Nymphadora såg ut som ett frågetecken.
’’Genialiskt’’, mumlade han. ’’Namnet är tabubelagt.’’
Hon såg fortfarande ut som ett frågetecken.
’’Det förklarar hur dödsätarna fick tag på Harry, Ron och Hermione, eller hur? Och hur de fick tag på Kingsley. De som uttalar namnet, det vill säga Fenixorden främst, det är de Voldemort helst vill ha. Jättesmart, egentligen.’’ Hon nickade. ’’Vi borde berätta för de andra.’’
Med en lätt knyck med staven åkte hans disk ner i diskhon. Han drog åt sig sin mantel och svepte den runt sig.
’’Stanna här. Jag är snart tillbaka.’’
’’Var försiktig.’’

Knack knack.
’’Vem där?’’ hördes en orolig röst från insidan. Samtidigt började det låta konstigt, som om någon, eller några, sprang runt och flyttade möbler.
’’Öh… det är jag, Remus John Lupin, varulv, gift med Nymphadora Tonks, lärare på Hogwarts under 1993 och 1994, medlem i Fenixorden, och du berättade för mig att din patronus, Bill, tar skepnad av en vilie.’’
’’Ah, Remus, vänta lite…’’
Det dröjde några sekunder innan dörren öppnades.
Bill log mot honom. ’’Välkommen. Stig in.’’
’’Tack’’, sa Remus och steg in. Han kollade sig skeptisk omkring. Bill och Fleur såg ytterst konstiga ut. ’’Är allt bra?’’
’’Allt är bra’’, sa Bill. ’’Själv?’’
’’Allt är bra’’, sa Remus också. ’’Eller tja, nej…’’
Bill och Fleur utbytte en blick. ’’Vadå? Har något hänt?’’
Remus ignorerade frågan. ’’Har ni besök?’’
’’Nej’’, sa Fleur, lite för snabbt. Remus granskade henne några sekunder och nickade sedan åt köksbordet.
’’Är du säker?’’
Bordet stod uppdukat för tre personer. Tre halvfulla tekoppar och tre tallrikar med brödsmulor på.
Inget svar.
’’Har ni någon gömd här?’’ Remus gick långsamt runt i rummet.
’’Varför tror du det?’’ Bill försökte låta säker.
’’Jo, jag tror det…’’ sa Remus. Han stannade plötsligt till och pekade på den stora garderoben som stod på andra sidan köket. ’’…för att det där skåpet andas.’’
’’Boggart. Vi har haft problem med den. Släpp inte ut den, är du snäll.’’
Remus kollade på honom med ett höjt ögonbryn. ’’Bill. Snälla.’’
Den långa mannen utbytte ännu en blick med sin fru.
’’Okej. Släpp ut honom.’’
Fleur nickade, gick fram till skåpet och började skruva på handtaget.
’’Du får inte säga det här till någon’’, sa Bill. ’’Speciellt inte mamma.’’
’’Vad är det ni gömmer, en dödsätare?’’
’’Värre’’, skrattade Bill. Dörren till garderoben flög upp och Remus skymtade ett rött hårsvall. Personen som man sedan fick syn på var nog en av de Remus minst hade väntat sig.
Ron Weasley hoppade ut.
’’Säg inget’’, var det första han sa. Remus blick vandrade från Bill till Fleur och sedan till Ron igen.
’’Nu är jag inte med riktigt. Först och främst, Ron, vad gör du här? För det andra, var är Harry och Hermione? För det tredje, varför i hela fridens namn gömmer du dig i din storebrors garderob?’’
’’Jag undviker gärna de två första frågorna.’’ Han borstade av sig dammet från sina skrynkliga byxor. ’’Men på den tredje kan jag svara; därför att ingen får veta att jag är här.’’ Han hade Bills kläder på sig, som var lite för stora. Hans hår hade växt rejält sen de såg senast, och han såg ut som om han inte hade sovit på flera dygn.
’’Varför?’’
’’Just av den anledningen att jag vill undvika att svara på de två första frågorna.’’
Det blev tyst i några sekunder.
’’Ron. Är Harry och Hermione okej?’’ Remus talade långsamt.
Pojken såg ut som om han skulle bryta ihop. Bill hoppade in i hans ställe.
’’Det är jag övertygad om. Te, Remus?’’
’’Nej tack. Jag ska inte stanna länge.’’ Han bestämde sig för att släppa mysteriet med Weasleybrodern i garderoben. ’’Men jag har nyheter.’’
’’Bra nyheter, hoppas jag.’’
’’Jag önskar jag kunde säga att du hade rätt.’’
Temperaturen i rummet sjönk flera grader.
Remus ville inte säga det. För om han sa det, skulle det betyda att det var sant.
’’Vad är det, Remus?’’
’’Kingsley är borta.’’
Fleur, som börjat plocka undan disken, tappade en tekopp i golvet. Det vita porslinet krossades i miljontals små bitar. Hon rabblade något snabbt på franska och gav flisorna ett slag med trollstaven. De flög upp från golvet och bildade en hel kopp igen.
’’Vad är det du säger?’’ sa Bill, som såg förfärad ut. ’’Lever han?’’
’’Det vet vi såklart inte, men jag är ganska säker på det. Han skickade en patronus till oss alldeles nyss. Han sa att Dödsätarna hade hittat honom och trängt in honom i ett hörn. Han var tvungen att fly.’’
’’Det är fryktansvärt!’’ sa Fleur. ’’’yr hittade de ’onom?’’
’’Han uttalade Du-vet-vems namn. Det är tabubelagt. Det är så de hittar folk.’’
’’Vad vinner V... du-vet-vem på det?’’ Bill såg bekymrad ut.
’’Det är ett bra drag från hans sida, eller hur? Det är nästan bara Fenixordens medlemmar som uttalar namnet. Och det är de han vill åt.’’
’’Förfärligt’’, sa Fleur tyst.
Det blev en tyst stund. Alla var insjunka i sina egna tankar. Utan Kingsley kändes det som att paniken var på väg redan nu. Han var alltid den som hade förmågan att lugna alla andra.
’’Hur mår Tonks?’’ sa Bill plötsligt.
Remus log. ’’Bra. Hon börjar bli stor.’’
Den äldre Weasleybrodern log tillbaka. ’’Förresten, jag lånade en bok av henne, hon kanske vill ha tillbaka den.’’
’’Jag kan ’ämta den’’, erbjöd sig Fleur och försvann i dörren till vardagsrummet. ’’Mörkgrön, eller ’yr?’’
’’Just precis’’, ropade Bill till svar. Sen vände han sig mot Remus och Ron igen. ’’Jag hörde dig på ’Potternytt’, förresten. Bra talat. Jag tror det gav folk lite hopp.’’
’’Roligt att höra. Tack.'' Han log.
’’Bill, snälla kom och hjälp mig… det finns ’yr många mörkgröna böcker som ’elst ’är…’’
’’Va? Vad pratar du om?’’ Bill var ute ur rummet några sekunder senare. Remus såg inte på Ron. Han visste inte vad han skulle säga. Var Ron lika arg på honom som Harry?
’’Harry vet att han inte skulle sagt de där sakerna på Grimmaldiplan’’, hörde han plötsligt bakom sig. Han vände blicken mot den rödhåriga pojken, utan att svara direkt.
’’Han hade rätt’’, erkände Remus efter en stund.
’’Kanske lite’’, medgav Ron. ’’Men han skulle inte pratat så. Han är ledsen, Remus, jag lovar.’’
Remus suckade tyst. Han svarade inte nu heller.
’’Säg inte till Harry att jag har sagt det här, förresten’’, sa Ron ängsligt. Remus skakade på huvudet.
’’Vi behöver inte ens komma ihåg att vi har träffats här. Så slipper det komma fram till… någon annan.’’ Ron visste att han syftade på Molly.
Weasleybrodern sken upp av tacksamhet. Några sekunder senare uppenbarade sig Bill och Fleur i dörren igen, Fleur den här gången bärandes på en bok inbunden i grönt läder.
’’Tacka så mycket för lånet. Och hör av dig om du får veta mer. Eller om det händer någonting’’, sa Bill.
’’Det ska jag göra. Lycka till’’, sa Remus innan han stegade ut genom dörren.

Vintern gick och det började gå åt det varmare hållet. Alla väntade på goda nyheter angående Kingsleys försvinnande, och en dag kom de. Tätt följda av dåliga nyheter.

Det bultade på dörren och Molly skyndade ut i hallen.
’’Kingsley!’’
Arthur och Remus utbytte en snabb blick innan de båda rusade ut i hallen. Mycket riktigt var det Kingsley Schacklebolt som stod vid ytterdörren, och han såg mycket mer mager ut än när de senast sågs. Remus reagerade innan han hann tänka och drog upp staven.
’’Säg det.’’
’’Harry är det största hoppet vi har. Lita på honom’’, flåsade Kingsley.
Remus sänkte staven igen och log. ’’Skönt att se dig. Du måste berätta allt.’’
’’Och du måste få något att äta!’’ sa Molly snabbt, sträckte ut armen och drog in honom genom dörren. ’’Mår du bra?’’
’’Jag mår bra’’, sa Kingsley. ’’Jag tror inte de vet var jag är just nu, och jag har hittat en gömställe… min mugglarfasters gamla lägenhet, hon är bortrest.’’
När han tystnade såg man med ens att han hade ett syfte med sitt besök. Något tungt. Det var som om allt syre i rummet slutade att cirkulera och alla stannade upp.
’’Vad har hänt?’’ sa Remus snabbt. Han fick en illamående känsla av det här.
’’Jag har dåliga nyheter.’’
Luften var tung i köket. Fler dåliga nyheter var inte vad som behövdes just nu.
’’Ted och Dirk blev mördade igår.’’
Molly flämtade. Fleur ropade någonting på franska. Remus visste inte hur han skulle reagera. Visste Nymphadora? Han kände sig helt avdomnad i huvudet. Han kunde inte tänka. Kunde knappt se.
Någonstans kände han en hand på sin axel.
’’Du borde nog åka hem, Remus. Jag tror någon skulle behöva dig.’’
Han nickade mot Molly och reste sig sedan upp.
’’Det ska jag. Det var hemska nyheter, Kingsley. Hör av dig så snart som möjligt igen. Lycka till med allt.’’
Kingsley nickade. ’’Ge Nymphadora mina varma hälsningar.’’
Remus nickade tillbaka och transfererade sig hemåt.

Det blev några sorgliga veckor. Andromeda var hos Remus och Tonks mestadels av tiden, vilket var en lättnad för Remus som inte ville lämna Tonks ensam efter nyheterna.
Några dagar efter det hemska beskedet blev han, tillsammans med Kingsley, tillfrågad att återigen vara med i Radioprogrammet ’’Potternytt’’. Han tackade ja, med ett litet hopp om att Harry kanske lyssnade på radio, var han än nu befann sig.

’’Okej, är ni beredda? 3, 2, 1... God dag och välkomna till Potternytt! Vi ber om ursäkt för vår tillfälliga frånvaro från etervågorna, det berodde på att de förtjusande Dödsätarna företagit ett antal hembesök i vårt område. Men vi har nu funnit oss en ny säker inspelningsplats.’’
Remus såg sig om i kvastskjulet. Litet, men bättre än inget, antagligen.
’’Och det gläder mig att få berätta att två av våra reguljära medarbetare är med mig här i kväll. Godkväll, killar!’’
’’Hej, River.’’
’’Men innan vi hör från Royal och Romulus’’, fortsatte Lee. ’’Ska vi ägna ett ögonblick åt att rapportera de dödsfall som Trollkarlarnas trådlösa nätverksnyheter och The Daily Prophet inte anser tillräckligt viktiga för att nämnas. Det är med största beklagande vi informerar våra lyssnare om morden på Ted Tonks och Dirk Cresswell.’’
Kingsley mötte Remus blick. Det var fortfarande helt ofattbart.
Lee fortsatte att rapportera, och inbjöd sedan till en tyst minut för att minnas Dödsätarnas offer. Det blev tyst.
’’Tack ska ni ha’’, fortsatte han sedan. ’’Och nu vänder vi oss till vår reguljäre medarbetare Royal för att få senaste nytt om hur den nya trollkarlsordningen påverkar mugglarvärlden.’’
’’Tack, River’’, sa Kingsley. ’’Mugglarna är ännu okunniga om orsaken till sina lidanden medan de fortsätter att utsättas för svåra olyckor och förluster. Men vi får också hela tiden höra verkligt inspirerande historier om trollkarlar och häxor som riskerar sin egen säkerhet för att skydda mugglarvänner och grannar, ofta utan mugglarnas vetskap. Jag skulle vilja vädja till alla våra lyssnare att efterlikna deras exempel, kanske genom att kasta en skyddsförtrollning över alla mugglarbostäder på er gata. Många liv skulle kunna räddas med sådana enkla åtgärder.’’
’’Och vad skulle ni säga, Royal, till de lyssnare som svarar att i dessa farliga tider borde det vara ’trollkarlar först’?’’
’’Jag skulle säga att det bara är ett kort steg från ’trollkarlar först’ till ’renblodiga först’ och sen till ’Dödsätare först’,’’ svarade Kingsley med sin kloka röst. ’’Vi är alla människor, eller hur?’’
’’Väl talat, Royal, och ni har min röst till trolldomsminister om vi nånsin tar oss ur det här eländet’’, sa Lee. ’’Och nu över till Romulus för vårt populära inslag Potters polare.’’
’’Tack, River’’, sa Remus.
’’Romulus, vidhåller du, som du har gjort varenda gång du varit med i vårt program, att Harry Potter fortfarande lever?’’
’’Det gör jag’’, sa Remus, ärligt och bestämt. ’’Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Dödsätarna skulle kungöra hans död vitt och brett om den hade inträffat, eftersom den skulle rikta ett dödligt slag mot moralen hos dem som gör motstånd mot den nya regimen. Pojken som överlevde förblir en symbol för allt som vi kämpar för; det godas triumf, oskuldens makt, behovet att fortsätta motståndet.’’
’’Och vad skulle ni säga till Harry, om ni visste att han lyssnade, Romulus?’’
’’Jag skulle säga att vi är alla med honom i anden’’, sa Remus. Han tystnade ett ögonblick. Han ville säga någonting direkt till Harry. Förklara. Berätta. Be honom att höra av sig. Han insåg snabbt att det inte skulle vara passande, och sa istället;
’’Och jag skulle säga åt honom att följa sina instinkter, som är goda och... nästan alltid riktiga.’’
’’Fint sagt, Romulus. Då kanske det är dags för vår vanliga uppdatering av de vänner till Harry Potter som lider för sin trofasthet?’’
’’Ja, som våra regelbundna lyssnare vet, har flera av de mer frispråkiga anhängarna till Harry Potter nu kastats i fängelse, bland dem Xenophilius Lovegood. Vi har också just inom de senaste timmarna fått höra att Rubeus Hagrid, välkänd skogvaktare vid Hogwarts skola, med knapp nöd undgick att arresteras inne på Hogwarts marker, där han enligt ryktet var värd för en Stöd Harry Potter-bjudning i sin stuga. Hagrid blev emellertid inte anhållen och tros vara på flykt.’’
’’När man försöker undkomma Dödsätare hjälper det förmodligen om man har en fem meter lång halvbror, eller hur?’’ sa Lee.
’’Det kan nog tänkas ge en lite mer tyngd, ja. Får jag bara tillägga att trots att vi här på Potternytt applåderar över Hagrids mod, vill vi bestämt avråda även de mest hängivna Harry-anhängarna från att följa i Hagrids spår. Det är oklokt att ha Stöd Harry Potter-bjudningar i nuvarande klimat.’’
Radioprogrammet fortsatte, tvillingarna Weasley pratade ett tag och tiden var plötsligt ute.
’’Håll ihop och tappa inte modet. God natt’’, avslutade Lee och stängde av sin mikrofon. ’’Bra jobbat, hörni’’, sa han med ett leende. ’’Ni får gärna återkomma. Jag hör av mig.’’
’’Tack, Lee’’, log Remus. Han hängde på sig sin mantel. ’’Kingsley. Jag ska om Kråkboet och lämna några dokument till Arthur. Tar du följe en bit?
’’Absolut.’’
De öppnade den gnisslande dörren till kvastskjulet och steg ut.
’’Får jag fråga dig, Remus. Har du hört någonting sen du träffade Harry på Grimmaldiplan?’’
Remus tvekade. Mötet på Grimmaldiplan var något han helst hade velat förtränga.
’’Nej, ingenting’’, sa han ärligt.
’’Du låter spänd.’’
’’Det var inte det trevligaste mötet jag varit med om.’’
’’Vad menar du?’’
’’Jag gjorde som jag sa. Jag erbjöd honom hjälp.’’
’’Och?’’
Remus suckade.
’’De mådde bra alla tre, då i alla fall.’’
Kingsley var tyst, men det var uppenbart att han gärna ville veta vad Remus hade menat tidigare.
’’Man kan väl säga att vi mer eller mindre ilsknade till på varandra’’, medgav Remus motvilligt. De fortsatte gå. Han var beredd på att Kingsley skulle fråga honom vad som hände, men till Remus tacksamhet så sa han ingenting. Tills han konstaterade;
’’Du verkade inte hysa någon agg mot honom nu.’’
’’Nej’’, sa Remus ärligt. ’’Det gör jag inte heller. Jag är medveten om att jag skulle ha tagit den vuxna rollen i det hela och inte brusat upp.’’
Konservationen övergick till en rogivande tystnad. De stannade upp och vände sig mot varandra.
’’Anklaga inte dig själv, Remus.’’
Remus hann precis öppna munnen då någon ropade.
’’Kingsley!’’
’’Arthur!’’
’’Kom in hit är ni snälla, vi har massor av nyheter...’’

Jättebra kap NTonks du är verkligen superbra på att skriva!!!!!! Det är så himla kul att få reda på vad som händer under andra trollkarlskriget ur en annan synvinkel än Harrys, jag är seriöst beroende av din fanfic!!!

EXTREMT BRAAAAAAAA!!!

Åååh vad bra♥ Hade undrat när du skulle ta med Ron men vågade inte fråga^^ Du skriver UNDERBART!! Älskar ditt skrivsätt, din historia, ja, hela dig!♥

(Meh, du kan inte sluta sådär jue! Fortsätt skriv innan jag dör av spänning! )