Life - Lupple & Medi PRS

"Jag älskar honom." Sa hon och såg på honom.
"Jag kan inte direkt flytta häller." Hon suckade.
"Han är bara... så bebisaktig"


Han nickade och började berätta om hur stammen hade skapats för så många år sedan och han log sedan.
"Så jag vet en hel deel."

Mistril såg på henne och skrattade. "Bebisaktig? hur menar du?" Log hon.

Frej nickade. "Det kan du verkligen." Log han.

"Du vet va jag menar. Är som en bebis så fort han får något emot sig." Sa hon och suckade.

"Vill du se observatoriet?" Sa han nyfiket.
"Det är så coolt och jag brukar vara där då och då.

Hon såg på henne och log svagt. "Har du sett honom med sin flock? Sin stam? När du inte är närvarande?" Undrade hon stilla.

Frej nickade. "Gärna." Log han ärligt.

Hon skakade på huvudet.
"Nej det har jag inte. Han verkar ryka ihop när det är med mig." Hon satte sig.

Gan började gå och pekade mot en spiraltrappa.
"Det är i tornet."

Mistril satte sig hon också. "Jag har sett honom. Jag har sett honom sätta alla andra framför sina egna behov. Från den minsta till den äldsta. Jag har sett honom kämpa för att fylla sin fars skor och faktiskt överträffat honom. Jag har sett honom knyta kontakten med hundratals stammar. Inte genom att gifta sig utan genom att hjälpa dem. Hans pärlor är många och Olivia. Han må ogilla dem, men de är ett bevis på hans storhet. Be Frej eller Sammy, eller William ta på sig sina. Så kommer du se. Gabriel har gjort så mycket för alla andra. Nu har han dig att tänka på och er lilla dotter. Och han vet att din situation är svår och han vet inte hur han ska göra det lättare för dig. Och beter sig kanske, mer ungdomligt nära dig. Men det är för att det är hans enda plats att inte vara alfa." Viskade hon. "Han har till och med hjälpt mig." Viskade hon ärligt.

Frej skrattade lågt. "Det känns rimligt." Flinade han och följde efter mot sprialtrappan.

Hon lyssnade och log sedan med tårar i ögonen. Du borde bli min psykolog. Du vrider hela biten på plats. Förklarar det så mycket bättre än honom. Han kanske blir ungdomlig för det var så han var när han såg mig sist?"

De kom upp till ett vackert tornliknande rum med ett stort uroldrigt teleskop som stod mot solen. Det fanns ett bord med stolar, en hög med kuddar och massa tunga gardiner från taket.
"Mysigt va?"

Hon nickade sakta. "Jag tror att han har svårt att sätta ord på sånt, för det gör honom sårbar och alla hör honom hela tiden." Sa hon med ett svagt leende. "Så är det säkert." Viskade hon.

Frej såg sig omkring. "Wow." Sa han imponerat. "Detta är riktigt häftigt." Log han ärligt.

"Han är en man... Vad tror du?" Sa hon och lade huvudet på sned.
"Jag borde fixa mitt hår men han har ju lovat att göra det." Sa hon och kände på en av pärlorna.


"Visst är det? Det är mitt favoritställe i hela slottet. " han visade.
"Man kan använda teleskopet som kikare."

Mistril skrattade lågt. "Sant." Flinade hon. "Jag kan ordna det om du önskar. Jag vet hur." Log hon.

Han nickade. "Jo jag förstår det." Sa han. "Om jag hade ett sånt här ställe så skulle jag ofta vara här." Sa han ärligt. "Får jag titta?" Undrade han leendes.