(PM) En mugglare på Hogwarts

Jättebra! ♥

Underbart med ett nytt kapitel, ett jättebra sådant också

Awesome!!

Självklart läservi (Åtminstone jag) fortfarande. Saknar den faktiskt. Men nu kommer det ju mer!
Deprimerad? Vill du prata (Skriva i ugglepost) om det?

Taaack så otroligt mycket allihopa! jag har skrivit lite mer nu, det blir typ fortsättning på förra kapitlet.
(Ärligt talat är jag inte särskilt nöjd med det. Men, men.)

Jag tror inte jag vill prata om det just nu i alla fall men tack så mycket ändå! ♥

______________________________________________________________________

Några minuter senare så gick jag upp för att titta till Annie. Hon låg raklång över sin säng med klädnaden fortfarande på och ansiktet nergrävt i kudden.
”Annie.” sa jag försiktigt. Ingen reaktion. Jag gick långsamt fram till hennes säng och satt mig bredvid henne. Fortfarande ingen reaktion. ”Annie vad har hänt?” jag kunde höra hur hon svalde, men hon ignorerade mig. Jag lade min hand på hennes axel och försökte få henne att titta mig i ögonen men hon grävde sig bara djupare ner i kudden.
”Annie, kom igen.” sa jag och suckade. På något sätt kändes det som om jag försökte få ett småbarn att sluta sura. ”Kan du snälla berätta vad som har hänt?” frågade jag mjukt. Plötsligt började hon skaka i hela kroppen. Jag rynkade pannan. Vad höll hon på med? ”Annie? Vad-” jag avbröts av en tyst snyftning. Jag suckade igen. Jag bytte sittställning och tog tag i henne under axlarna. Hon kämpade inte emot utan lät mig halvt lyfta upp henne. Med någon sorts hjälp från henne lyckades jag sätta henne mellan mina ben med hennes ansikte vänt mot mig. Tårarna rann. Trots att hon försökte dölja det genom att titta bort. Jag kramade om henne. Hon grävde in sitt ansikte i min axel och kramade tillbaka. Jag smålog lite. Nu kändes det verkligen som att trösta ett småbarn. ”Du måste inte berätta vad som har hänt, okej? Men om du vill prata så finns jag.” sa jag tyst. Hon nickade utan att titta upp ur min axel.
Det gick ett tag utan att någon av oss sa någonting, och efter en stund så slutade hon skaka, hennes andetag blev tyngre och hon slappnade av. Jag lade ner henne på sängen, ställde mig upp, fick liv i mina ben som för länge sedan somnat. Tog av henne skorna och täckte henne med täcket.
”Du är ärligt talat en liten bebis ibland Annie.” Sa jag innan jag gick ner till Ron och Harry igen.

Jättebra! ♥ Det är så underbart att du börjat skriva på den här igen... ♥♥♥

Awesome.

SUPERSUPERSUPERSUPER BRAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!

Awesome!!!!

FANTASTISKT!