Life - Lupple & Medi PRS

Hon slöt ögonen och kände hennes fingrar.
"Gör jag det rätta? Jag älskar honom men han kan vara ett sådant rövhål.."


Ethan blev stel av frågan men han nickade sedan.
"Ja det ska jag. Jag hade inte det bästa livet. Blev slagen både hemma och utanför. Mina klasskamerater började nästan döda mig innan jag flydd. Mistril är den ända som har sett mig för den jag är och jag föll för henne. Inte för vad hon är utan för vem hon är."

Mistril funderade lite. "Jag tror du behöver berätta att han ska förändra sig. Men du måste berätta det i enrum. Typ här kanske." Log hon.

Han nickade sakta. "Er kärlek märks. " Log han mjukt. "Är du inte lite rädd? Jag menar att bli förvandlad?" Undrade han lugnt.

"Men det kan jag ju inte. Han kan inte förändra sig. Han kan kanske.... passa sig?"

Han suckade.
"Jo det är jag men jag är mer rädd att Mi kommer bli ensam om jag dör.." Viskade han och såg på honom.
"Jag vill att hon ska vara glad"

Mi såg på henne. "Olivia. Man kan förändra sig." Sa hon ärligt. "Om han inte är villig att försöka då har vi ett större problem." Sa hon ärligt.

Frej såg på honom. "Men du kan ju inte välja att bli vampyr för hennes skull." Viskade han ärligt.

"Då ska jag försöka..." Sa hon och skrattade.
"Så vad ska du göra med håret?"

"Det är inte bara för hennes skull. Jag vill bli en." Sa han snabbt och nickade.

Frej nickade sakta. "Det är ditt liv. Ditt val." Log han lugnt. "Men då måste du minnas historier om oss som du kan berätta om typ 500 år.'" log han glatt.

Mi log. "Du ska få se." Sa hon och tvättade klart hennes hår.

"Det ska bli min största uppgift. Att föra er historia vidare när era barn inte gör det." Sa han och log.
"Och du är alltid välkommen hit när Olivia vill rymma från Gabriel."

Hon log och sjönk ner.
"Så vi blir många på bröllopet. Så jag hoppas du är redo.."

Frej nickade mjukt. "Bra." Sa han leendes. Sedan skrattade han lågt. "Det är väldigt bra. Jag har ju en enda uppgift nu för tiden. Det är att skydda och hjälpa Olivia. När Gabriel inte kan." Sa han ärligt.

"Jag är redo." Log hon ärligt. "Är du?" Undrade hon.

"Och du gör ett underbart jobb. Jag pratade med henne när vi var i Italien och hon sa trots du skrämde henne så ser hon upp till dig." Viskade han.
"Så jag ser det som en viktigt jobb."

"Jag är superredo. Det är så skönt dock."

Frej skrattade lågt. "Jag ser mig som en vän. Det är vad hon kanske behöver mest just nu." Log han. "Vet dock inte varför Gabriel valde mig." Sa han tankfullt.

Mi log. "Det är bra att du är redo." Log hon.