(PM)Albus Potter

nää... man dör nog inte av att nån inte skriver, men jaja

dö inte Jag har sån jävla huvudvärk, men jag ska skriva ändå XD åste bara ta mig upp till andra datan...

JAG GÖR DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Stackare
Jag ska försöka inte dö

Okej Har tagit en alvedon nu,men snart ska jag dra till musikhuset och spela med mitt band, men jag ska skriva så mycket som möjligt innan dess Nu får du välja: Antingen skickar jag ut ett kort kapitel innan jag åker eller så får du ett långt imorgon

hm... vet inte....
om du gör ett kort är det bäst för dig att det är bra !

Det får du avgöra helt enkelt

Albus tappade andan för en kort stund. Var Hagrid också inblandad i allt det här? Hade han blivit biten av en inferius nere i fängelsehålan när han fifflade med skydden? Albus visste inte. Han kunde känna en kraftig flämtning från Ellie i nacken. Den var varm, och nästan skön, men den hade låtit alldeles för högt.
Hagrid vände plötsligt huvudet rakt mot deras håll. Paniken vällde över Albus. Tänk om de skulle bli upptäckta nu? För en sekund kunde Albus nästan slå vad om att Hagrid stirrade rakt igenom honom.
" jag ska väl gå då”, sa Snigelhorn plötsligt. Hagrid vände blicken mot Snigelhorn och en härlig lättnad spred sig i Albus. Han pustade ut.
”Vill ni inte ha lite te?” frågade Hagrid. Han började rota bland skåpen så kopparna, skålarna och tallrikarna som var så dåligt sorterade klirrade.
”Nej, det är lugnt, jag har brådskande ärenden att utföra, men gärna en annan gång Hagrid”, sa Snigelhorn. Hagrid slutade rota i skåpet.
”Nåväl, då ses vi imorrn då rektorn”, sa Hagrid medan han stängde skåpet.
”Säg Horace”, sa Snigelhorn. ”Hejdå Hagrid.” Snigelhorn öppnade med viss möda den stora trädörren, vinkade till Hagrid och stegade sedan ut i mörkret. Hagrid stod kvar med ett förvånat ansiktsuttryck. Albus, Ellie och Sco skyndade sig efter Snigelhorn och de han nätt och jämt ut genom dörren innan Hagrid smällde igen den.
Albus var den första som sa någonting efter de lämnade Hagrids stuga, och det var inte förens de kom tillbaka till uppehållsrummet. Det var halvfullt.
”Är Hagrid också inblandad i det här med Lypusen?!” viskade Albus.
”Det verkar då”, sa Sco.
”Kanske alla lärare hjälper till att skydda den?” föreslog Ellie. Det blev tyst en stund, och de slog sig ner i soffan framför brasan.
”Varför ska en Lypus ha så mycket skydd?” sa Sco efter ett tag. Ellie stirrade på honom som om han inte var klok.
”Sco, Lypusen är det mest sällsynta djur som finns, och den som bor här i slottet är den enda som finns kvar!” utbrast Ellie.
”Mm, jag antar att du har rätt”, mumlade Sco. Albus vilade huvudet i händerna och funderade. Kunde det finnas ännu mer skyddande hinder nere i fängelsehålorna? Ännu fler farliga monster och förtrollningar? Var inte inferierna tillräckligt? Hagrid visste ju ändå hur man hanterade inferier, och ändå hade han blivit biten.
”Det var en ren tur att vi klarade oss undan dem”, mumlade Albus för sig själv.
”Vad sa du?” frågade Ellie.
”Äsch, inget.”
De satt tysta ganska länge. Ingen sa någonting, och Albus antog att Ellie och Sco gjorde precis som honom, funderade. Funderade, funderade, funderade och funderade. Det fanns för mycket att fundera på helt enkelt. Tankarna kunde inte ta slut. Egentligen visste inte Albus varför han så intensivt tänkte på det här hela tiden. Han hade ju ändå ingenting med saken att göra.
Eller, hade han det? Det återstod att se.

jättebra

yeey! meer

Det var väldigt bra.

meer!