Är det svårt att älska och bli älskad?

Haha tack så mycket båda två älskar er skit mycket, blev superglad när jag såg att ni skrivit ♥
Ska försöka skriva mer så snabbt jag kan. Snart slutar skolan o jag kommer ha mer tid till att skriva. Har massor med idéer till kommande kapitel

Thaanks dude ♥

meeeeeeeer!
den är jättebra!

Åhåhåhåhåhåh vad underbar du är som skriver så underbart och är så underbar och hela du är bara underbar!
Tack Matilda för att jag får läsa en sån här underbar fanfiction om underbara karaktärer skrivet av en underbar person ♥

Ja, vad säger ni läsare? Är det inte underbart? ♥

Absolut!

Det är helt underbart! AWESOME! snälla du skriv mera! du får inte sluta skriva ever tycker jag!

hahahha det är långt kvar på denna så oroa er nt för det ♥

YAY! längtar efter mera!

Kapitel 54:

~Connys perspektiv ~

Morgonen därpå vaknade jag med huvudet fortfarande lutat mot Georges axel. Jag drog ett djupt andetag för att andas in hans väl igen kända doft som jag inte känt på flera veckor. Han gav ifrån sig en lätt snarkning som fick mig att skratta, tillmin förvåning spärrades hans ögon upp. Jag stirrade in i de chokladbruna ögonen som värmde min själ.
- God morgon, fnissade jag och log brett.
- Har det hänt något? Undrade han
- Du snarkade! Svarade jag och spelade sur.
George knuffade till mig lite lätt på armen, men sökte sedan efter mina läppar. Gnistor och stora eldar sprakade runt om kring oss när hans fuktiga läppar mötte mina. Strax efter att vi avslutat vår kyss hördes knackningar från den stora trädörren i andra sidan rummet.
- Kom in! Ropade jag högt men min röst sprack efter.
Dörren öppnades sakta och in steg Fred. Den identiska kopian av min pojkvän. I handen höll han en bukett röda rosor.
- Freed! Utbrast jag och for up ur sängen och försökte springa fram till honom så fort jag kunde men det gick sådär. Jag har ju inte rört mig så jätte mycket den senaste tiden.
- Tjena kompis, svarade han och omfamnade mig i en bamsekram. Kramen avslutades och han gav mig buketten med blommorna.
- Ååh dem är jätte fina Fred, sa jag och andades in den ljuvliga doften.

När vi nu satt blommorna i vatten och Fred hängt av sig sin jacka, satt vi ner och pratade om vad som hänt i skolan under tiden jag varit borta. George och jag satt bredvid varandra i sängen, medan Fred satt i stolen sidan om.
- Så Conny, vad hände egentligen i stora salen den gången? Frågade Fred.
Mitt hjärta slog ett dubbelslag och jag kände mig illa till mods. Men jag antar att det är dags att berätta vad som stod i brevet. Hur skulle dem reagera när jag berättade att min pappa gift sig med Olivia Stewarts mamma. Vad skulle Fred säga? Vet han ens om att hans flickväns mamma har gift sig?
- Ja vad var det egentligen som hände? Undrade George.
- Ehm jo vänta, svarade jag och reste mig upp för att hämta brevet som låg slarvigt ner knycklat i mina byxor som hängde på en galge i garderoben. Brevet var nerstänk med små bloddroppar här och där, vilket fick mig att tänka på när jag suttit i den kalla hörnan i det övergivna rummet och dragit kniven i min hand om och om igen. Blodet hade runnit och runnit nerför min handled och jag kunde inte få stopp på det.
- Här sa jag och gav brevet till Fred. George lutade sig över hans axel för att få en blick över vad som stod där.
För er som nt kommer ihåg vad som stod i brevet:



De båda tvillingarna läste igenom brevet och sen stirrade de på mig i en evighet.
- Olivia har inte sagt något om det till mig, mumlade Fred fram.
- Då har hon heller inte sagt att hennes mamma är gravid också va? svarade jag.
Till svar skakade han på huvudet.
- Conny jag är hemskt ledsen, sa George och kysste min panna.
- Jag har fortfarande inte förstått att Olivia är min halvsyster och jag undrar så om hon vet om att hennes mamma är nygift och väntar barn.
- Tycker ni att vi ska berätta för Olivia? undrade George.
- Jag tror det är bäst, hon har rätt att få reda på det, eftersom hon och hennes familj är inblandade.
Jag nickade instämmande.

Tiden tickade och det började skymma utanför fönstret. Botare kom och gick efter att de gjort sina undersökningar. Tvillingarna satt och höll mig sällskap och vi hade roligare än någonsin. Det var härligt att få umgås med mina bästa vänner igen. Bara vi tre.
- Miss Hamilton? En botare kikade försiktigt in genom dörröppningen och efter att jag gett henne en gest att det var okej att komma in öppnade hon dörren ännu mer och gick in.
- Hur mår du nu? frågade hon med sin silkeslena röst.
- Mycket bättre! svarade jag glatt.
- Vad bra, då har vi bestämt att du får lov att åka tillbaka till skolan igen, men om du känner dig sämre får du åka komma hit igen.

Jag packade ihop mina saker i en väska som stod bredvid sängen. Sedan tog jag tag i min killes hand och vi tre gick ut ur rummet för att möta professor Dumbledore.