Skriva av sig-tråden

Morfar har cancer. C.A.N.C.E.R. Igen.

Klarar fan inte av det här. Först farfar, sen Evert (låtsasfarfar) och nu han.

Vetefan om han kommer överleva eller inte.

tjaa...min farmor är döende och min morfar är väldigt sjuk för tillfället så kan förstå dig

Tack. För att du förstår det vill säga.

Och det jävligaste är att jag känner att jag borde vara bekant med att känna såhär, att jag inte borde känna sorgen så stark, då min farfar och låtsas farfar dött av cancer båda två.

Min farfar dog också i cancer, det känns som att cancern ligger som ett mörkt moln över hela släkten. fy, förstår verkligen att du är ledsen. :c

mim farfar dog i cancer för två månader sedan idag, fy fan förstår att du är ledsen♥

Min morfar dog för ett år sedan med Parkinsons. Inte samma sjukdom som cancer men jag vet hur det är att se någon man älskar långsamt brytas ner av en sjukdom och känna sig totalt maktlös inför både livet och döden på samma gång.

Men vet du? Den dagen han äntligen fick dö, vilket han ville, var det som att en stor sten lyftes från mitt bröst för då visste jag att han äntligen fick frid. Han vägrade äta och dricka på slutet då han inte kunde göra något själv, han kunde inte ens prata längre. Och alla jävla läkare höll honom vid liv mot hans vilja i flera veckor och jag var så arg på dem. Han led verkligen och det gjorde så ont i mig att se honom så. Så när han fick dö var det befrielse. Samtidigt var det ju jobbigt för då var han ju borta, någon som funnits i mitt liv hela tiden och varit en älskad del av min familj. Och jag önskade bara att jag kunnat få ett sista glatt minne av honom istället för en krampande stum zombie i en sjukhussäng.

Men vet du? Det är inte döden som är det mest ledsamma, för döden för någon som är obotligt sjuk är befrielse, och därför på sitt eget sätt vackert. Det mest ledsamma är hejdå. Hejdå är alltid jobbigt, speciellt när man vet att det är för alltid. Men man måste försöka tänka att den dagen, om den dagen kommer (vilket jag hoppas den inte gör på länge för din morfar) så blir de fria. Och vem vet, en dag kanske man ses igen, när ens egen dag kommer.
Och om det finns någon form av efterliv så vet jag att där dansar min morfar nu, som han älskade att göra innan sjukdomen tog det från honom.

Vi ska på skolbio idag.
Jag skulle ha pratat med min mattelärare i fredags men glömde det och då kan det hända att jag får frånvro. De andra kommer kanske inte ens ha matte och jag hoppas det.

Kom nyss på att jag inte har en jävla aning om vem jag kommet sitta med. Ingen vill. Kanske Isabell men hon lär sitta med Pau..

Jag ska till doktorn om en stund och usch usch usch usch, jag vill inte. Ska bara gå dit för att prata om eventuella mediciner och så, men ändå... Uschuschläskigtkommerdö

*kram*
Det kommer gå bra!

Ska själv till neurologen om några timmar, och det känns läskigt. Bra, för att då vet jag förhoppningsvis varför mina nerver krånglar mer än vanligt, men jag ogillar läkare så hemskt, hemskt mycket...

Jag är så jävla förbannad så jag inte vet vart jag ska ta vägen!! Har alla mina saker i min pojkväns bil och han är hemma och sover, han har avstängd telefon och när jag fick tag på hans pappa så vill han inte väcka honom. Nä idag blir det av att vara hemma :@