Life - Lupple & Medi PRS

"Det finns personal men jo det är rätt ensamt." Sa han och öppnade dörren till köket.
"Kan jag och min vän få lite mat?"

Hon log och kramade henne.
"Tack och kan du slå min make? Han skrämde mig ännu mer när jag var upprörd."

Frej nickade sakta. "Är de alltid här?" Undrade han nyfiket och studerade köket där inne.

Mistril såg på henne och log roat. "Jag kan utan problem slå honom." Sa hon. "Men berätta vad som hände." Bad hon mjukt.

"I köket? eller i Slottet. Tja de går i skift."
"Ethan det är väl klart ni ska äta. Vill ni ha efterrätt efter?" Mannen log och lade upp mat på två tallrikar.
"Vill ni äta här med oss eller i matsalen?
"Jag äter här." Ethan log stort.
"För det är så mycket varmare."


"Vi hade möte med hans familj, inga problem där. Men sen började vi prata om byn varöfr den inte fanns. Jag tänker att det är mitt feel och säger det. Gabriel tröstar mig men jag kan inte sluta tänka och då börjar han berätta att han inte skulle ge sin blivande fru till någon som de skulle skära up." Hon såg på honom.

Frej log mot dem. "Jag äter här också. " Log han och satte sig ned på en stol. "Gärna efterrätt." Sa Frej tacksamt.

Mistril såg på henne. "Hans syskon?" Undrade hon och lyssnade. Hennes ilska syntes i ögonen. "Ursäkta? Sa han det?" Undrade hon upprört.

Tallrikarna ställdes ner och Ethan började att äta.
"Jag hoppas Olivia inte kommer lämna oss." Ssa han och stoppade en bit potatis i munnen.

Hon nickade och torkade bort sina tårar.
"Jag blev ju upprörd för hela deras liv är borta. De var ute efter mig och mitt barn så självklart anklagar jag mig."

Frej såg på honom. "Nej det tror jag inte hon kommer, Gabriel behöver be om ursäkt." Sa han allvarligt.

Mi kramade henne tröstande. "men Olivia. Klart det inte är ditt fel." Viskade hon.

"Hon kan sova här om hon behöver. Men jag tror Gabriel kommer slå sönder dörren för att få tag i henne."

Olivia såg på henne och lutade sig mot henne.
"men jag kan inte tänka annat. Det är en hemsk sak men ja."

Frej log mot honom och skakade på huvudet. "Nej det skulle han inte. Han kommer hålla sig på gränsen. Men han skulle inte korsa Mistrils mark utan hennes tillstånd." Sa han ärligt.

Mistril suckade. "Nu lyssnar du Olivia. Feys barnbarn." Sa Mi allvarsamt. "Det som har skett är inte, och kommer aldrig någonsin vara ditt fel. " Sa hon allvarligt. "Och det ska du vara säker på. Inte hålla på och gå omkring och skylla på dig själv. " Avslutade hon. Hon lät inte arg, men man kunde kanske ana hennes väldiga kraft bakom orden.

Hon såg på henne och lutade huvudet mot hennes axel.
"Jag vet att det inte är mitt fel men mina svängningar gick överstyr och jag började anklaga mig själv." Hon såg på honom.
"Sen så blev han arg eller så." Hon såg på ringen och tog av den.
"Han ska få sätta den på mig. Jag har sett en väldigt vacker ring. jag tror det var Wendy eller Mollys make som gjorde den. I vackert trä med deras pärlor som center. De som kan läsa den för det står i typ att kvinnan är gift och maken kommer slita dem i stycken."

"Bra för att det skulle inte vara bra med ett krig. inte för någon om Olivias säkerhet."

Mistril nickade sakta. "jag förstår. " Sa hon leendes. "låter vackert." Log hon.


Frej såg på honom. "Gabriel må vara hetsig men han har aldrig varit dum." Sa han ärligt. "Vår by skulle inte klara ett krig." Sa han. "Inte nu." Sa han ärligt.