Life - Lupple & Medi PRS

"Huseet gör plats men det är ljuden jag inte gillar." Hon såg på den stora vargen och klev ut och såg på honom.

Hon nickade sakta. "Du vet att du får sova hos mig när som helst va?" Log hon. Stängde av bilen men stannade i den.

Gabriel såg Olivia stiga ut ur bilen. Hon var makalöst vacker. Nästan så han blev darrig i benen. Hennes doft var utan jämförelse. Han gick fram för att möta henne, sakta.

"Det uppskattar jag. Men nu måste jag visa vem jag är, varför jag är den jag är." Hon såg hur skamset han gick och såg sedan mot Mi.
"Vad ska jag säga?"

Mistril studerade Gabriel och sedan Olivia. "Ingenting. Vänta." Uppmanade hon lugnt och såg när Gabriel var framme vid hennes fötter.

Gabriel hade sänkt blick, han var skamsen. Hur hade han kunnat säga något så hemskt? Väl framme vid hennes fötter så la han sig ned. Nästan undergivet.

Mi såg på Olivia, skulle hon förstå? "Han säger att du står över honom." Förklarade hon stilla.

hon såg honom. Hur skamsen var och hon satte sig på huk och lade en hand på hans huvud.
"Bokstavligt med." Viskade hon och suckade.
"Jag ska be om ursäkt jag med. Jag visste inte hur jobbigt det här var men jag är så.... knäpp med din unge i mig."

Gabriel skiftade till människa och drog in henne i sin famn. "Förlåt." Viskade han i hennes öra och höll henne tätt intill sig.

Hon hann inte reagera och hon snyftade till.
"Förlåt själv." Viskade hon.
"Mi bankade vett i mig så tacka henne." Hon smekte hans kind.
"Du luktar gott."

Han såg på henne. "Mi är då en ängel." Viskade han och drog in hennes doft. "Ska du säga? Du luktar ju helt underbart." Viskade han och smekte henne över ryggen. "Jag vill inte vara elak." Mumlade han sorgset.

"Mi ville retas med dig. Göra dig så tokig i mig att tha... Du vet." Hon smekte hans kind.
"Du är så vacker med alla pärlor."

"Jo hon retas rejält." Viskade han ärligt och kysste hennes läppar sakta. "Tack." Log han och studerade hennes pärlor. "Dina är också vackra." Log han.