prs yehet & kkaebsong

Med ett litet leende nickar Joshua som svar, känner värmen smyga bort ur kroppen när Zihao lirkar sig bort från honom.
"Jag vet.. jag ska äta." mumlar han svagt och ser upp på sjuttonåringen med ett leende innan han börjar röra på benen. Nej, sextonåringen orkar verkligen inte sitta med dem. Även om de är trevliga, orkar han bara inte socialisera sig mer än vad han redan gjort. Blicken glider till slytherinbordet medan han går mot sina vänner, låter blicken vila på Zihaos vänner en kort stund innan den hittar det där vidriga ansiktet. Xavier som verkar ha sett honom också efter alla månader, ser orimligt nog bort från honom. Kanske Dumbledore gett honom en bra varning. Joshua smyger sig förbi bakom Julian och lägger sina händer på vännens axlar, innan han sätter sig ner bredvid honom.
"Jag undrade när du skulle komma!"

”Ibland undrar jag Zihao, vad som befinner sig inne i ditt huvud”, började Andrew samtidigt som sjuttonåringen slog sig ner bredvid vännerna. De blåa ögonen var fästa på den yviga svansen som börjat vifta hysteriskt vid åsynen av frukosten. ”..för det kan inte vara en hjärna, inte ens en liten en”, avslutade han uppgivet och delade en snabb blick med de andra två, som satt på motsatt sida av bordet. Och där var de tillbaka i samma gamla vanliga diskussioner, knappt en sekund efter att han anslutit sig till den lilla gruppen på tre.
”Vadå? Jag kan inte precis såga av den”, påpekade Zihao med smala ögon, och började lägga på bacon på tallriken framför sig. ”Och våga inte säga att jag ska prata om det med madam Pomfrey! Joshua har redan föreslagit det typ tre gånger redan.”
Jayden lutade sig intresserat över bordet, med huvudet vilandes i händerna.
”Så det betyder alltså att ni redan är tillsammans igen?” Undrade han med stora ögon, som om han av någon anledning verkligen hoppats på den saken.
”Ja, varför ser du så glad ut?” Frågade Zihao och såg lätt misstänksam ut. Vem visste vad som rörde sig i den människans huvud?
”För att Anthony är skyldig mig tio galleoner. Vi slog nämligen vad.”

Joshua stirrar intresserat ner på pappret framför sig och snor till sig Julians penna för att fylla i. Kanske det är hemskt töntigt i vissa ungdomars ögon, men korsord har han alltid gillat, och snodde därför till sig vännens när han bredde på marmelad.
"Jag fastnade på sjätte lodrätt." berättar vännen, som turligt nog inte påpekat Joshuas inträde med Zihao. "Det finns en del olösta uppe i sovsalen, har inte riktigt orkat mig på alla." Jo, de två har nämligen som en tendens att varje morgon de har tid sitta med ett korsord. Arbetar hjärnan.
"Det är en väldans tur att du har mig, i såna fall." skämtar Joshua som fyller i rutorna med snabba händer medan han tar en liten klunk av sitt te.
"Jag vet att du antagligen inte vill prata med mig om det här, med tanke på hur jag betedde mig för två månader sedan. Men du och Zihao, har ni blivit sams?" Blicken glider upp mot Julian medan Joshua tuggar försiktigt på en macka. Det räcker med att få en liten nick som svar för att få Julian att le. "Du mådde bättre med honom, det måste jag erkänna."

Zihao slog till Jayden i bakhuvudet, tillräckligt hårt för att det skulle göra ont. Sedan lutade han sig bakåt igen med en bister min skriven över ansiktet. För bara några få timmar sedan hade huden varit gråaktig, på gränsen till sjuklig. Men Joshuas sällskap hade fått färgen att återvända, även om det var en långsam process.
”Man slår inte vad om sådana saker, era idioter”, muttrade han vresigt och började stoppa in bacon i munnen. Andrew, som såg lagom road ut, lade en hand på Zihaos axel och lutade sig närmare kamraten.
”Skit i dem, du vet hur dumma de är”, sade han och slängde en blick mot de andra två, varav en satt med händerna om bakhuvudet. ”Jag tycker i alla fall att det är bra att ni funnit varandra igen. Joshua är trevlig, tror faktiskt att han kan vara bra för dig”, fortsatte han och vände blicken mot sjuttonåringen igen. Andrew - alltid lika lugn och klok. Hur kom det sig att någon så smart hamnat i Slytherin istället för Ravenclaw?

Det tar inte lång tid för Joshua att sjunka ner i korsordet istället för att vara uppmärksam på sina vänners konversation. Han har alltid varit mer introvert än extrovert, vilket är en udda blandning med vänkretsen han har. I samband med att vara alldeles för uppsluken av pappret under näsan på honom, glömmer han helt bort det rostade brödet på tallriken.
"Josh," börjar Julian i viskande ton, samtidigt som han inte vill störa den utzoomade vännen vet han hur lätt Joshua har för att hamna i gamla mönster. Och just nu kan han inte låta det hända. I tystnad kikar Joshua upp från korsordet och slutar att skriva med frågande ansiktsuttryck. "Mackan." den längre eleven nickar mot brödet som svalnar. Joshua biter sig i läppen, låter blicken glida mot Zihao en kort stund innan han nickar. Han hade trots allt lovat, och han måste visa den äldre att han faktiskt kan tvinga i sig på egen hand. På så sätt behöver inte Zihao sitta barnvakt hela tiden.
"Tack." mumlar Joshua och gnager långsamt på brödet som smakar absolut ingenting, tvingar ner det i magen. "Kommer du bli min egna barnvakt nu också? Trodde du hade fullt upp med Fred och George."
"Äsch, jag kan alltid ta en oskyldig liten vän under mina vingar, du är inte ens hälften så krävande som de två."

Allt eftersom tiden passerade, började fler och fler elever lämna salen. Jayden och Anthony var två av dem. De hade som vanligt egna hyss för sig, till exempel att gå och forska om konstiga plantor i biblioteket. Zihao hade aldrig förstått sig på vännernas intressen, men han accepterade dem. Ibland. Idag var i alla fall en sån dag, då han hellre ville sitta ensam med Andrew.
”Så, hur går det med den där?” Frågade brunetten och nickade ner mot svansen, när de andra två lämnat bordet.
”Väldigt bra faktiskt”, bet Zihao tillbaka och snörpte på munnen. Han fingrade lite på den mjuka pälsen, lätt fundersam. Den andre verkade som vanligt redan vara något på spåren. Precis som han alltid var - fanns det ett problem så skulle det lösas.
”Hm, var försiktig, Zihao”, mumlade Andrew och lät de blåa ögonen glida bort mot Gryffindorbordet där de sedan fastnade. ”Innan du tappar kontrollen helt, för det är någonting som du tyvärr skulle kunna göra.” Som vanligt hade den jämnårige rätt, men hur skulle han kunna kontrollera sig om han saknade just kontroll?

Efter en liten stund är korsordet färdigt gjort, och Joshua tillåter sig själv att falla tillbaka in i verkligheten. Långsamt skjuter han pappret mot Julian bredvid sig så att han kan skumma igenom det.
"Jag hade inte kunnat göra klart den utan dig ska du veta." berättar han och lutar kinden mot sin handflata, låter blicken vila på Joshuas alldeles bleka ansikte. "Hur är det?" Kanske det hade varit dumt att försökt trycka ner mackan så snabbt för att få det överstökat, när magen inte ens velat ha den. Som vanligt vill den komma ut. Det är som att korsordet hindrat honom att inse hur illamående han egentligen är.
"Jag måste gå," viskar han och försöker innerligt att hindra maten från att komma ut innan han klappar Julian på handen innan han ställer sig upp långsamt. Brådska vill han inte göra, det skulle bara oroa Zihao. Och i Joshuas ögon behöver han Andrews sällskap för närvarandet, plus vill sextonåringen helst inte ha någon omkring sig när han spyr. Usch och fy.

När Joshua reste sig upp för att gå, försökte Zihao göra detsamma. Men han hindrades nästan genast av Andrews bestämda grepp om axlarna på honom.
”Låt honom vara ifred”, sade han bestämt och drog ner sjuttonåringen mot bänken igen, så pass hastigt att svansen kom i kläm. Ansiktet som precis börjat få tillbaka sin färg igen, blev genast kritvitt och ögonen kolsvarta. I nästa sekund fann de sig båda på golvet, i en trasslig hög.
”Ge fan i att försöka hugga av min svans”, gormade Zihao som av någon anledning blivit förbannad. Gud, vilken fantastisk kontroll han hade över sina känslor. Till hans försvar så hade det dock faktiskt gjort väldigt ont.
”Inser du verkligen inte alls hur dum du låter?” Frågade Andrew, som på något sätt inte verkade uppstressad alls. Nej, han såg som vanligt lugn och sansad ut, vilket drev den svarthårige till vansinne
”Jag kommer slå till dig”, varnade han allvarligt, även om han redan lutat sig tillbaka en aning. Han hade inte tid med ett slagsmål. Tankarna befann sig redan långt borta från det ämnet, då de var fästa på Joshua som inte längre syntes till.

Kroppen faller ner mot golvet med en djupt suck medan halsen bränner något hemskt mycket. Försiktigt låter Joshua finna sin hals och försöker att massera den lite. Fy fan, kanske en macka inte varit det rätta valet. Han slår huvudet mot båsdörren där han sitter, gud vad patetiskt. Han hade inte ens kunnat få ner en macka utan att må dåligt. Med darrande ben spolar han toaletten innan han går ut ur båset, rör sig mot handfaten för att tvätta av sig.
"Jag tog med äppelskivor," hör han Julian säga i lugn stämma, inte den minsta dömande överhuvudtaget. Joshua nickar lite medan han fyller sina händer med tvål, spolar munnen full med vatten. "Det är nog lättare för magen att ta in."
"Rätt patetiskt eller hur? Förstår inte ens hur jag sjönk så här lågt," viskar han och sjunker ner på golvet utanför, sluter ögonlocken med en djup suck.
"Inte alls. Ta lite i taget så kommer magen att behålla maten." Julian sätter sig ner bredvid på golvet och ger den lilla skålen med äppelskivor till Joshua. "Du vet, mamma saknar dig och din kärlek för chokladpudding." Med ett skratt stoppar sextonåringen in en bit av äpplet och gnager långsamt på det.
"Jag kunde på riktigt äta hur mycket som helst av det där giftet."

Efter många om och men, kom sjuttonåringarna slutligen upp på fötter. Zihao borstade skamset av Andrews kläder lite tafatt samtidigt som de mörka ögonen gled runt salen. Vart var Joshua nu då? Att inte ha den yngre inom synhåll fick paniken att långsamt byggas upp inombords. Tänk om han blivit kidnappad? Eller ännu värre. Han rös med ens till och började oroligt trampa omkring på stället.
”Herregud, lugna ner dig”, utbrast Andrew när den andre övergick till att stressat bita på naglarna. ”Stackars Joshua, som knappt får ha något privatliv alls verkar det som”, fortsatte han sedan anklagande och slängde en arm om Zihao. ”Nu ska du och jag ta oss en liten promenad bort till madam Pomfrey och försöka lista ut hur vi ska bli av med svansen.” Trots att sjuttonåringen spretade emot när kamraten började leda honom ut från den stora salen, gav han snart upp. Att kämpa emot en Andrew som bestämt sig för någonting, var komplett omöjligt. Ögonen däremot, de fortsatte att desperat söka efter sextonåringen som försvunnit i tomma intet. Tänk om han verkligen blivit kidnappad? Vad skulle han ta sig till då?