Johanna and Thalia back in the Hunger Games

-Några veckor senare, när Thalia och Finnicks fötter äntligen är läkta-

Johanna var nog den som såg Coin först, trodde hon i alla fall. Hon tryckte vant på knappen som fick yxan att återvända till hennes hand och vände sig emot Coin, för att möta vad det nu var hon och hennes mannar bestämt.
"Gör er redo, ni ska till Huvudstaden i gryningen. Glöm elvan och de andra distrikten", var det första Coin sade. Och Johannas leende spred sig över hela hennes ansiktet. Hon hade längtat i flera veckor på att de skulle till Huvudstaden och få mörda Snow. Att få hämnd för alla de jobbiga åren efter sitt spel.

Thalia nickar bara till svar att hon förstår det Coin sagt. Hon är glad att det äntligen sker att besöka distrikten hade bara verkat meningstlöst på något vis, nu skulle de ut på riktigt. Thalia hade mer och mer velat se Snow död, den flicka hon förr var från 11an var nu nästan försvunnen. Skulle man se henne nu skulle man kunna tro att hon var en karriärist, vältränad och välnärd var hon och den sjuka driften av att se Snows blod. Hon utbyter en blick med Thresh och ler, äntligen skulle de iväg.

Johanna ser bak emot de andra, Clove ler mordiskt och Finnick fick det där uttrycket han hade haft när han skulle döda någon. Det uttrycket hade en gång i tiden skrämt livet ur henne. Men det gjorde det inte längre. Sedan kollar hon på Coin igen och nickar.
"Hur tidigt menar du då?", frågar Johanna med en misstänksam ton i rösten.
"Redan vid fyra på morgonen. Då ska ni vara vid hangaren", svarade Coin.

Coin försvinner lika brutalt och millitäriskt som hon dykt upp och arvel ser nonchalant på sin arm. "Ja, dags för middag då innan vi ska sova sött." flinade han lite för att säkerligen dölja att han som alla andra var lite nervös för morgondagen. "Mmm" svarar Thalia och sätter tillbaka sin dolk, hon visar det inte innför de andra men hon var nervös.

Johanna lägger tillbaka sin yxa. Hon var taggad för att åka. Hon hade nästan försökt att planera allt i detalj. Men ändå smög den där nervositeten på henne. Såklart, det var väl ganska normalt att bli det.
"Sista maten med äcklig konsistens?" säger Johanna, med en fejkad hoppfullhet.

"Mmm, man kan hoppas." ler Thalia tyst men skakar sedan på sig, hon kunde inte bli såhär, hon skulle klara det, de skulle klara det.
Sedan går de alla till matsalen för vad de tror är sista gången, tar sina brickor och sätter sig på sina platser, allt sker på rutin, allt som vanligt. "Cato kommer inte bli glad." flinar Clove för att få igång ett samtal.

"Nej, såklart inte. Jag förstår honom också. Att vara tvungen att stanna hemma i en sådan här situation hade jag aldrig gått med på", sade Johanna och Finnick nickade instämmande. De började äta. Vid den här tiden imorgon kunde alla av dem vara döda, eller så kunde Snow vara död. Förhoppningsvis det sistnämnda.

Thalia nickar men hon visste inte vad hon skulle göra. Jo, självklart ville hon vara med. Och för sin egen skull gjorde det inget om hon dog, men de andra....Thresh, skulle hon överleva att ännu en gång förlora honom?
De äter upp maten och lämnar brickorna och börjar sedan gå till sina lägenheter för att försöka sova. Thalia visste att hon omöjligt kunde sova och det var inte enbart för drömmarna utan mest för att hon skulle ut imorgon. Hon kunde hoppas att hon skulle få en såndär härlig dryck, att de alla skulle få det.

De gick till sina lägenheter, och sade ett och annat "god natt" och "ses om några timmar". Nästan så fort Johanna kommit in i sin lägenhet upptäcker hon bägaren som står på hennes nattduksbord. Det var den där härliga drycken de fått för ett tag sedan. Utan att tveka svepte hon den snabbt, och somnade strax på sin säng.

Thalia log lättat, drycken var där och hon bara svepte den, hon slapp alla tankar, alla mardrömmar bara läkande välgörande sömn.

Några timmar senare vaknar Thalia av hårda knackningar och en röst som skriker. Han skriker något om att samlas i rummet, något om något direktsänt från Snow, något om nu genast.