The Marauders - Always and forever [SV]

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥


Du är bara BÄÄÄST!!! ♥

Otroligt bra♥♥♥

Kapitel 94
Ånger

Vad hade han gjort?
Remus kastade sten efter sten i vattnet. Vissa studsade, andra inte. ’’Plopp’’, lät det, varje gång en sten bröt genom ytan. ’’Plopp.’’
Minnena av Harrys ilskna min skar som rakblad i själen. Han visste att Harry hade haft rätt. Han visste också att Lily och James hade stått bakom honom.

Men det som Harry sagt då? Om att han själv hade skämts för Remus som far?
’’Vadå, det är ju sant’’, sa en röst inom honom.
’’Han sa det bara för att han var arg’’, sa en annan.
Remus ville åka tillbaka. Han hade velat åka tillbaka och be om ursäkt för sitt häftiga beteende. Erkänna att Harry hade haft rätt och att Remus inte hade behövt bli så upprörd. Hur hade han betett sig egentligen? För att inte tala om att han slängde in Harry i väggen det sista han gjorde, åh, han hade kunnat få en rejäl skallskada.
Remus tvivlade i några sekunder på om han någonsin skulle kunna se Harry i ögonen igen efter vad han hade gjort. Vad hade James sagt?
Han hade sagt precis som Harry. Och precis som Molly Weasley sagt för några dagar sedan.
Ta hand om henne.

Han var fortfarande arg på Harry. Pojken hade lagt näsan i blöt och betett sig illa. Harry, som alltid hade haft sådan respekt för Remus. Men fortfarande. Han var ju sin fars son, och under alla hårda ord var Remus övertygad om att han menade väl.
Han reste sig upp och borstade av sina byxor. Efter en snabb överläggning i huvudet transfererade han sig hemåt.

’’Dora...’’
’’Remus?’’
Med några steg var han framme och omfamnade henne.
’’Vad gör du här? Jag trodde du skulle bo hos dina föräldrar?’’
’’Det ska jag’’, sa hon kort. ’’Jag skulle bara hit och hämta mina grejer. Vad gör du här?’’
’’Snälla, Dora, åk inte. Stanna här. Förlåt mig, snälla.’’
Hon såg på honom med ett uttryckslöst ansikte. Sen slet hon sig loss från hans grepp.
’’Varför skulle jag lyssna på dig? Varför ska jag stanna, när du inte gör det?’’
’’Jag kommer att stanna.’’
’’Dina löften betyder ingenting.’’ Hon vände honom ryggen. ’’Varför skulle jag tro dig?’’
Hans hjärta föll i tusen bitar. Han ville bara säga det, vad som helst, vad som kunde få henne att stanna. Han tog med ens ett steg framåt, lade händerna på hennes axlar, lutade sig fram och sa lågt;
’’Om jag berättar hur mycket jag älskar dig, kommer det få dig att stanna?’’ Hon blev tyst i några sekunder.
’’Varför skulle jag tro dig?’’ upprepade hon. Han lät sina händer vandra ner från hennes axlar och greppade hennes händer.
’’För att jag älskar dig’’, sa han. Han var inte beredd på det själv, men när han sa det insåg han hur sant det var. ’’För att jag älskar dig som jag aldrig älskat någon annan.’’
’’Remus...’’
Han lutade hakan mot hennes axel. Hon fortsatte;
’’...jag kommer inte klara av om du har sönder mig igen. Förstår du inte, varje gång du vänder mig ryggen så rivs det sönder något i mig.’’
’’Jag vill bara att du ska vara lycklig.’’
’’Det är du som gör mig lycklig.’’
’’Jag vill att du ska få allt du vill ha.’’
’’Låt mig stanna här då.’’ Hon greppade hans händer i ett hårdare grepp.
’’Jag går ingenstans igen.’’
’’Tror du att jag skulle låta dig?’’ Hennes röst lät med ens varmare.
Hon släppte hans händer, och vände sig mot honom. Hon såg in i hans ögon några sekunder innan hon kysste honom. Han höll om henne, och han tänkte aldrig mer släppa sitt grepp. Han hade kunnat stå där och hålla om henne för alltid.
***


Solen lyste in genom fönstret.
Remus öppnade yrvaket ögonen och såg sig omkring. Han ryckte med ens till och lade handen på Tonks axel.
’’Vi har försovit oss.’’
’’Va?’’
’’Vi har försovit oss!’’
Hon snurrade sömnigt runt och satte sig upp.
’’Det är söndag!’’ sa hon när hon plötsligt uppfattade vad han sa. Med en duns lade hon ner huvudet på kudden igen.
Han suckade och lade sig tillrätta igen, med armen om henne. Precis som för bara några dagar sedan, när han bestämt sig för att åka.
Återigen andades han in doften av äppelblom. Åh, hur kunde han ha lämnat henne?
’’Känn!’’ sa hon plötsligt. Hon greppade hans hand och lade mot sin mage.
’’Vadå?’’
’’Han sparkar!’’
Remus blev tyst och kände efter. Det var fullkomligt stilla. Tills... där! Han kände plötsligt hur någonting rörde sig under hans hand.
’’Dora... det här är fantastiskt.’’ Han kysste hennes kind. ’’Vi ska bli föräldrar.’’
Inom honom fanns fortfarande mörker över tanken. Harrys hårda ord ekade fortfarande i hans huvud. ’’Åh, jag vet inte, Hermione. Jag hade skämts rätt mycket för honom.’’
Han skakade bort tankarna och mötte istället Tonks leende.
’’Hur vet du att det är en han?’’
’’Äsch, jag bara känner det på mig’’, sa hon och log igen. ’’Jag är övertygad.’’
Ännu en spark kändes. Remus blev varm i hela kroppen. Han hade en familj.

Jag har inte läst alla kapitel än, men Jag älskar de jag läst!!

Riktigt, riktigt bra FF!!!

Åh! Jag har suttit och läst igenom HELA din fanfiction, och den andra. Alla sidor, och den är underbar! DU är underbar!!♥ Jag bryr mig inte hur lång tid det tar, eller hur dåliga kapitlen än blir! Jag KOMMER att läsa klart den här fanfictionen om du skriver klart den! I promise♥

NTonks Jag har sträckläst dina ff:s (denna och föregångaren) i tre dagar och jag är fullkomligt fast! Du är en av de bästa författarna som finns, sluta aldrig att skriva!!! Känns skönt att äntligen ha kommit ikapp, även fast det innebär att jag inte kmr kunna sträckläsa kapitel efter kapitel

Har bara två frågor, varav den första är: Skulle du kunna göra några fler flashbacks till marodörernas skoltid? Jag älskar verkligen sättet du blandar skrivandet på genom att skriva flashbacks ibland, det plus din skrivarförmåga gör denna ff till en av de bästa ff:s jag nånsin läst! (och antagligen nånsin kmr att läsa!) Du ska förstås skriva hur du vill eftersom att det är din ff, men jag tkr det skulle vara kul att läsa om marodörernas tid i skolan
Den andra frågan är: När kmr nästa kapitel?

Åh vad fruktansvärt glad jag blev när jag gick in och såg era kommentarer! Hade typ gett upp, haha. Men känner ändå att jag inte är ''färdig'' med den här ficen, trots att jag hållt på sedan 2011, jag behöver ett avslut först så att säga, haha. Jättekul att någon läser, jag kommer att fortsätta!

OzzyStar2: Det skulle jag absolut kunna göra, tack för tipset! Tycker det är väldigt roligt att skriva flashbacks, det blir ofta lite glädje mitt i allt elände haha
Svar på din andra fråga; Nu!


Kapitel 95
Potters polare

’’Vi har ungefär tio minuter på oss’’, sa Lee Jordan och kollade på sitt armbandsur. ’’Vi behöver inte förbereda oss så mycket, det är bara att improvisera.’’ Remus kastade en orolig blick på Kingsley. Lee såg det och tillade med ett leende;
’’Tala från hjärtat.’’

Remus hade blivit inbjuden att medverka i Potternytt, radioprogrammet för alla som stöttade Fenixorden och Harry. Konceptet var enkelt, nyheter, prat och diskussioner. Hur svårt kunde det bli?
Lee kollade på det kladdiga anteckningsblocket han hade framför sig. ’’Ok, Kingsley, du börjar. Sen kommer jag ställa några frågor bara.’’
Han kollade på klockan igen och räknade tyst ner från tio.
’’3, 2, 1… Godkväll och välkomna till Potternytt! Vi tänkte som vanligt inleda programmet med senaste nytt. Royal, vad har du?’’
’’Inte så mycket, River. Och inga nyheter är bra nyheter, eller hur? Vi har inte fått några dödsfall rapporterade till oss, i alla fall.’’
’’Vilken lättnad! Vad skulle du tro att det beror på?’’
’’Tja’’, sa Kingsley. ’’Det skulle ju kunna vara att Dödsätarna försöker hålla låg profil, vilket känns ganska otroligt för tillfället. Voldemort verkar ju inte vilja något annat än att sätta skräck i hela världen just nu för att visa sin makt. Det skulle ju också kunna vara slumpen, helt enkelt. De har inte lyckats göra någon större skada.’’
’’Hm, det är ju otroligt skönt för oss i vilket fall som helst, eller hur? Tack för dessa nyheterna, Royal. Vi går nu vidare till vårt inslag Potters Polare. Med oss idag har vi för första gången Romulus! Välkommen hit, Romulus!’’
’’Tack, River’’, sa Remus.
’’Får jag börja med att fråga dig – hur besvarar du det som många i Trollkarlsvärlden nu hävdar – att Harry inte är vid liv?’’
’’Det är det dummaste jag hört’’, sa Remus, ärligt och bestämt. ’’Jag är helt säker på att Harry, Ron och Hermione är vid liv.’’
’’Hur kommer detta sig?’’
’’Tja, varför skulle Voldemort och Dödsätarna dölja det om de hade honom tillfångatagen, eller till och med död? De hade mer än gärna velat stoltsera med att de lyckats få tag på honom.’’
’’Det har du rätt i. Du tror inte att Du-vet-vem skulle hålla det hemligt för att invagga trollkarlsvärlden i en falsk känsla av säkerhet?’’ frågade Lee.
Remus tänkte på det, och svarade sedan;
’’Nej. Han skulle inte vinna något på det. Tvärtom, Pojken som överlevde är en symbol för hopp. Om det tillkännagavs att han var död så finns det en risk att folk skulle tappa lite av sin… kämparglöd, till fördel för Voldemort.’’
’’Ni hörde honom, gott folk’’, sa Lee med ett leende. ’’Pojken som överlevde lever, tappa inte hoppet! Romulus, du som känner Harry väl, vad tror du skulle kunna bli hans svåraste utmaning under sin resa?’’
Remus var verkligen inte beredd på frågan. Han blev tyst ett tag. Vad skulle det egentligen kunna vara? Att hålla ihop med Ron och Hermione och inse att han behövde deras hjälp? Att vara beredd att skada om det var vad situationen krävde? Att inte alltid vara hjälten om det innebär att man utsätter sig själv för onödig fara?
’’Jag tror att… hans svåraste moment kommer att vara om han inte vet vad som händer här. Med Fenixorden, på Hogwarts och så vidare. Ovissheten, helt enkelt.’’
’’Låter mycket rimligt. Tror du att han lyssnar på det här just nu?’’
’’Det vet jag inte. Om han har tillgång till en radio så skulle han dock säkert använda den för att få fram all information han kunde.’’
Kunde det vara så att Harry var kvar på Grimmaldiplan?
’’Man får hoppas och ge våra varma lyckönskningar till Harry om han skulle höra oss nu! Tack för er medverkan, Romulus, Royal. Nästa veckas lösenord blir Testral. Ta hand om varandra.’’

Alltså, jättebra!!♥ Du är LÄTT en av de bästa författare jag vet! Hoppas att du aldrig ger upp, även om du troligen, enligt dig själv, kommer att göra det♥ Följer dig till slutet för hur kan man inte göra det? Du är ju bara en sådan SJUKT underbar författare!!♥♥♡♥

Jättebra kapitel, har just varit ute och åkt skoter (första gången på två år) och så kmr man hem till ett nytt fantastiskt kapitel på denna underbara ff!!! Superbra kapitel som alltid!! Längtar till nästa kap kmr

Alltså, SÅ MYCKET KÄRLEK TILL ER, NI ANAR INTE ♥


Kapitel 96
Julglädje och jultårar
December 1997

Det blev kyligare och kyligare, och plötsligt var det jul. Ingen kände någon speciell julglädje i dåvarande klimat, men Molly och Arthur bjöd ändå in några närstående till Kråkboet på julaftonskvällen.
’’Bill och Fleur kunde inte komma, av någon anledning’’, sa Molly när Remus och Tonks var där på te två dagar innan. ’’Bill lät lite konstig när jag pratade med honom och sa inte direkt varför, men de hade väl andra planer. Kingsley måste jobba, men han kommer antagligen förbi en stund på kvällen. Tvillingarna kommer och Ginny är hemma.’’
’’Det låter jättetrevligt, Molly’’, sa Remus. ’’Säg bara till om du vill ha hjälp med något.’’
Häxan log till tack och återgick sedan till att dirigera med sin trollstav så att tallrikar och koppar åkte runt i hela rummet. Remus följde de med blicken när de svischade runt.
’Nästa jul’, tänkte han. ’Nästa jul ska allt vara bra. Bra på riktigt.’

När julaftonskvällen kom var det knappast med julkänsla. Alla log, utbytte presenter, lyssnade på Mollys favoritsångerska och pratade om hur fint snön hade lagt sig på marken. Men det hela kändes så… påklistrat. Ingen var glad, utan alla bar runt på den där lilla, eller tja, stora klumpen av ångest. Men inte ville någon vara den som förstörde den idylliska familj och vänner-julen, vilket ledde till att alla fortsatte med sitt mer eller mindre skickliga skådespel.

Klockan började närma sig sex och maten var snart färdig. Molly öppnade upp ugnen och tog ut en rykande het form med rotfruktsgratäng. Ånga yrde upp och hon fick imma på läsglasögonen. Med ett irriterat stön viftade hon bort det, tog av sig glasögonen, gav de ett lätt slag med trollstaven och satte sedan på sig de igen.
När lukten av maten nådde Remus näsa var det som om en vägg av minnen bankade honom i ansiktet, hårt. Jular för länge, längesedan flög förbi framför hans ögon. När han tänkte på James fantastiskt lustiga tomteluva, Sirius varma leende och Lilys lysande glada ögon kändes det plötsligt som från ett helt annat liv. Bilden av Peters exalterade min när maten kom in fanns också kvar, och det högg till i hjärtat. Men minnet av Peter tog inte över. De lyckliga minnena var mycket starkare.

’’Det luktar fantastiskt, Lily’’, sa James, och lade armen runt henne medan hon skar upp köttbiten.
’’Tack’’, sa Lily, och hon var fortfarande aningen andfådd efter att ha sprungit runt som en tokig med matlagningen. ’’Bäst att Sirius kommer nu bara, maten är kl…’’
Ljudet av hennes röst drunknade i ett ljudligt pang från hallen och ljudet av en vas som krossades. ’’Jag är här, jag är här!’’
’’Bra att du tillkännager din ankomst, Sirius, vi missade dig nästan’’, sa Remus med en suck.
Sirius Black steg in i rummet med ett lysande glatt ansikte och det mörka håret fyllt av snöflingor.
’’Ingen jul utan Tramptass, det vet jag väl, men ta’t lugnt, nu är jag här!’’ Han gick fram och lade armarna om James och Lily. ’’Festen kan börja!’’
’’Du verkar glad’’, sa James skrattandes.
’’Det är jag, kära vän’’, sa Sirius, gav James en kyss på kinden och slog sig sedan ned bredvid Peter och Remus i soffan.
’’Hur kommer detta sig, Tramptass?’’
’’Varför skulle jag inte vara det?’’ sa Sirius medan han la upp fötterna på bordet. I samma ögonblick kom Lily bärandes på brickor fyllda med mat, och det dröjde inte länge innan Sirius for upp som ett skott igen.
’’Det doftar underbart!’’
’’Tack’’, log Lily. ’’Jag provade att lägga i timjan. Det var något nytt.’’
’’Det går nog ner’’, sa James. ’’Ska vi slå oss ned?’’

Det måste ha varit någon av deras första jular tillsammans utanför Hogwarts.
’’Remus?’’
’’Va?’’
’’Får jag servera dig?’’
’’Åh, förlåt! Ja, jättegärna.’’ Han sträckte upp sin tallrik.
Molly tog emot den med en orolig blick på honom. Hon började sleva upp mat på hans tallrik och räckte den till honom igen. ’’Är du trött?’’
’’Nejdå.’’
’’Är du säker?’’
’’Jag mår fint, Molly.’’
’’Sover du ordentligt?’’
’’Med tanke på omständigheterna, så ja.’’
Molly började lägga upp mat på sin makes tallrik.
’’Förlåt, Remus, jag glömde nästan. Jag hoppas verkligen att du får vila ut emellanåt.’’
Ett ljudligt skrammel hördes plötsligt från andra sidan bordet. Remus kollade upp.
’’Ursäkta mig’’, sa Nymphadora snabbt och plockade upp sina bestick igen. ’’Det är graviditeten som gör mig så… fumlig. Mer än normalt, till och med.’’ Hon kollade inte upp utan återgick till sin mat.
Remus visste att hon hade dåligt samvete. Dåligt samvete för att han fick lägga ner mer tid och arbete än han orkade, nu när hon var gravid. För att hon inte längre kunde sköta saker som hon brukade göra när Remus inte klarade det. Han ville säga till henne att hon inte behövde oroa sig, men nu kändes inte riktigt som rätt tillfälle.
’’Det luktar utsökt’’, sa Arthur. ’’Vad har du i, Molly?’’
’’Åh, jag provade att ha i lite timjan.’’
Det vände sig i magen på Remus.
’’Vi saknar någon… åh, Ginny!’’
Det gick att urskilja ett dovt ’’Jag kommer’’ från ovanvåningen, och några sekunder senare hördes steg i trappan.
Ginny Weasley såg inte alls ut som sig själv. Hon hade mörka ringar under ögonen, och det såg ut som om hon hade magrat. Självklart. Det vore oklokt att inte oroa sig alls under omständigheterna.

Under middagen lade Remus märke till att hon knappt rörde sin mat. Hon som alltid brukade agera starkt klarade inte sitt skådespel hälften så bra som någon annan, deltog inte i de fåordiga konversationerna mer än att svara ’’Mhm’’ och ’’Aadå’’ på frågor ställda direkt till henne. Ingen var speciellt pratglad över huvud taget. Inte ens tvillingarna Weasley pratade speciellt mycket.

När klockan närmade sig sju såg Nymphadora nästan ut som om hon höll på att däcka.
’’Förlåt, Molly. Skulle jag kunna få gå och lägga mig ett tag? Jag är dödstrött…’’
Molly reste sig upp.
’’Absolut, kära du, jag förstår precis, det tär på kroppen i ditt tillstånd… Du kanske kan ta soffan i vardagsrummet där uppe? Det ligger filtar och kuddar på hyllan ovanför.’’
Dora tackade och försvann upp för trappan. Toppen. Nu hade Remus inte någon att utbyta blickar av förståelse med längre.
Men de behövde inte sitta länge med framtvingade konversationer. Snart började folk cirkulera i rummet. Molly sprang med disken och Remus gav henne ett handtag, tvillingarna försvann mystiskt ut på gården, Ginny landade i soffan och Arthur hällde upp eldwhiskey i små glas. Ett behagligt surr av blandade ljud fyllde rummet.
Plötsligt hördes ett helt annat ljud. Det visslade till snabbt innan rummet lystes upp. Remus fick nästan en hjärtattack. Hans första tanke var att det skulle bli en repris av förra årets jul, då de fick ett mindre trevligt besök av bland andra Bellatrix Lestrange. Men när de allihop skyndade fram till fönstret fick de syn på något helt annat.
Tusentals eldgnistor i olika färger flög runt i trädgården. De bildade en julkrans med klockor som började klinga en vacker melodi. Ny blixtar lyste upp himmelen, julkransens ljus flöt isär och de nya ljusen bildade en glittrande julgran… nya ljus, en dansande tomte skrämmande lik Dumbledore…
’’Är det här tvillingarnas påhitt?’’ sa Molly i ett försök att låta besviken. Hon försökte kväva sitt skratt när den stora ljustomten började göra kullerbyttor.
’’Kom, vi går ut och tittar’’, sa Arthur och greppade sin kappa vid dörren. ’’Följer du med oss, Remus?’’
’’Nej tack, jag kollar härifrån.’’ Kylan var inte så lockande.
Molly log mot honom innan hon också tog sin jacka och försvann ut genom dörren.
’’Fantastiskt’’, mumlade Remus för sig själv medan han såg de nya ljusgestalterna som blossade upp. Tvillingarna hade överträffat sig själva.
Han vände sig om och såg att Ginny satt kvar i soffan. Elden i den öppna spisen kastade ljus i hennes trötta ansikte, och hon såg ut att vara helt inne i sin egen värld.
Han tog ett av de små glasen med eldwhiskey och gick fram till soffan.
’’Får man slå sig ned?’’
’’Absolut.’’
Han satte sig ner och smuttade på drycken. Det brände behagligt i halsen på honom.
’’Hur mår du, Ginny?’’
Hon slet ögonen från elden och mötte hans blick. Hon var tyst. Det såg ut som om hon hade en inre kamp om huruvida hon borde säga ’’bra’’, eller förklara sanningen. Han ville inte pressa henne.
’’Du får vara ärlig. Om du vill.’’
Hon öppnade munnen för att säga något, och vek sedan bort från hans blick.
’’Jag tänker på honom helatiden.’’
Några sekunders tystnad.
’’Jag vet’’, sa Remus och fortsatte smutta på whiskeyn. Stackars flicka. Hon hade inte träffat sin bror på månader, och inte ett livstecken på länge…
’’Det är inte det att jag litar på honom, han vet vad han gör, men… det är så mycket som kan hända…’’
I hennes röst blev plötsligt hennes likhet med Molly påfallande.
’’Ja. Orolighet har ingenting med misstro att göra. Vi är bara människor.’’
’’Tänk om han är skadad? Eller sitter fast någonstans? Och jag vet ingenting…’’
’’Han är med sina vänner, de tar hand om varandra.’’
’’Åh, Remus, jag skulle följt med…’’ Hon lät upprörd och hennes röst var full av ånger.
’’Han hade aldrig låtit dig’’, sa Remus, och det var sant - för det första hade Ron främst tänkt på sin systers säkerhet, och för det andra hade de inte stått ut med varandra. ’’Och du måste göra färdigt din utbildning.’’
’’Han också!’’ sa hon häftigt. ’’Och dessutom, Hogwarts är inte detsamma. Det enda vi lär oss är… ondska.’’
Det smärtade att höra det.
’’Syskonen Carrow gör de hemskaste sakerna med stället. Och med Snape i ledningen. Det är förfärligt.’’
’’Det förstår jag. Men det finns ett slut på det här eländet.’’ Han drack upp de sista dropparna och ställde ifrån sig glaset. ’’Och det kommer snart.’’
Hon blev tyst och han insåg med ens att det var ett desperat försök av henne att hålla tillbaka sina tårar.
’’Remus’’, sa hon tyst och försökte envist svälja ner gråten. ’’Tänk om jag aldrig mer får träffa honom? Tänk om han är redan är död, och det finns ingenting jag kan göra… jag skulle aldrig kunna leva mig själv för att jag lät honom gå…’’
’’Ginny, hör på. Ron vet vad han gör, han kommer att komma hem igen… och dessutom, han…’’
Han stannade upp när han såg hennes oförstående blick.
’’Ron?’’
’’Ja…?’’ sa Remus oförstående. ’’Förlåt, var det inte honom du pratade om?’’
Hon vaknade plötsligt till.
’’Jo, Ron. Just det. Jag saknar honom.’’ Hon nickade snabbt. Hennes röst saknade trovärdighet.
Remus analyserade snabbt hennes konstiga beteende.
’’Vänta lite. Det är inte Ron du pratar om. Det är Harry.'’
Ginny svarade inte direkt, utan vände sig om och sträckte sig efter ett av eldwhiskeyglasen som stod på bordet bakom. Remus orkade inte ens ingripa, trots att han borde hindrat henne.
Hon svepte hela i ett kör och ställde ner glaset på bordet innan hon lutade sig tillbaka igen.
’’Ja.’’
Det hela kom som en chock, men det fanns både rim och reson i det hela. Med ens förklarade det så mycket. Som en blixt spelades ett minne upp i huvudet på honom.

’’Tack för maten, mamma. Är det okej att jag går upp på rummet?’’
’’Ja, vi ska nog resa på oss allihop.’’ Molly log mot sin dotter. Ginny lade upp besticken på sin tallrik och sträckte sig efter glaset. Med en klumpig rörelse råkade hon välta det, och hela dess innehåll skvätte upp på Harrys t-shirt.
’’Åh, förlåt!’’ sa hon förfärat och hennes ansikte blev med ens rödare än håret. ’’Förlåt mig…’’
’’Ingen fara, ingen fara’’, sa Harry och log osäkert. Molly var framme direkt och gav hans axel ett lätt slag med trollstaven, och T-shirten var som ny igen. Nu också med en fräsch doft av persika som kändes hela vägen till andra sidan bordet.
Alla började röra på sig, men Remus och Sirius blev beordrade att sitta kvar.
’’Ni två har sprungit runt hela dagen med de där gnomerna, sitt ner och vila’’, sa Molly strängt.
’’Om det är det du vill så…’’
Ginny försvann snabbt upp till ovanvåningen, och med allas hjälp dröjde det inte länge förrän all disk var borta och alla försvann till sina diverse uppgifter. När Remus såg på Sirius insåg han att den unga mannen satt med ett stort leende på läpparna.
’’Du ser glad ut.’’
’’De där två’’, sa Sirius och kollade sedan på Remus. ’’…kommer att bli ett par.’’
’’Vilka?’’
Sirius gav honom en betydande blick. ’’Harry och Ginny.’’
’’Harry och Ginny? Men hon är ju Rons syster!’’
’’Konstigare saker har hänt’’, sa Sirius och drack en klunk av sitt vin. ’’Eller är kanske påväg att hända.’’
’’Som vadå?’’
Sirius kastade en blick på honom. Remus förstod inte.
’’Vadå?’’ Han kände sig trög.
’’Strunt i det. Men tro mig. Tre år, max. Tio, sen springer det runt massa Potter-Weasleys i Kråkboet.’’
’’Intressant att höra dina förutspåelser.’’
Sirius log, lutade sig fram och viskade sedan; ’’Samt Weasley-Grangers, såklart.’’
’’Det är ju dock ganska uppenbart, eller hur?’’ svarade Remus lågt. Han skrattade med Sirius. ’’Nej, men allvarligt. Vi borde inte spela matchmaking med ungdomarna.’’
’’Okej då. Med vuxna då?’’
Remus gav honom en konstig blick.
’’Vad försöker du säga?’’
’’Ingenting, ingenting. Oj, kolla, det börjar bli sent. God natt, Måntand.’’

När Remus tänkte på minnet blev han med ens osäker. Visste Sirius att han och Nymphadora skulle bli ett par? Hade hon pratat med honom om det? Eller gissade han bara?

’’Nu är jag ärligt talat inte med riktigt'', sa han till Ginny. ''Du och Harry?''
’’Det spelar ingen roll’’, sa Ginny och skakade på huvudet. ’’Vi är inget par nu längre.’’
Det sista tillade hon motvilligt, och han trodde inte riktigt på att det var så enkelt. Osäkerheten kom med ens. Han behövde inte tvinga ur henne all information, men han var ytterst nyfiken.
’’Vill du berätta hur det kommer sig?’’
’’Du känner Harry. Tror du han hade klarat ihop att vara ihop med mig medan han var ute och räddade världen? Tror du han hade fixat det om han visste att jag väntade på honom?’’
Remus behövde inte fundera på saken någon längre period.
’’Nej.’’
’’Nej. Precis.’’
Det blev en paus.
’’Du behöver inte anförtro mig det här’’, sa han. ’’Men skulle du säga att du tror att det är slut på riktigt?’’
Återigen mötte hon hans blick.
’’Det kommer det aldrig riktigt vara. Inte för mig.’’
Han var mållös. Hon reste sig upp och gick mot köksskåpet. Hon tog ut ett glas och fyllde det med vatten. ’’Jag vet vad du måste tänka. Jag är bara en sextonåring som råkar vara lite för nere i ett ex som inte ville ha mig. Att jag kommer ha glömt honom helt om några månader och sedan inse om några år hur dum jag var.’’
’’Verkligen inte’’, sa Remus förvånat.
Hon vände sig om och såg nästan minst lika förvånad ut.
’’Det kommer att lösa sig, Ginny.’’ Ett sorgset leende till svar. Sedan började det väsnas vid dörren. Remus sträckte sig snabbt fram efter glaset som Ginny druckit ur, och sköt in det under soffan. Han kände en tacksam blick i nacken.
’’Är ni tokiga? De sista fyrverkerierna hade kunnat sätta eld på hela huset!’’
’’Men nu gjorde de inte det mamma, så slappna av.''
’’Arthur, hjälp mig…’’
Arthurs stora leende slocknade med ens, och han harklade sig.
’’Öh, ja. Pojkar, det sista kunde varit… mer genomtänkt.’’
Molly nickade nöjt och vände sig sedan om för att hänga upp sin jacka. Arthur sprack upp i ett diskret leende igen och gjorde tummen upp åt sina söner.