The Marauders - Always and forever [SV]

Kul, tack!
Kapitel 89
Oönskat drama.

’’Åh Molly, vad ska jag göra?’’ Ofrivilligt kände Tonks hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Hon vände sig om för att torka bort de, men Molly var snabbt framme med en näsduk åt henne.
’’Sätt dig ner, kära du’’.
Molly drog ut en stol till henne och hon slog sig ned.
’’Tänk om någonting illa har hänt honom? Tänk om han är skadad...?’’
’’Tonks...’’
’’...åh, Molly, jag vet inte vad jag ska göra...’’
’’Hör på’’, sa Molly med lugn röst medan hon hällde upp te i två koppar. ’’Han mår bra. Det är jag övertygad om. Det blev nog bara ganska överväldigande för honom. Han var inte beredd.’’
’’Jag hoppas det. Jag vill bara att han ska vara lycklig, barn eller inte...’’
Hon brast i gråt, och den här gången försökte hon inte ens dölja det.
’’Jag vet, kära du. Jag vet.’’ Hon gick runt bordet och satte sig på knä bredvid Tonks stol. När Tonks kollade upp lade hon en varm hand på hennes kind. ’’Stanna du här tills vi hör från honom. Jag vill inte släppa hem dig ensam.’’
Tonks log och torkade bort tårarna.
’’Tack, Molly.’’
I nästa ögonblick hördes någonting i tamburen.
’’Jag går och kollar. Det är säkert Arthur. Varför är han hemma så tidigt?’’
Tonks nickade. I samma sekund hördes ett rop från hallen.
’’Hallå?’’
’’Remus?’’ sa Molly lättat och skyndade iväg till andra rummet. Tonks hörde plötsligt några stapplande steg och hur Molly flämtade till.
’’Är Dora här?’’
’’Ja, hon är här, Remus, men snälla du, sätt dig ner... vi har varit så oroliga.’’
Molly kom tillbaka in i rummet, men nu hade hon en man med sig. Han var näst intill oigenkännelig. Håret hängde i stripor längs med huvudet, det rann blod från ett sår i pannan och kläderna var dyngsura. För att inte tala om lukten av alkohol som mötte Tonks när han kom in i rummet.
’’Remus!’’
När han fick syn på sin hustru log han stort, tills hans ansiktsuttryck med ens blev allvarligt och han tog några stapplande steg emot henne.
’’Dora! Förlåt för igår...’’
’’Hur berusad är du egentligen?’’ utbrast hans fru förfärat.
Molly drog ut en stol och med ett stadigt grepp om hans axel tryckte hon ner honom på den. Sedan började hon vifta med trollstaven så att tvättsprit och rena handdukar susade ut ur skåpen.
’’Var har du varit hela natten?’’ sa Tonks upprört.
’’Äsch’’, mumlade Remus. ’’Spelar det någon roll?’’
’’Har du sovit ute? Dina kläder är helt dyngsura... och vad har du gjort i pannan?’’
’’Jag mår fint’’, sa han och viftade bort hennes frågor. ’’Det finns andra saker vi bör diskutera. Förlåt för igår... du vet att jag vill att du ska få allt du vill ha...’’
’’Sluta nu, genast’’, sa Tonks, och hon satte sig på knä bredvid honom. ’’Säg nu vad du har gjort!’’
’’Är du min mamma?’’
Tonks kände hur det började bränna under ögonlocken igen.
’’Snälla du...’’
’’Jajaja. Låt mig bara vara.’’
Molly, som fått fram både det ena och det andra ur köksskåpen, satte ner alltihop på borden och vinkade åt Tonks att hon skulle följa med henne ut ur rummet.
’’Remus, gör ingenting’’, sa Molly strängt innan hon gick ut i hallen igen, med Tonks hack i häl.

’’Vad är det, Molly?’’
’’Åk hem.’’
Tonks blev förbluffad.
’’Vad menar du?’’
’’Åk hem. Vila. Jag tar hand om det här...’’
’’Jag kan ju inte bara lämna honom!’’
’’Jo, det kan du. Snälla du, åk hem och sov. Du har ju inte fått en blund på hela natten. Lita på mig, du behöver inte oroa dig.’’
Tonks kastade en osäker blick in i köket, där Remus satt och kollade ut genom fönstret. Det smärtade att åka ifrån honom, men å andra sidan smärtade det lika mycket att se honom såhär. Dessutom kunde hon nog ändå inte bidra till någonting. Det var bättre att han fick vara i fred från henne just nu. Och Molly skulle säkert sköta om honom.
’’Okej då’’, sa hon ängsligt. ’’Kalla på mig så fort du behöver mig, okej?’’
Molly nickade. ’’Absolut.’’
Tonks log tacksamt, innan hon lämnade Kråkboet, med tusen känslor som tumlade runt inom henne.

När Molly återvände till rummet satt Remus fortfarande och kollade ut genom fönstret. När han vände ansiktet mot henne så såg hon spår av tårar på hans kinder.
’’Jag har förstört allt’’, sa han tyst. Molly var mållös. Hon hade aldrig någonsin sett honom så sårbar, så känslig. Han var alltid den som höll masken, alltid den som var stark. Hon skakade på huvudet.
’’Dumheter. Kom nu, så får vi rent det där såret. Vad har du gjort egentligen?’’

WOOP WOOP!! Två kapitel på en da!! HAPPY!!!

Hoppas ni förlåter att jag skapade en relativt obekväm situation av det hela, haha. Kände att jag ville ha fram en dramatisk sida som inte riktigt kom fram i Rowlings böcker.

Kapitel 90
Hemfärd.

’’Han ligger och sover.’’
’’Har allt gått bra?’’
’’Jadå, han somnade jättesnabbt. Jag fick rent såret i alla fall, men jag vet inte vad han fick det ifrån.’’
Tonks nickade.
’’Tack Molly. Åh, vad skulle jag gjort utan dig?’’
’’Det var det minsta. Han har sovit några timmar, gå upp och kolla hur han mår om du vill. Han ligger i Charlies gamla rum.’’
’’Absolut. Tack igen.’’

Med darriga ben stegade hon upp för trappan. På dörren först till höger hängde en träfärgad skylt med svarta, spretiga bokstäver.

’’Här bor Charlie Weasley’’

Hon knackade försiktigt innan hon gick in.
’’Remus?’’
Han låg nedbäddad i sängen. Hon lade märke till hur sårbar och svag han såg ut. Det var en hjärtskärande syn. Håret var torrt och han blödde inte från ansiktet längre. Han såg nästan ut som sig själv.
Hon slog sig ner på sängkanten. Han vände på sig och öppnade yrvaket ögonen.
När han fick syn på henne reste han sig upp tvärt.
’’Dora...’’
’’Lägg dig ner igen. Det var inte meningen att väcka dig.’’
Han lutade sig tillbaka utan att släppa ögonkontakten.
’’Jag skäms så mycket... Förlåt mig...’’
Hon visste inte vad hon skulle svara. En bit av henne var så arg, så rosenrasande. En bit av henne ville bara lämna honom för gott och för alltid avsky honom för smärtan hon fick utstå tack vare honom under det senaste dygnet. Men en bit av henne, den biten som var lite, lite starkare, ville inget annat än att bara omfamna honom och aldrig någonsin mer släppa taget.
Hon drog undan en hårtest ur hans ansikte och tog tag i hans hand.
’’Förlåt mig’’, upprepade han.
’’Du sket verkligen till det här.’’
’’Jag vet.’’ Han skakade på huvudet.
’’Vet du hur det kändes?’’ fortsatte hon. Den arga biten i henne tog över, och hennes röst var kall. ’’När du bara försvann utan att säga vart? När du var borta hela natten?’’
Han kollade på henne.
’’Vet du hur det kändes?’’ upprepade hon, med gråten i halsen. ’’När du dyker upp här, stupfull och helt förstörd?’’ Hon vände bort ansiktet, blinkade bort tårarna och samlade mot till sig. ’’Och värst av allt – jag visste inte var du var eller hur du mådde. Fan, Remus, du sket till det här.’’
Han lade sin andra hand över hennes och höll den i ett stadigt grepp. Hon öppnade munnen igen, och med ens lät hon ledsen och svag.
’’Lämna mig inte.’’
Han satte sig upp och omfamnade henne.
’’Förlåt mig. Snälla...’’ Hon kramade tillbaka utan att svara. Sen tog hon mod till sig och frågade;
’’Var har du varit?’’
Remus släppte henne och skakade på huvudet.
’’Det spelar ingen roll...’’
’’Det spelar jättemycket roll!’’ sa hon högt. ’’Jag kan inte leva ihop med någon som lämnar mig och sedan inte kan prata med mig.’’
Den lilla färgen som fanns kvar i hans ansikte försvann.
’’Dora, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag förstår att jag inte är den du vill leva med. Det här var ett misstag.’’
’’Vad var ett misstag?’’ sa hon och reste sig upp. ’’Du och jag?’’
Han svarade inte.
’’Då har jag en sak att fråga dig, Remus.’’ Hon försökte inte ens hålla tillbaka gråten längre. ’’Älskar du mig?’’ Hon vände sig om medan hon väntade på svar. Vad som kändes som en lång stund gick, och det var helt tyst. Hon vände sig om och upprepade frågan. Han greppade hennes hand och drog ner henne på sängkanten igen.
’’Jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Det är därför jag tycker att du förtjänar någon bättre.’’
’’Du fattar verkligen inte, eller hur? Jag har sagt det i flera år – det är dig jag vill ha. Jag skiter i att du är en varulv, jag skiter i att du är äldre – men det gör ont när du gör såhär, Remus, fattar du inte, det gör ont!’’
Hon slet handen ifrån honom och reste sig upp igen.
’’Jag måste få tänka’’, sa han.
’’Tänk du’’, sa hon. ’’Kom tillbaka när du vet hur du vill ha det.’’
Hon gick ur rummet och smällde igen dörren bakom sig.

’’Bra jobbat’’, mumlade Remus för sig själv. ’’Du förstör verkligen allt som kommer i din väg, är du medveten om det?’’ Han reste sig upp och greppade sin stav som låg på sängbordet. Med några viftningar så var sängen bäddad, han tog mod till sig och gick ner för trappan.
Molly stod och diskade. Det verkade som om hon var ensam i huset.
’’Molly – förlåt mig. Jag har verkligen gjort bort mig... jag är jättetacksam för din hjälp.’’
Hon vände sig honom.
’’Åh, Remus. Ingen fara. Tänk inte på det. Vi är bara glada att du mår bra.’’ Hon gick fram till honom och kramade honom. Några ögonblick av tystnad, innan hon släppte honom och fortsatte; ’’Men du... ta hand om Tonks.’’
Han kollade på henne, utan att veta vad han skulle svara. Hon log åt honom. ’’Vad väntar du på?’’ Han nickade och log tillbaka, innan han var borta med ett pang.

MEEEEERAAAAA ♥ ♥ ♥

Kapitel 91
Frågor och svar

Hon hade somnat på soffan i brasans sken. Remus stängde försiktigt dörren bakom sig. Han vill inte väcka henne.
’’Remus?’’
’’Förlåt, sov du?’’
’’Nä då...’’
Han slog sig ner bredvid henne i ena änden av soffan. Hon gnuggade sig yrvaket i ögonen och lade upp huvudet i hans knä.
’’Säker?’’ Han log.
’’Mm...’’
Det verkade som om hon nickade till igen. Han fortsatte le för sig själv medan han strök henne över håret. Åh, vad hon var vacker.
Med ens öppnade hon ögonen.
’’Vad tänker du på?’’ Han svarade inte.
Hon log och tog hans hand.
’’Om jag berättar hur mycket jag älskar dig, kommer det få dig att stanna?’’
Hans svar uteblev även på denna fråga. När hon öppnade munnen igen var värmen i hennes röst borta;
’’Remus. Jag vill att du berättar vad du har gjort. Var du hos någon annan?’’
Han såg förbryllat på henne.
’’Vad menar du?’’
’’En annan kvinna?’’
Han blev så chockad att han inte kunde få ur sig ett ljud.
’’Är du fullkomligt galen?’’
’’Varför har du inte velat berätta då?’’ fortsatte hon envist.
Han blev tyst. Vad skulle han säga?
’’Jag behövde rensa tankarna, bara. Så jag gick ut. Gick runt bara. Satte mig på en bänk ett tag. Sen började det regna, så jag åkte in till puben och drack en whiskey... eller två... sen kommer jag inte ihåg mer.’’
’’Och det där då?’’ hon pekade på det nu nästan osynliga ärret från såret i hans panna.
’’Jag kommer bara ihåg att jag snubblade på gruset’’, sa han ärligt och rörde försiktigt på det med sin hand. ’’Inget farligt.’’
Hon suckade.
’’Gör aldrig så här mot mig igen.’’
Utan att ge någon som helst respons på det hon nyss sagt så höjde han blicken och kollade in i elden.

SUUUUPER!!!!!! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Kan förklara korta kapitel med att de ser längre ut i word, lol

Kapitel 92
Beslut

När han plötsligt vaknade satt han fortfarande i samma position. Tonks småsnarkade i hans knä, och klockan på väggen visade på fyran. Brasan hade slocknat i den öppna spisen. Det måste vara jättetidigt på morgonen. Han försökte smidigt lägga en kudde under hennes huvud medan han själv reste sig upp, men hon vaknade och kollade snabbt upp.
’’Vart ska du?’’
’’Jag ska ingenstans’’, sa han. Hon reste sig upp och gnuggade sig i ögonen.
’’Har vi försovit oss?’’
’’Klockan är fyra på morgonen...’’
Hon såg förbryllad ut.
’’Vi har nog vänt lite på dygnet’’, log han. Hon suckade och lade ner huvudet på kudden.
’’Mitt förslag är att vi byter om till pyjamas, går och lägger oss och ställer in morgondagen.’’
’’Det hade varit något’’, sa han medan han kollade ut genom fönstret. Sjön utanför var stilla. Hela natten var så fridfull. När han vände sig om mot henne igen såg det ut som om hon nickat till igen. ’’Dora? Vi borde gå och lägga oss ordentligt.’’
’’Jaja... jag kommer...’’

Han sov inte en blund den natten. Fem timmar gick, men han hade alldeles för många tankar som surrade i huvudet på honom. Speciellt en tanke, som helatiden fanns där trots att han bestämt sköt undan den.

När gryningen kom hade han bestämt sig. Nu var det bara att berätta för Tonks.
Solen lyste in genom fönstret och han hörde plötsligt hur hon gäspade och vände sig mot honom.
’’God morgon’’, sa hon yrvaket. ’’Har du sovit gott?’’
’’Jadå’’, ljög han. ’’Du då?’’
’’Mm.’’ Hon rullade ett varv närmare honom så att han kunde lägga sin arm om henne. Hon låg så nära honom att han kunde känna doften av hennes hår. Det luktade äppelblom. Han ville dra ut på ögonblicket, få det att hålla för alltid. Men han visste att han var tvungen att berätta.
’’Jag har kommit fram till en sak.’’
’’Det är för tidigt att komma fram till saker, klockan är inte ens nio.’’
Han log sorgset för sig själv. Han skulle inte klara av att göra det här. Han måste vara stark.
’’Jag måste gå’’, sa han, så lågt han kunde. Han tänkte någonstans, att om han sa det så lågt att han själv inte ens hörde det, så skulle det inte heller vara sant.
’’Va?’’
’’Jag måste gå.’’
’’Det är måndag. Du börjar inte jobba förrän klockan tolv.’’
’’Nej... jag menar... jag måste åka.’’
Hon svarade inte. Han kände hur hennes puls höjdes.
’’Jag måste hitta Harry, Ron och Hermione. Jag har ingen aning om var de håller hus eller hur det går för de. Jag vet inte ens om de är vid liv. De må vara tre kloka ungdomar, men de är fortfarande bara sjutton år. Jag känner att det här är min plikt. Dora... försök att förstå.’’
’’Jag följer med dig.’’
’’Du kan inte.’’
Hon svarade inte.
’’Säg någonting'', vädjade han.
Han insåg plötsligt att hon grät. Det kändes som om hans hjärta brast. Han höll henne närmare sig. Han ville hålla om henne tills hon inte grät mer. Att se henne så förstörd var det mest smärtsamma i hela världen.
’’Säg någonting!’’ upprepade han.
’’Stanna’’, viskade hon.
’’Jag kan inte. Förlåt mig.’’
Hon tog sig ur hans grepp och satte sig upp i sängen.
’’Jag kan inte fatta att du gör så här mot mig.’’
’’Ge mig inte dåligt samvete.’’
’’Gör inte såhär då.’’
Remus tvekade.
’’Jag måste.’’
’’Det måste du inte alls!’’ sa Tonks högt. ’’Familjer håller ihop. Jag vet att du gärna skulle vilja kliva i Sirius skor och agera hjälte, men tänk på din egen familj!’’
Han satte sig hastigt upp.
’’Blanda inte in Sirius i det här.’’
’’Harry är inte din son! Han behöver inte din bevakning!’’
Remus såg på henne.
’’Våga inte göra det här till ett val mellan dig och Harry.’’
’’Vad spelar det för roll?’’ sa hon. ’’Du har ju redan valt Harry.’’
Hon reste sig upp och gick, och lämnade honom mållös. Några sekunder senare dök hon upp i dörren igen.
’’Så här gör vi’’, sa hon. ’’Du lämnar. Du åker och rättar till hela trollkarlsvärldens problem, du kollar så att ungdomarna klarar sig. Jag stannar hos mamma och pappa under tiden.’’
Han kollade bara på henne. Hon såg ut som om hon hade mer att säga, men fick inte fram orden.
’’...och sen’’, fortsatte hon. ’’Så behöver du inte komma tillbaka.’’
Hon försvann ur dörren och hennes steg försvann i trappan.

När han duschat och klätt på sig och kommit ner för trappan var hon redan borta.
Han fann en lapp på bordet.

Lycka till.
Jag älskar dig.

Han fick en stark impuls att börja störtgråta, men bestämde sig för att hålla huvudet högt. Han kunde inte bryta ihop nu.

♥

Åh, vad glad jag blev av att se att du skrivit flera kapitel! Du skriver så fantastiskt bra, på ett sätt som får mig att vilja läsa mer och mer.
Vill bara avsluta med att säga att jag älskar denna fanfiction, en av dem bästa jag läst.

Noaidi chokladgrodan ): ♥

Kapitel 93
Tre dagar senare

Han kastade snabbt en blick över axeln. Det var omöjligt att någon av dödsätarna kunde sett honom.
Han drog fram trollstaven och slog den lätt mot dörrhandtaget. Ljudet av kedjorna gnisslade och dörren åkte upp. Han gick in i hallen och hörde med ens Monsterögats röst.
’’Severus Snape?’’
Dammet virvlade upp och började forma en gestalt. En hand sträcktes ut mot honom...
’’Det var inte jag som dödade dig, Albus’’, sa Remus lugnt. Dammfiguren exploderade i ett moln av stoft och förhäxningen bröts. Genom dammet kunde Remus urskilja en gestalt, löjligt lik James.
’’Rör dig inte!’’ hörde han Harrys röst.
I samma sekund satte det välbekanta rösten av Sirius mamma igång.
’’Smutsskallar och orenhet som vanärar mitt hus...’’
Två andra gestalter kom nedrusande för trappan, och de hade, precis som Harry, trollstaven riktad mot Remus.
’’Ta det lugnt, det är jag, Remus!’’
’’Å, gudskelov’’, sa Hermione. Hon och Ron sänkte sina stavar, men Harry höll kvar.
’’Stig fram och visa dig!’’
Remus steg in i ljuset med händerna över huvudet, och började rabbla all tänkbar information om sig själv för att bevisa att han inte var en bedragare.
’’Jag är Remus John Lupin, varulv, ibland känd som Måntand, en av de fyra skaparna av Marodörkartan, gift med Nymphadora, vanligen kallad Tonks, och det var jag som lärde dig att framkalla en patronus, Harry, som tar skepnad av en kronhjort.’’
’’Ja, okej då’’, sa Harry och sänkte trollstaven, ’’men jag var ju tvungen att kontrollera, eller hur?’’
Dammet hade lagt sig och Remus kunde se hans ansikte. Visst var det Harry. Det hade bara gått några veckor, men pojken såg så mycket äldre ut.
’’I egenskap av din före detta lärare i försvar mot svartkonster håller jag helt och hållet med om att du var tvungen att kontrollera. Ron och Hermione, ni borde inte vara fullt så snabba att sänka garden.’’
Ron och Hermione sprang ner för trappan mot honom, och de klev in i ljuset så att Remus kunde se de. Han blev helt varm av lättnad när han såg att de alla tre var okej.
’’Har ni inte sett nån skymt av Severus?’’
’’Nej’’, sa Harry. ’’Vad händer? Mår alla bra?’’
’’Ja’’, sa Remus. ’’Men vi är bevakade. Det står ett par Dödsätare på torget utanför...’’
’’Det vet vi...’’
’’...så jag blev tvungen att transferera mig exakt till översta trappsteget utanför ytterdörren för att vara säker på att de inte skulle se mig. De vet nog inte att ni är här inne, för i så fall skulle de ha mer folk där ute; de bevakar varenda plats som har nåt samband med dig, Harry. Kom, så går vi en trappa ner, jag har massor att berätta och jag vill höra vad som hände efter att ni lämna Kråkboet.’’
De gick ner och slog sig ner vid bordet. Hermione tände ljuset och Remus drog fram fyra honungsöl.
’’Jag skulle ha varit här för tre dagar sedan, men jag blev tvungen att skaka av mig Dödsätaren som jag hade i hälarna’’, sa Remus. ’’Ni kom alltså direkt hit efter bröllopet?’’
’’Nej’’, sa Harry, ’’först sen vi hade stött på ett par Dödsätare på ett kafé på Tottenham Court Road.’’
Remus blev så chockad att han spillde ut sin honungsöl.
’’Va?’’

Efter en stund av förklaring och prat, så var det dags för Remus att tillkännage sitt huvudsyfte med att komma dit.
’’Jag förstår om du inte kan berätta det här, Harry, men Orden har fått intrycket att Dumbledore gav dig ett uppdrag.’’
’’Det gjorde han också’’, svarade Harry, ’’och Ron och Hermione vet också det och de tänker följa med mig.’’
’’Kan du anförtro mig vad uppdraget är?’’
Harry såg honom i ögonen. Det fanns en tvekan där.
’’Jag kan tyvärr inte det, Remus. Om Dumbledore inte talade om det för dig, tror jag inte jag kan det.’’
’’Jag trodde att du skulle säga det’’, sa Remus och såg besviken ut. ’’Men jag kan ändå vara till lite nytta för dig. Du vet var jag är och vad jag kan göra. Jag skulle kunna följa med er och ge er skydd. Du skulle inte behöva tala om exakt vad du skulle göra.’’
Harry såg ut som om han överlade förslaget. Han blev tyst.
Hermione öppnade däremot munnen snabbt;
’’Men Tonks då?’’
Aj.
’’Vad är det med henne?’’ sa Remus och försökte låta oberörd.
’’Jamen’’, sa Hermione. ’’Ni är ju gifta! Vad säger hon om du ger dig iväg med oss?’’
’’Tonks kommer att vara alldeles trygg’’, sa Remus och försökte undvika Hermiones fråga. ’’Hon kommer att vara hemma hos sina föräldrar.’’
’’Remus’’, sa Hermione försiktigt. ’’Är allt som det ska... du vet... mellan dig och...?’’
’’Allt är utmärkt, tack’’, sa Remus, lite för snabbt.
Pinsam tystnad. Remus funderade på att berätta sanningen. I alla fall en liten del.
’’Tonks ska ha en baby.’’
’’Å så undebart!’’
’’Jätteroligt!’’
’’Grattis!’’
Remus försökte le till svar, men kände hur han misslyckades. Han ville byta ämne.
’’Accepterar du mitt erbjudande då? Ska tre bli fyra? Jag kan inte tro att Dumbledore skulle haft nåt emot det, han utsåg mig ju trots allt till din lärare i försvar mot svartkonster. Och jag måste säga att jag tror att vi står inför trolldom av ett slag som många av oss aldrig mött eller kunnat föreställa oss.’’
Harry såg förbluffad ut.
’’Bara... bara för att det ska vara alldeles klart’’, sa han hårt. ’’Du vill alltså lämna Tonks hemma hos sina föräldrar och följa med oss?’’
’’Hon kommer att vara helt trygg där, de kommer att se efter henne’’, sa Remus. Han ville inte prata mer om Tonks. ’’Jag är säker på att James hade velat att jag skulle hålla fast vid dig.’’
’’Jaså, men det är inte jag’’, sa Harry långsamt. ’’Jag är ganska säker på att min pappa faktiskt hade velat veta varför du inte håller fast vid ditt eget lilla barn.’’
Aj gånger två. Remus visste innerst inne att Harry hade rätt, men fortfarande... Harry visste inte situationen.
’’Du förstår inte.’’
’’Förklara då.’’
Remus svalde. Hur skulle han förklara det här?
’’Det... det var ett allvarligt misstag att jag gifte mig med Tonks. Jag gjorde det mot bättre vetande och jag har ångrat det väldigt mycket ända sen dess.’’
’’Jag förstår’’, sa Harry. ’’så du tänker bara dumpa henne och barnet och smita iväg med oss?’’
Hans gröna ögon mötte Remus och det skar som en blixt i hans själ. Inte för att han stod här och blev uppläxad av en sjuttonårig pojke – nej, utan för att det var Lilys ögon. Det var Lily som såg rakt igenom honom. Och det var James, som själv skulle ha sagt precis det som Harry sa just nu.
Remus reste sig så hastigt att stolen flög bakåt. Det brast helt för honom.
’’Förstår du inte vad jag har gjort mot min hustru och mitt ofödda barn? Jag skulle aldrig ha gift mig med henne, jag har gjort henne till en utstött!’’
All frustration kom över honom. Vad hade han gjort? Vad hade han gjort mot de som betydde allra mest i hela världen?
Han sparkade på stolen. Harry förstod ingenting!
’’Du har aldrig sett mig annat än bland medlemmarna i Orden eller under Dumbledores beskydd på Hogwarts! Du vet inte hur de flesta i trollkarlsvärlden ser på varelser som mig! När de får reda på min sjukdom kan de knappt tala med mig! Förstår du inte vad jag har gjort? Till och med hennes egen familj känner avsmak för vårt giftermål, vilka föräldrar vill att deras dotter ska gifta sig med en varulv? Och barnet... barnet...’’
Han slet sig i håret och kände hur tussar lossnade. ’’Mitt släkte brukar inte fortplanta sig! Barnet kommer att bli som jag, det är jag övertygad om... hur kan jag förlåta mig själv när jag medvetet riskerade att föra vidare mitt eget tillstånd till ett oskyldigt barn? Och om barnet, som genom ett under, inte blir som jag, så kommer det att ha det mycket bättre, hundra gånger bättre, utan en far som det alltid måste skämmas för!’’
Han hade ansiktet fäst på Harry, som blängde tillbaka. Han var rosenrasande, samtidigt som han skämdes över hur han totalt blottade sig själv och alla sina förargelser.
’’Remus!’’ viskade Hermione, och han vände sig mot henne. Hon hade tårar i ögonen. ’’Säg inte så! Hur skulle något barn kunna skämmas för dig?’’
’’Å, jag vet inte Hermione’’, sa plötsligt Harry. ’’Jag skulle skämmas ganska mycket för honom.’’
Remus vände sig mot honom igen. Lilys ögon till Harrys hårda ord gjorde så ont inom honom. Det kändes som om han nyss fått en kniv i ryggen.
’’Om den nya regimen tycker att mugglarfödda är värdelösa, hur ska den då inte behandla en halv-varulv vars pappa är med i Orden? Min pappa dog när han försökte skydda min mamma och mig, och du tror att han skulle säga åt dig att överge ditt barn för att ge dig ut på äventyr med oss?’’
Han hade rätt. Och Remus visste det.
’’Hur... hur understår du dig?’’ hörde Remus sin egen röst. ’’Det här handlar inte om en längtan efter farliga äverntyr eller personlig ära... hur understår du dig att antyda en sån...’’
’’Jag tror du känner dig som lite av en våghals’’, sa Harry. ’’Du vill gärna kliva in i Sirius skor...’’
Doras ord ekade i Remus huvud. Hermione bönföll Harry att hålla tyst, men han fortsatte, och Lilys ilskna blick stirrade rätt in i Remus själ.
’’Det skulle jag aldrig ha trott. Att mannen som lärde mig att bekämpa Dementorerna är... en feg stackare.’’
Det var droppen.
Remus drog fram sin trollstav och snärtade snabbt med den så en hög knall hördes. Han såg hur Harry, Ron och Hermione for bakåt, vände sig om och var ute genom dörren några sekunder senare. Han hörde Hermiones röst långt borta, men ignorerade den. När han kom utanför dörren transfererade han sig därifrån med ett pang.