Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Cassia Lestrange


När jag kom tillbaka till uppehållsrummet kom jag på att jag hade glömt fråga någon om lösenordet igår. Jag suckade och satte mig ned på marken och lutade ryggen mot väggen. Jag visste att det var någonting annat jag hade glömt men jag kunde inte komma på vad det var. Det var något jag skulle göra så fort jag kom fram till Hogwarts. Väggen öppnades bredvid mig och Lucus kom ut. Han gav mig en snabb blick innan han började skratta.
”Har du glömt lösenordet?” frågade han retsamt och sträckte fram handen mot mig. Jag struntade i hans hand och reste mig upp själv.
”Nej, jag sitter här för att det är kul.” muttrade jag sarkastiskt.
”Lösenordet är Severus Snape.” sa han och vi började gå längs korridoren.
”Varför då?” frågade jag.
”Första veckan varje år är lösenordet namnet på någon som dog i Slaget om Hogwarts. Det är förstås alltid någon person som kämpade på den goda sidan så du behöver inte riskera att få din mormors namn som lösenord.” sa han och jag boxade till honom på armen.
”Är du alltid såhär elak.” frågade jag argt.
”Definiera elak.” sa han oskyldigt och jag boxade till honom en gång till. Utan att jag visste hur det hade gått till stod plötsligt vi utanför stora salen. Jag undrade hur Lucus kunde hitta så bra i slottet men jag bestämde mig för att fråga honom senare. Det fanns frukost på bordet men det var inte så många vakna än. Framme vid lärarbordet stod Vanessa och pratade med sin pappa, professor Wood. Jag blev lättat att se att Vanessa hade hittat hit och inte gått vilse i fängelsehålorna som jag nästan hade gjort. Jag såg Teddy och Victoire stå och prata med varandra. Det såg ut som om Victoire höll på att börja gråta och Teddy tröstade henne. Jag gick lite närmare för att höra vad de sa.
”Jag vet att det inte är särskilt kul men hur tror du att det känns för mig? Förra året var jag tvungen att säga min mammas namn en hel vecka bara för att de ville hedra henne. Det här året kommer jag att behöva säga min pappas namn istället.” sa Teddy. Victoire nickade bistert till svar och fick syn på mig. Jag log prövande men hon log inte tillbaka.
”Kan du gå till bordet, jag kommer snart.” sa jag till Lucus. Han såg inte så glad över det men han gjorde som jag sa. Teddy hade också fått syn på mig så jag gick fram till dem.
”Hej!” sa jag och tvingade fram ett leende. Ingen av de två personerna som jag under gårdagens tågresa skrattat med log tillbaka.
”Hej syssling.” sa Teddy men han log inte.
”Ska ni behandla mig annorlunda bara för att min mormor var en idiot?” frågade jag och Victoire såg lite skamsen ut.
”Självklart inte. Men du kunde ha berättat för oss innan.” sa hon och fingrade nervöst på sitt Ravenclaw emblem.
”Förlåt, jag borde ha gjort det men jag visste inte hur ni skulle reagera.” sa jag bedjande. Victoire såg ut att fundera lite men efter en stund så log hon och jag log lättat tillbaka.
”Min farmor dödade ju trots allt din mormor så vi är väl kvitt.” sa Victoire.
”Och familjemedlemmar förlåter varandra.” sa Teddy och jag kunde inte låta bli att slå armarna om dem på samma gång.
”Tack så mycket.” sa jag och de skrattade åt min oväntade kram. Jag hade i alla fall två vänner som inte ogillade mig för mitt efternamn. Vanessa skulle säkert också kunna bli min vän när jag väl har lärt känna henne sen är det ju Lucus också. Han är visserligen ganska elak men han hade varit hjälpsam mot mig. Det kunde kanske bli sju bra år ändå. Fast sen var det ju mitt varulvsproblem också.

Herre gud! Du är så awesome på att skriva!
Ääälskaaadeeee kapitlet!< 33

Jättebra!!!!

Awsum

AWESOME

Awesome!!

Känns lite läskigt att läsa sitt egna namn bara

azum

Varulvsproblemet också, juste!

Men när blev hon biten av en varulv?

jättebra!!
Är hon en varulv?? Vat hennes mamma det?