(PM)Jag hatar din blotta existens

Det OLA säger stämmer, så akta dig! Att få något dedikerat till dig kan nog vara rätt trevligt dock

Och OLA, vi blir DedikationsByrån då! DB, helt och fullt dedikerade till vårt uppdrag att utbilda folk om ordet dedikation

Vet du vad, min käre vän. Du måste sluta skriva så fina resonemang... Det är visserligen trevligt att du har humor, men faktum kvarstår att jag trillar av stolen varenda gång. x) Jag kan dedikera varenda blåmärke jag har till dig om du vill
Men visst, vi kör på DedikationsByrå Kan bli skojsigt. (om inte matizze har ngt emot att vi utbildar alla hennes läsare förstås )

OLA: Åhå, massa blåmärken till mig alltså! Fast snälla, skaffa dig ett säkerhetsbälte, så du inte ramlar av stolen. Om du vill kan jag köpa ett och skriva en snajdig dedikation på det?

^Hade varit trevligt med ett fint bälte, men då kommer ju pallen också trilla omkull... Den är inte överdrivet bra på att stå stadigt. Du kanske kan dedikera några stadigare pallsben (heter det så?) till mig också då?

^Pallben, utan "s". Det gör jag med nöje! Fast nu tycker jag att folk kan få tillbaka sin tråd utan att vi dedikerar sönder den

Vi smällde iväg 20 raketer på månen, vilket resulterade i att den gick sönder, och jorden. Jag var Minoo från Cirkeln och mina syskon var Jessica och Jean från fanfictionen: Jag hatar din blotta existens. Vi vaknade upp i en färglös värld, där om man tänkte vart man ville drogs händerna dit. Elin och Denner åkte upp i Atmosfear och kollade på jorden. De upptäckte 6 rosa träd och 8 personer (varav mig) som skulle plantera vidare träden nästa dag. Jag vaknade just när Jessica och Jean höll på att döda varandra. 

Crazy dröm, jag vet.

Öhm... Jag käner en psykolog, du kan säkert få rabatt...

Jag känner en bra psykolog som är gratis

Jag, Matizze, dedikerar härmed mitt sista kapitel av min första FF till varenda en av mina läsare som har stått vid min sida och med sin hjälp och support har hjälpt till att forma Jag hatar din blotta existens till vad den idag är. Tack för den här tiden, och tack för att ni har varit förstående och stöttat mig även när mitt huvud var som mest utkramat på idéer och när mina fingrar värkte som mest.
Till er alla dedikerar jag härmed detta långa kapitel och resten av min FF, samt ger jag grön flagg till Catterholts Armé att starta sitt program. Och än en gång, tack.
----------------------------------------------------------
Jean
”Mamma, sluta! Du skämmer ut mig” Jean ser med äcklad blick på scenen som utspelas framför hans ögon och att Jess blick längtansfullt följer det lilla barnet och hans mammas minsta rörelser gör inte det hela mer uthärdligt. Kan de inte bara ta och flytta sig från tågets dörr så att Jean kan stiga in i vagnen och slippa dem?

Jeans tunga svarta kängor ekar svagt när han går framåt genom tåget i jakt på någonstans att sitta. Han vet inte riktigt vad han letar efter: det finns utan tvekan inga tomma kupéer i hela tåget och han har ingen att sitta med, så varför sätter han sig bara inte i en kupé?! Trots att Jeans uttryckslösa ansikte förblir just uttryckslöst rasar Jean över sig själv inombords. Det är bara en jävla kupé, välj en och få det hela överstökat!
Jean lyfter ena handen mot en av de stängda glasdörrarna men drar sedan tillbaka den och stoppar ner handen i byxfickan igen. Tågvagnens korridor verkar fortsätta i evigheter och dörrarna på båda sidor om Jean ser ut att stirra hånfullt på honom. Jean är fast. Han har ingenstans att fly från den här okända, skrämmande platsen. Han kommer att… Med ett ursinnigt skri lyfter Bijou från Jeans vänstra axel och störtdyker mot Jeans ansikte. Jean hinner knappt få upp armen som skydd innan Bijous sylvassa klor borrar sig in i den och fläker upp sex parallella sår.
Bijous bärnstensgula ögon möter Jeans nötbruna och Jean ger Bijou en tacksam blick samtidigt som den välkända, varmt välkomna smärtan pulserar genom kroppen och kryper genom Jeans benmärg.
”Herregud! Är du okej?!” skriker en kille som kommer utrusande ut en kupé med rufsigt brunt hår och ett oroligt ansiktsuttryck. Jean nickar kort och andas djupt genom näsan. Det är första gången på hur länge som helst som någon tilltalar Jean, och han är inte säker på att han gillar det. Att bli tilltalad betyder att man är tvungen att svara, och Jean känner inte för att prata. Inte alls.
”Ja, visst”, säger killen sarkastiskt och himlar med ögonen. ”Du blöder ju för fasen!”
Jean lyfter på huvudet från sin blödande arm och ger killen en högdragen blick som är på gränsen till hånfull. ”Och? Har du aldrig sett blod förut eller?”
”Jo, det har jag!” fräser killen tillbaka. ”Jag ska faktiskt bli botare när jag blir stor så mucka inte!”
”Som om du någonsin skulle kunna bli botare”, fnyser Jean och tar ett fastare tag om sin koffert. Han gör en ansats att gå vidare men killen griper tag i Jeans handled. Värmen från killens hand sprider sig runt Jeans handled och Jean rycker snabbt och våldsamt loss sin arm ur killens grepp. Killens hand känns äcklig, och det känns fel när Jeans nerver känner av någonting annat än smärta.
”Hah, jag sa ju att du inte var okej!” utbrister killen triumferande. ”Du blöder och har ont så häng med. Jag har trollstaven inne i kupén.”
Jean kan inte låta bli att tveka vid killens ord. Helst av allt föredrar Jean att vara ensam, och han vill absolut inte att killen ska hela hans sår, men hur borde han svara? Han känner på sig att killen inte är den som ger sig i första taget och hur spelar Jean på bästa sätt med? Jean suckar tungt innan han tränger sig förbi killen och går in i kupén.

”Varför sa du inte att du kunde hela dina sår själv redan från början?” skrattar den rufsiga brunhåriga killen vid namn Mike och ler brett mot Jean så att den halvtuggade chokladgrodan som han har i munnen syns.
”För att han var blyg förstås!” utbrister Mikes kompis som är en smått överviktig kille med axellångt, flottigt blont hår och proppar i sig en pumpapaj. ”Visst är det så? Du ser riktigt farlig ut med alla piercingar och så men egentligen är du bara blyg, eller hur?” frågar killen och skrattar så att hälften av pumpapajen hamnar på det lilla bordet mellan Jean och de två killarna. Jean tittar äcklat på det och hoppar längre upp på sätet i ett fåfängt försök att slippa få halvtuggad mat på sig.
”Åh, jag fattar vad du menar Kyle! Han är som en ananas! De ser hårda och taggiga ut, men egentligen är de mjuka och söta!” utbrister Mike. Jean knyter nävarna i sina byxfickor. Att två totala främlingar sitter och beter sig som om de känner honom får Jean att vilja förbanna dem till oigenkännlighet. Hur i helvete skulle de kunna känna Jean när Jean inte ens känner sig själv? Det är därför Jean har skapat en falsk personlighet: för att skydda sig själv.
Tåget kränger till och Jeans alla piercingar och kedjorna som hänger mellan dem rasslar svagt och glimmar till i ljuset från taklampan i kupén. Landskapet utanför tågets fönster börjar bli svårtytt allt eftersom nattens skuggor lägger sig över det som en svart slöja. En sådan som man har på begravningar. Jeans ena mungipa kröks uppåt i ett litet, knappt synligt, flin: så det är med hjälp av mörkret som Hogwarts håller sin position hemlig.
”Jahapp, av med kläderna allihop!” ropar Mike högt och kränger med ett brett flin av sig sin tröja. Jean ser hur det slitna urtvättade plagget som förmodligen är köpt på någon secondhand-affär i Londons mugglardel far genom luften och hinner precis ta ett steg åt sidan innan plagget far in i väggen och hasar ner på golvet precis där Jean har stått för bara några sekunder sedan. När Jean tittar upp igen har Mike redan fått på sig sin vita skjorta och pull-overn men kämpar med att få ner gylfen på de urtvättade jeans som han bär.
”Varför är… mugglarplagg… så… förbannat jävla svåra att… få av?!” svär Mike samtidigt som han drar i gylfen med all sin kraft. Jean betraktar händelsen utan att röra en min men Kyle skrattar rått åt Mikes fruktlösa försök. Kyle står för övrigt med de svarta uniformsbyxorna och en oknäppt vit skjorta. Att döma av Kyles smått tillplattade, lätt röda fingertoppar antar Jean att han inte har lyckats knäppa en endaste knapp på skjortan än. Bijou instämmer skriande i Kyles råa skratt och Jean kan inte låta bli att hålla med. Vilka idioter.
Som om de helt har glömt bort att Jean också befinner sig i den här kupén tittar både Mike och Kyle upp från det de håller på med och rätt på Jean.
”Ska inte du också byta om?” frågar Kyle förvånat och Mike nickar instämmande samtidigt som hans händer fortfarande kämpar med gylfen. Jeans huvud arbetar snabbt med att få fram den mest passande ursäkten, en som är både trovärdig och passar med Jeans falska personlighet.
”Ni får gärna strippa om ni vill”, säger Jean och fnyser. ”Men jag föredrar att undvika att kallas gay.” Är det bara Jean eller har Kyle och Mikes ögon plötsligt fått en hungrig glimt? Kyle tar ett steg mot Jean och Jean backar reflexmässigt utan att ta blicken från någon av dem.
”Jag sa ju att han var blyg”, säger Kyle och sneglar på Mike med ett litet flin lekande i mungiporna.
”Som en ananas”, instämmer Mike och tar två stora kliv mot Jean. Jean ser att det rycker svagt i Mikes ena hand. Jean backar snabbt bakåt igen och slår med en lätt men obehaglig duns i den lilla kupéns ena vägg. Jeans nötbruna ögon registrerar snabbt det lilla utrymmet på jakt efter en möjlig flyktväg för att upptäcka... ingen.
”Då får vi ta hjälpa vår söta lilla ananas.” Dörren ut från kupén blockeras av Kyles kropp och det finns inte minsta möjlighet att ta sig ut via taket.
”Med största nöje.” Fönstret blockeras till viss del av bordet, och om Jean hoppar från tåget nu finns det ingen garanti alls att han överlever... Jean känner hur händer grabbar tag i hans armar och midja. Händer, varma händer som sliter i Jean. En annan värme än Jeans egen sprider sig genom Jeans kropp och får det att rysa av äckel i Jeans benmärg. Vad är det som händer? Någonting som Jean inte har den minsta lilla kontroll över söker sig in under Jeans tröja och försöker dra av den...
”NEJ!” Jeans gälla, panikslagna röst verkar överraska alla, inklusive Jean själv, och händerna stelnar till för några sekunder innan de långsamt börjar röra sig igen. Jean slår vilt omkring sig i ett försök att få bort de främmande händerna. Med ett slitande ljud släpper händerna taget om Jean som sitter på knä på golvet och andas i häftiga, korta andetag.
När Jean äntligen blir medveten om vad som händer i kupén igen sitter Kyle och Mike med varsin del av Jeans grå, långärmade tröja och stirrar på Jeans bleka och seniga överkropp. I ett par sekunder undrar Jean varför. Det vill säga tills han inser att hela hans överkropp är täckt av ärr. Ärr som definitivt inte var där innan påsk.
Utan att ta den minsta notis om de två par ögon som stirrar på honom drar Jean ut sin koffert med ett svagt skrapande och öppnar de båda knäppena på den med ett gemensamt knäpp. Med ett svagt swoosh slänger Jean upp locket på kofferten och drar ut sin vita uniformsskjorta.
Fem sekunder. Det är allt det tar för Jean att stoppa in ärmarna i skjortan och knäppa varenda en av de små, vita knapparna på uniformsskjortan. Utan att visa det minsta lilla ansiktsuttryck reser sig Jean upp och slätar ut några veck på skjortan innan han böjer sig ner och tar upp den grå pull-over, den svarta slips och de svarta byxor som ingår i uniformen.

Utan ett ord följer Jean efter ledet av förstaårselever in i Stora salen som mer än väl lever upp till sitt namn. Taket ovanför Jean är becksvart och förutom de svävande ljusen är taket även upplyst av stjärnor. Från sina astrologilektioner kan Jean känna igen flera stjärnbilder samt polstjärnan.
”Rätta mig om jag har fel, men de där är inte förstaårselever va?”
”Kolla på henne med långt hår, en elvaåring kan omöjligt vara så välutvecklad!”
”Hon är blond, hon kanske har fått gå om ett par gånger.”
”Haha, jätteroligt. De kanske har blivit hemskolade?”
”Hemskolade? Kolla på honom längst bak, han ser fan kriminell ut! Visst, de blev hemskolade och han mördade deras föräldrar, det låter som om det skulle kunna vara så.”
Med ett snett flin lekande i ena mungipan går Jean längs mittgången med rak rygg och stolt hållning. En gång i tiden hade han kanske brytt sig om vad de runt omkring honom sa, men den tiden är sedan länge förbi. Ärligt talat bryr sig Jean inte om någonting alls längre och det är därför han måste spela. Jean måste låtsas att hans uttryckslösa ögon som är så lika en döds är fulla av liv, och om han har tur kanske han kan lyckas lura sig själv till att det verkligen är så.

”J… Jean Catterholt?” Jean fnyser lätt. Jiin? Jean har hört talas om att det finns ett engelskt kvinnonamn som också stavas Jean… allt Jean har att hoppas på nu är att han inte är inskriven som en tjej. Att vara en fransman i England är illa nog bara det.
Fortfarande rak i ryggen går Jean fram emot den skamfilade pallen med den ännu mer skamfilade hatten och sätter den på huvudet. Hatten sjunker genast ner över Jeans ögon och lämnar ett svart mörker runt honom. En tung suck slipper ut genom Jeans näsa och han sluter ögonen för att invänta hattens beslut.
”Allt jag hittar är glimtar av minnen, har du ingen vilja? Ingen dröm? Inga mål?” En spröd, svag röst ekar i Jeans huvud och Jean skakar lätt på det. Nej, Jean har ingenting sånt. Inte nu längre.
”Så… vem är du? Du saknar allt som gör en människa till det den är och ärligt talat tycker jag synd om dig.” Vad fan? Vem tror den här hatten att den är? Bara för att ingen annan hör vad den säger betyder det inte att den kan trakassera de som sätter på sig den. För en sekund leker Jean med tanken att av en ”olycka” bränna hatten tills bara finkornig aska består. Det borde inte vara alltför svårt med tanke på i vilket skick den är i. Gammalt torrt tyg borde fungera lika väl som fnöske...
”Intelligensen är det inget fel på, men förmågan att se flera möjliga utfall av en händelse verkar saknas... Hmm... du är verkligen värd titeln som den svåraste att placera hittills. Eftersom du saknar egna drömmar och mål ska jag ge dig ett mål så att du slipper sitta här i resten av ditt liv. Jean Catterholt, ditt mål blir att hitta din väg i livet och på så sätt bli en människa igen. Det är inget enkelt mål och vägarna är många, men jag är trots allt den kompass som ska välja ut de vägar som passar bäst för just dig.
Jean Catterholt, du är intelligent och lättlärd, men du saknar både vilja att lära in och lära ut. Du är fysiskt stark, men din mentala svaghet är din allra största svaghet. Du har sett mer av världen än de flesta i din ålder, men trots det vägrar du att acceptera det dina ögon har sett. Lär av det hem du placeras i, hitta de vänner du alltid har sökt efter och välj de val som du ser som rätt. Jean Catterholt, det hem som jag tilldelar dig kan leda dig till storhet såväl som fördärv, men det är du som bestämmer vad som är vad. Det hem som du kommer att se livet från är SLYTHERIN!”
Med huvudet ekande av det som hattens gälla röst just har sagt tar Jean av sig den skamfilade hatten och lägger tillbaka den på stolen innan han långsamt går mot Slytherins långbord. Heh, hatten må ha sett sig själv som allvetande, men den hade inte sett allt av Jean. För Jean har redan ett mål, eller det kanske räknas som en sorts besatthet?
Det hatten har bortsett från är att man behöver någonting att utgå från för att göra en falsk personlighet. I Jeans fall är det den enda person i hela världen som Jean aldrig kan glömma. Den enda person i hela världen som Jean vägrar acceptera som borta för alltid, och det är tack vare Didier som Jean fortfarande lever. Jean lever för att få Didier att leva vidare, för att visa Didier världen. För Didier, eller Maurice Boulle, kommer aldrig att försvinna från jorden så länge Jean vägrar släppa honom. Om det så måste vara en falsk personlighet som är lika säker som en skämtspegel och säkert lika förvriden.
Hitta sin egen väg? Nej tack, Jean är fullkomligt nöjd med den taggbuske han har hamnat i mitten av, och han tänker aldrig någonsin kämpa sig genom de smärtsamt vassa taggarna för att ta sig ut på den ändlösa slingrande väg som väntar långt där borta. Aldrig. I. Livet.

Oj, nu ska jag ha en mysig lässtund här! Har inte hunnit läsa kapitlet ännu, men det är mycket välkommet. Dedikationen har jar däremot läst och det verkar som vi lyckades. DB har lyckats lära dig precis vad en dedikation är
Ne, nu ska jag hämta en filt och en banan elr ngt och läsa