prs yehet & kkaebsong

"Du vet, vissa människor trivs med olika saker. Alla gillar inte att stretcha med publik." Påpekar Joshua, låter blicken som nyss vilat på Mimmi, glida mot Zihao. Bara två timmar har gått och sextonåringen har saknat honom. Löjligt. Huvudet viker dock bort när slytherineleven ställer frågan han visste skulle komma förr eller senare. "Det var inget.. blev bara klar." Försöker han med ett svagt leende, nej det är inte rätt att ljuga. Framför allt inte i ett förhållande. Men han var ju klar? Zihao behöver inte oroa sig över det, det var ändå oerhört generande.

Kanske inte, men Joshua visste mycket väl att Zihao inte direkt var blyg. Eller rättare sagt, inte alls.
”Kanske, men jag gillar när du tittar på mig”, sade han och sköt fram hakan. När sextonåringen sedan vände sig bort från honom, kom han snabbt upp på fötter. ”Bra försök, men du ljuger ungefär lika dåligt som jag gör...aja, om du inte vill berätta så måste du inte”, försäkrade han med ett snett leende och slog sig ner bredvid den andre. Fingrarna letade sig fram till de betydligt minde händerna och slöt sig varsamt omkring dem. Det var nästan pinsamt hur mycket han saknat gryffindoreleven under de få timmarna de varit åtskilda.

Med ett svagt leende över läpparna drar han sina ben intill sig och kramar om dem.
"Och jag gillar att kolla på dig." Lägger Joshua till och lutar hakan mot sina knän med blicken fäst på sjuttonåringen. Blicken följer honom när han ställer sig upp och sätter sig ner intill honom. "Jag blev bara illamående, mår bättre nu." Berättar han och kramar om Zihaos större hand.

”Bra, då är vi i alla fall överens om någonting”, sade sjuttonåringen nöjt. Därefter rynkade han lite på ögonbrynen. ”Illamående? Usch vad jobbigt.” Att må illa var bland det värsta Zihao visste. Det enda som slog känslan var när han mådde så dåligt att allting kom upp igen. Han skakade lite på huvudet för sig själv. Turligt nog mådde han ytterst sällan illa och slapp därmed obehaget.
”Men åt du i alla fall någonting?” Frågade han efter en stunds tystnad, samtidigt som han flätade ihop deras fingrar.

Jo, det var väldigt jobbigt anser Joshua. Med tanke på att han spydde upp all näring han hade i kroppen fick honom nästan svimfärdig. Med en liten nick biter sextonåringen sig i läppen innan han höjer blicken mot Zihao.
"Mackan jag tryckt ner for rakt upp igen." berättar han generande, gud så patetisk han är. Kan inte ens ha kvar en ynklig liten macka i magen. Innan slytherineleven hinner bli besviken öppnar han munnen igen. "Men jag fick äppelbitar av Julian.. de var lite lättare."

Utan att kunna hindra sig själv, gjorde Zihao en grimas. Inte för att han dömde den andre, men att spy var helt enkelt ingenting annat än äckligt.
”Jag antar att din mage inte klarar av speciellt mycket just nu, så det är inget konstigt med det”, sade han fundersamt och smög en arm om Joshuas midja. ”Men det är ju bra att du i alla fall åt några äppelklyftor, även om det inte är mycket mat precis”, fortsatte han sedan uppmuntrande och gav sextonåringen en liten puss på kinden.

Joshua granskar grimasen som sprids över sjuttonåringens ansikte, biter sig besviket i kinden. Kanske han bara borde ha hållit det för sig själv.
"Jag antar det." Blicken glider ner mot armen som slingras runt hans midja, gryffindoreleven kan inte hindra sig själv från att känna sig tacksam. Att Zihao inte känner sig äcklad av honom. Illafall inte visar det. "Förlåt, det är sjukt patetiskt." mumlar Joshua, som vet hur mycket den äldre eleven vill få honom att äta. Komma upp till en hälsosam vikt. Dock sprider sig ett leende över läpparna när han får en liten puss på kinden, än en gång tacksam att han sköljt halsen ordentligt med vatten och stoppat i sig massvis med tuggummin. Lukta illa är ett stort nej. "Något positivt är att Julian inte alls hatar dig längre."

Zihao tyckte inte alls att Joshua var patetisk, absolut inte. Många gånger kanske han inte tog de bästa besluten, eller svarade rätt på frågorna på proven, men han var inte okänslig. I alla fall inte mot sextonåringen. Eller, han försökte åtminstone att inte vara det, även om han kanske ibland snubblade lite och gjorde misstag.
”Du är inte patetisk, långt ifrån”, mumlade sjuttonåringen och lutade sig mot den andre. Han borrade ner ansiktet i den taniga axeln och slöt ögonen, med ett blekt leende dansandes på läpparna. Inte en chans att Julian inte hatade honom. Det var någonting som aldrig skulle hända. ”Skojar du med mig? Han kommer alltid att hata mig, utan tvekan.”

"Tack," viskar Joshua även om han inte riktigt tror på orden som nått hans öron. Nej, patetisk är han. Men att Zihao inte tycker det är alltid ett plus. Försiktigt kramar sextonåringen om honom, fingrarna pillar med de mörka lockarna som kittlas mot hans axel. "Tja.. han förstår iallafall att jag mår bättre när jag har dig. Det är ju positivt."

”Julian och Andrew verkar tänka nästan exakt likadant. Förutom att Andrew faktiskt genuint gillar dig”, sade Zihao och började tugga lite på Joshuas axel, kanske aningen för hårt. ”För jag tvivlar på att han tycker om mig som person”, förklarade han och fortsatte med sitt gnagande. Nu var han sådär jobbig igen, skulle absolut nafsa på sextonåringen och och gnida huvudet mot den andre. Svansen, som han fått behålla, slog löst mot madrassen - pinsamt värre.