Johanna and Thalia back in the Hunger Games

När Johanna vaknar är det av våldsamma knackningar på hennes dörr. Hon hinner gapa något om att de ska hålla sina äckliga händer borta från hennes dörr innan hon hör att Snow direktsänder något. Då nästan rusar Johanna ut, med kläderna från gårdagen på sig och följer en utav männen till mötessalen. När hon ser monitorerna hör hon att Finnick är där. Hon hinner inte fastställa vad som visas innan hon hör hur han muttrar Annies namn. Att han ska hitta henne innan Huvudstaden gör något mer med henne. Och då ser hon vilka som är på skärmen vid Snow står två blåslagna människor. En man och en kvinna. Kvinnan är Annie, och mannen är Clem. Ett kvävt skrik letar sig fram, men det hörs knappt när det väl lämnar hennes läppar.

Thalia kommer efter Johanna och bleknar flera nyanser då hon ser skärmen, "Clem" säger hon förfärat och känner som att världen snurrar för henne. Var han inte i säkerhet i 14? Och Annie med? De båda. De var blåslagna och de såg hemska ut. Snows ansikte syns åter och de röda ögonen ser på dem, det käns som om de ser rakt på henne. "Mr Odair och Miss Greenlaw, låt detta bli en varning, gör inte det ni tänker göra." säger han och de två män som håller fast dem tar fram en varsin stor dolk. Sen bara blod, bara blod och båda huvuderna är skillda från kroppen. "Nej, snälla nej." flämtar Thalia fram och benen viker sig under henne, det fick itne vara sant.

Johanna vet inte vart hon ska vända sig. Hon vet att det inte varit ens menat att påverka kallhjärtade Mason. Men det gjorde det. Annie, lilla sköra Annie. Hon ser på Finnick, medan tårarna stiger i hennes ögon. Han satt med huvudet i händerna och skakade. En blick på Thalia, som landat på golvet med en duns, fick tårarna att rinna över. Hon försökte snabbt torka bort dem, men att ha sett deras huvuden ligga på golvet, och sedan hur Thalia och Finnick brutit ihop var hemskt. Det etsade sig fast i hennes hjärna och fick henne att sjunka ihop i närmaste stol för att inte benen skulle ge vika på henne också.

Thalia bara darrar ohejdat och känner sedan ett par starka armar om sig, hade hon inte sett de nyss skedda så kunde hon tro det var Clem, hennes Clem. Thresh lyfter upp henne och sätter henne i en stol och ett tjut hörs och Thalia förstår att Clove precis kommit in och sett Clem. Thalia slår händerna för ansiktet oförmögen att gråta, bara ett hemskt tomrum känner hon. Att fatta att det var sant att Clem......nej hon ville inte tro det.

Johanna var knappt medveten om vad som hände, men någon stödde henne när de gick någonstans. Förmodlingen till hangaren. När hon väl fick tillbaka hjärnaktiviteten, för det kändes som om hon sett allt men inget hade reagerat inom henne, så var hon i en svävare och det var Katniss som höll i henne.
"Tack", sade Johanna med en så stadig röst hon kunde åstadkomma. Katniss satte sig jämte Johanna när de satt sig ner. Finnick kom en stund efter, på fötter tack vare Marvel, med strimmiga kinder och blodsprängda ögon.

Thresh som försökte få kontakt med Thalia men inte lyckades gjorde som han blivit tillsagd och leder sin syster ut ur rummet och till de andra i hangaren. Hon märkte knappt något runt om henne, men när väl Thresh hade satt henne på en av platserna var det som något brast för henne och tårarna började oavbrutet strömma nerför hennes kinder. Det var ändå befriande på något vis att inte behöva bära det inom sig.

Johanna vet inte vad hon ska göra. Det kändes som om hon borde göra två kopior av sig själv för att försöka muntra upp de som behövde det mest. Skulle det bli en skrämseleffekt av det, eller skulle det bara få dem att vilja mörda Snow ännu mer? Säkert båda, men hon hoppades de skulle våga också.

Svävaren startade men Thalia märkte det knappt men under färden till huvudstaden slutade hon så småningom att fälla tårar. Allt känndes så tomt, allt som nu fanns kvar var bara ett brinnande hat, ett hat mot Snow. Skulle han röra någon mer av dem, som han säkert ville så skulle hon personligen vilja se honom död. Nej, hon ändrade sig, hon ville se honom död, hon ville vara med och döda honom, han skulle allt få.

Johanna var inte medveten om hur mycket tid som gick innan de landade. Hon hade fått sin yxa, och fått sin stridsdräkt. Men hon tänkte mest på många olika sätt att mörda Snow. Men det var endast hon som hade mördat honom, ingen annan. Men det var väl inte så konstigt, det var ju hennes tankar.

Svävaren landade, inte för att Thalia hade varit medveten o mycket av färden. Men de hade fått på henne stridsdräkten, troligtën Thresh och hon var beväpnad med sin dolk. Håret var uppsat i en hög hästsvans och hennes blick var tom och kall.
De hoppade ur svävaren, en bit utanför huvudstadens mitt. Och allt var förändrat, de pråliga bygnaderna och de glada färgranna människorna hade bytts ut mot krigets förödelse.