Är det svårt att älska och bli älskad?

tack så mycket
haha så bra då

bra

tack så mycket ♥

Grättis i förskått! ♥

tack så mycket ♥

Grattis i förskott!

Krya på dig, vännen!

Vi väntar! 'ALWAYS'

HERRRRRRRRREGUHH! Seriöst är det du som skrivit det? Jag dör. DU är ett mirakel.

Ett litet tidshopp på ungefär en och en halv vecka, för att vi ska komma någonstans i berättelsen

Kapitel 53:

~ Georges perspektiv ~

- Conny? Älskling, hör du mig?
Hon rörde sig sakta i den mjuka vita sängen, hennes ögonlock flackade sakta upp och ner. Jag flög upp ur stolen som jag satt i och for ut ur rummet för att kalla på en botare.
Bara sekunden senare var rummet fullt med botare, jag satt i soffan utanför och lyssnade med spända öron på hur dem arbetade och diskuterade. Det pågick i flera timmar och just när mina ögon höll på att slockna öppnades dörren intill rummet och ut kom en botare.
-Mr Weasley, miss Hamiltions hjärta stannade och slutade att pumpa runt blod i kroppen undertiden vårt arbete på gick.
Mitt hjärta stannade för några sekunder. Hon kunde inte bara lämna mig här, helt ensam.
-Men tack vare vår duktiga botare ”MacQuill” fick han snabbt fram ett botemedel för att få hjärtat att slå normalt igen.
-Så hon lever? Frågade jag chockat. Han gjorde en kort nickning innan han fortsatte.
-Hamiltion frågade efter dig precis efter att hon vaknade upp igen efter den omtumlande behandlingen. Du får gärna gå in och träffa henne men var beredd på att hon kan vara lite borta och ha svårt att prata, så ta det gärna lugnt med henne. Inga hastiga rörelser eller högt ljud, hon behöver vila.
Jag nickade och log ett litet leende till svar för att visa min tacksamhet till deras insatts. Sedan vände jag mig om i riktning mot sal 458 där min underbara flickvän låg.

- Heej, en vag lite skrovlig röst hördes från rummet längst ner.
- Älskling. Det var de ända jag fick fram. Jag var stum, det var underbart att få se hennes tindrande ögon igen, att få höra hennes röst var allt jag kunde önska mig.
Conny sträckte fram sin magra hand mot min, våra fingrar flätades in i varandra och det var som fyrverkerier började smällas runt om i rummet. Den känslan brukade jag inte få fören våra läppar mötte varandras, men jag antar att det har gått så lång tid sedan sist, värmen från våra bådas kroppar började blixtra när de kom i kontakt med varandra.

~Connys perspektiv ~

När våra händer sedan särades ifrån varandra, böjde sig min rödhåriga kille fram emot mig och hans mjuka varma läppar mötte min svala panna. Värmen spred sig i min kropp och små knottriga prickar gestaltade sig på armarna och längst med ryggraden.
- Jag har saknat dig George, viskade jag hest i hans öra. Till svars log han och viskade sedan tillbaka i mitt öra.
- Jag har suttit och vakat över dig dag och natt, jag har funnits vid din sida hela tiden.
Jag fann inga ord till att besvara den meningen, istället blev det en lång
tyst stund, ingen pinsam tystnad. Lite mer avslappnade och lugn. Våra blickar möttes, läpparna ändrade form. Det var som om vi läste varandras tankar.

Tillslut avbröt jag tystnaden genom att be George att lägga sig bredvid mig i sjukhussängen. Han tog ett stort kliv in i sängen och kröp ner under täcket. Sedan såg han till att även jag låg skönt och bekvämt innan han lutade sig bakåt mot kudden. Mitt huvud vilade mot hans axel och snart sov vi båda djupt.



Hoppas det blev någorlunda läsbart xD

Så jävla bra! Du skriver som en gud! Hur kan du! Gaaah, längtar till nästa kapitel! ♥

Första reaktion vid nytt kapitel :
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
När jag hade läst kapitlet :
Ooooooooooooooooooooooh... :O