I en förändrad värld (Roll för alla)

Stella vände sig mot dit hon hörde Jennas röst, "Var du och din familj i någon sorts grupp mot regimen eller? Jag kan inte tänka mig att de skulle behandla huvudstadsbor som oss andra annars." sa Stella och glömde faktiskt bort vad hon befann sig.

Lissy visste inte vad hon skulle göra. Hon såg att Fanny och flickan hade klättrat upp i ett träd. Hon vände sig till de två soldaterna som hade stannat kvar här hos henne. " Ni kan återgå till erat jobb, de är bara två småtjejer, eller hur?"
"Hmm, ja, och vi har ju sett hur "Småtjejerna" har klarat av er hittils" fnös den ena.
Lissy gav honom en sur blick. "Hade det inte varit för att ni kom med eran bil hade det aldrig hänt!!"
"Så varför stannade ni från början" sa den andra soldaten. Lissy la märke till att hon var ovanligt kort och tjock för att vara soldat. Hon ville inte veta vad en så knubbig kvinna kunde ha för egenskaper som gjorde att hon var värdig jobbet.
"Ja, om ni måste veta" svarade Lissy. "Så körde vi nästan över den ena flickan, som inte var med de andra fångarna från början. Vi tänkte att ju fler fångar desto bättre!!"
Konstigt nog verkade båda soldaterna axeptera det, och de gick iväg.
Lissy stod dtill en stund. Sedan hörde hon att bilen startade. Åh, nej. tänkte hon. Jag hoppas du har koll på läget Vanessa!

Fanny kollade ner genom ett hål i lövkronan. Hon såg de andra soldaterna gå iväg och Lissy var den enda kvar.
"Är kusten klar?" viskade Fanny till Lissy. "Kan vi komma ner?"

"Jag vet inte" svarade Lissy på Fannys fråga. "Hur mår hon?" frågade hon sedan och nickade mot den lilla flickan.

"Lissy . Bilen går konstigt . Kan du komma" hostade Vanessa ur sig i ett kast . Hon visste hur dom skulle låta . Och hon visste att dom hade väldigt mycket tyngd med sig .

((Är lite förvirrad just nu, så det blir kort))

"Är lite upptagen just nu" svarade Lissy på Vanessas fråga. "Kan du fixa det själv?"

(( Förrvirrad , Hur ?))

" Mmmh , Ska se " skriker Vanessa . Hon går sedan runt hörnet på den stora bilen och börjar att öppna bagaget .

Jenna suckade lågt. Minnesbilderna flödade igenom hennes huvud.
”Nej, inte jag.”
Rösten var svag. Hon hade inte varit det, hon hade inte ens varit medveten om vad hennes föräldrar, vad hennes bror hade hållit på med. Så kände hon hur bilen dunsade till, sedan började den sakta ned för att stanna. Jenna kunde höra röster men vems eller vad kunde hon inte urskilja. Hon visste ännu inte om det var fiender eller vänner som körde.

"Hennes ben gör ont, men jag tror att det inte är något allvarligt." svarade Fanny på Lissys fråga. "Kan du klättra ner själv?" frågade hon sen, vänd mot Vera.

Vera nickade försiktigt och försökte långsamt ta sig ner. Benet var nog bara stukat men det gjorde fortfarande ont.
"Tack så mycket!" Mumlade hon när dom var nere på marken. Hon slog armarna om Fannys midja och försökte hejda en snyftning.