prs yehet & kkaebsong

Efter en stunds konversation med sin vän om lite allt möjligt skils de åt. Julian, som bestämt tycker att Joshua ska gå till sjukhusflygeln tvingades att gå till lektionen av Joshua själv. Även om han inte vill bli lämnad ensam tänker han inte vara en orsak för Julian att skolka. Aldrig. Med trötta ben ställer sig sextonåringen upp för att röra sig mot sovsalen istället. Att söka efter Zihao skulle bara få honom att känna sig ännu mer patetisk, nej sjuttonåringen måste få vara ensam med sina vänner. Dock kan han inte undgå att undra vart han håller hus.
Kroppen faller ner mot madrassen med en djup suck, gnäller högt för sig själv. Efter en stunds utzooming, som kändes som fem minuter men egentligen var en halvtimma, rullar Joshua ner från sängen och landar med fötterna mot det svala golvet. En dusch skulle nog göra susen. Då skulle han komma på andra tankar, och inte göra sig själv illa.

”Men håll dig stilla”, uppmanade madam Pomfrey, nästan desperat när Zihao försökte komma undan nålen hon precis tänkt sticka honom med. Andrew hade på något sätt lyckats släpa med sjuttonåringen hela vägen till sjukhusflygeln, in i skolsköterskans kontor. Dörren var för tillfället stängd, vilket den varit ett ganska bra tag vid det laget.
”Varför måste den absolut bort? Den gör faktiskt ingen skada”, gnällde han surt med smala, mörka ögon.
”Jag tror inte någon vet hur vi ska få bort den”, påpekade Andrew som försökte hålla Zihao stilla - en uppgift som han inte direkt klarade av speciellt bra. ”Men du förstår, lilla vän, att det här kan vara ett tillfälle att lära. Du är liksom patient zero, om du förstår vad jag menar?” Nej, han förstod inte ett ord av vad den andre sa. I hans ögon kändes hela situationen som någon slags sjuk tortyr. Och inte nog med det så hade han inte den blekaste aning om vart Joshua höll hus. Det gjorde honom absolut inte lättare att hantera för de andra två.

Joshua känner sig sådär måttligt frisk där han ligger med armarna utsträckta på vardera sida, och en mjuk, tillfrisknande duschrock lindad runt kroppen. Blicken vilar upp mot taket, ser fundersamt på repan i träet som Fred lyckats åstadkomma deras första år när han hoppat i Joshuas säng. För när man sover i samma rum som fyra andra tonårskillar, måste man helt enkelt testa om alla sängar är lika bekväma och studsiga. Kanske han har en av sina episoder igen, något som irriterar honom något hemskt mycket. De har ingen rätt att komma när de själva vill, anser Joshua som mer än gärna velat umgås mer med Julian. Det enda positiva med det hela är att han kan tvinga sig själv att hålla sig borta från Zihao. Jo, precis som sextonåringens episoder kan han själv inte komma fram och tillbaka i slytherinelevens liv. Han behöver ensam tid med sina vänner.
"Dig däremot behöver jag inte oroa mig över." mumlar Joshua medan han kliar Mimmi bakom öronen och gosar ner ansiktet i pälsen. Visst är han ny duschad, men han har inga planer från att dra sig därifrån. Inte när katten är så varm. "Saknat mig?"

Det hela slutade med att Andrew och madam Pomfrey gav upp. Men är man rädd för nålar så är man, till Zihaos stora försvar. Han hade grävt ner sig under täcket i sängen, där han nu låg och försökte få tankarna under kontroll. Det var inte direkt den lättaste uppgiften i världen, då hela bunten var hala som ålar. Lakanen i sängen doftade fortfarande svagt efter Joshua, på samma sätt som kuddarna och täcket. Allt han ville göra var att gosa ner sig i den andres famn. Däremot var det inte möjligt om personen i fråga inte var där. Hur länge sedan hade det varit sen han sist sett sextonåringen? Två timmar? Tre? Hundra? Även om de två tidigare alternativen var betydligt troligare, så kändes det åtminstone som om hundratals timmar passerat.

"Ska du verkligen ligga här hela dagen?" frågar Julian med höjda ögonbryn när han kommer instigandes för att lämna sin väska. En tjurig Jordan hängandes efter honom. Joshua ser upp från sin nya plats vid fönstret, kikat ner över havet och skogen, regnet som sprutar ner över molnen. Det verkar aldrig sluta.
"Ja, varför inte?" viskar han med hes röst, halsen bränner fortfarande så fort han sväljer eller öppnar munnen. Kanske det är dags för en ny portion med äppelbitar.
"Gå ner och håll Zihao sällskap istället." påpekar den lugna sextonåringen med huvudet på sniskan. "Hans vänner har också lektioner vid det här laget, på så sätt behöver ni inte vara ensamma i onödan." Det förvånar Joshua hur den andres attityd för den sjuttonåriga slytherineleven så drastiskt förändrats, men klagar gör han inte. "Jordan! Kom igen vi har två minuter på oss din lilla rackare!" Jordan kommer utkutande från badrummet och skyndar sig iväg med ett halvhjärtat adjö. "Vi ses senare." Och med det blir Joshua återigen lämnad ensam. Bestämt ställer han sig upp och drar på sig en stickad vinröd tröja och svarta byxor, sätter upp den kittlande luggen i en liten tofs på huvudet för att slippa den. Efter att ha gjort sig iordning går han ut ur sovsalen med en Mimmi frivilligt skuttandes bakom sig.

Slutligen brast Zihaos tålamod, vilket betydde stt han var tvungen stt sysselsätta sig med någonting.‭ Först betraktade han högen med läroböcker som stod uppstaplade på nattduksbordet - absolut inte. De mörka ögonen vandrade vidare ut mot det stora rummet för att slutligen fästa sig på den stora, öppna ytan i mitten av rummet. Han slängde benen över sängkanten och kom upp på fötter. Med tysta steg rörde han sig sedan ut mot rummets mitt, sträckte armarna över huvudet. Förhoppningsvis skulle madam Pomfrey inte komma ut från sitt kontor på ett bra tag. Skolsköterskan hade nog inte uppskattat att någon höll på och gå ner i split och spagat mitt i hennes kära sjukhusflygel. Zihao hade tänkt tanken under morgonen, att han borde ta sig tid att stretcha mer, så nu gjorde han helt enkelt det. Lång och vig, en ytterst udda blandning.

Det kommer lite som en chock när Joshua stiger in i sjukhusflygeln och finner Zihao sitta i split mitt på golvet. Han blinkar några gånger, då han aldrig trott att sjuttonåringen är såpass vig.
"Jag visste inte att du var så vig," påpekar sextonåringen med höjda ögonbryn, låter blicken glida till Mimmi istället som leker med en snurrstol. "Jag kan komma tillbaka senare, om du vill."

Rösten fick Zihao att lätt vingla till, men han lyckades på något sätt hålla sig upprätt. Försiktigt drog han in benen till sig och lutade sig bakåt, med armarna som stöd.
”Slår vad om att du också är vig om du försöker”, sade han och lät huvudet falla på sniskan. Ögonen spärrades sedan upp en aning när Joshua började tala om att komma tillbaka senare. ”Varför då? Jag tar väl inte upp hela rummet ändå?” Påpekade han och sneglade bort mot den fluffiga katten som verkade finna madam Pomfreys snurrstol väldigt intressant.

Jo, vig är han ju. Men det var ett bra tag sen som Joshua la tid på att stretcha, kroppen orkar liksom inte för närvarandet.
"Kanske, kanske inte." Svarar sextonåringen och rör på benen mot en ut av sängarna, drar av sig sina skor och lägger sig ner med blicken på Mimmi. "Tänkte att du kanske vill stretcha ifred." Förklarar Joshua med ett svagt leende och rättar försiktigt till den lilla tofsen. Han sätter sig lite upp för att kunna se Zihao i ögonen.

”Jag förstår om man vill typ byta om ifred, eller liknande. Men har aldrig hört om att stretcha ifred”, sade Zihao och skrattade till. Naglarna skrapade lite i golvet samtidigt som han betraktade Joshua. ”Vart var du förut? Du bara försvann.” Han vek undan med blicken, vände istället de mörka ögonen bort mot fönstren. Regnet slog mot glasen, skapade små vattenfall som föll ner längs rutorna.