Life - Lupple & Medi PRS

(Molly, Wendy, David, Penny, Holly. jag var Penny, Molly och Wendy)

Hon log svagt och lutade sig mot Wendy med ett varmt leende.
"Tack och jag hoppas jag inte var oartig som smet. Jag fick nog av honom." Hon pekade på Gabriel.
"Ja för mötet." Sa hon lågt.

Holly log mot henne. "Jag förstår precis. Jag behövde också lite pauser när jag bodde här." Log hon ärligt.

"Är det verkligen sant att det var du som förenade de fem?" Frågade David och Gabriel vred lite obekvämt på sig. Han avskydde att prata om sina pärlor. Det kändes som han skröt så då. "Ja." Svarade han lugnt.

"Har ni bott här med?" Frågade hon och såg på Gabriel.
"I huset?" Frågade hon och Wendy skakade på huvudet.
"Hon menade byn."

"Va menar du?" Olivia såg på Gabriel.
"Förenade vadå?"

"Byn, såklart. Men allt hör lite ihop." Sa hon leendes.

Gabriel log mjukt mot Olivia. Hade god lust att kasta ut David. "De fem stammarna." Sa han lugnt. "Jag reste runt och allierade mig med andra stammar. Ganska tidigt som alfa." Sa han lugnt. "Gustafs stam tillhör en av dem. Det var därför ni kunde ta skydd där." Förklarade han lugnt.

Hon såg på dem och nickade.
"Men det är helt underbart?" Sa hon och såg på honom.
"Din pappa måste varit stolt"

Gabriel log mjukt mot henne. "Det var behövligt." Sa han lugnt och kände hur David fortsatte att läsa igenom hans pärlor. "Skifta." Bad David lugnt och Gabriel suckade tyst men skiftade till varg och David fortsatte att läsa.

"David sluta berårdea vår bror. Det är pinsamt ut" Molly hade tagit fram salladen.

David såg på Molly och suckade. "Som om jag någonsin kommer få läsa dessa annars. Ryktet säger att du inte så gärna tar på dem" Sa han roat och Gabriel fnös till och satt stilla. Han gav honom fem minuter innan han skiftade tillbaka och gick ut för att se över grillen men stannade och kysste Olivia lätt på kinden först.

Hon såg på sin bror och log sedan mot Gabriel.
"Förlåt Gabriel" Molly såg på honom och såg sedan mot David

Gabriel svarade inte på Mollys ord, vad skulle han säga? Fanns inte direkt så mycket att säga. David såg på Molly med en urskuldande blick. "Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Det berättar ju så mycket." Viskade han och satte sig i köket och drack lite vatten.