The Marauders - Always and forever [SV]

OMG har läst igenom hela nu och bara älskar den :ó super bra skrivet

Åh, jag är en gammal läsare och jag blev urglad när jag såg att du har fortsatt, du är jätteduktig och det är jätte spännande att läsa

Tja, återigen har det gått ett tag.

Många gånger har jag tänkt att det är dags att ge upp. Släppa taget och gå vidare. Jag har skrivit fanfics så länge, sen den gamla ''KPwebbs-tiden''. Att det är dags att lämna det bakom mig.

Men jag känner att jag inte är riktigt redo att säga hejdå än.

Är det någon som möjligtvis skulle vilja läsa några till avslutande kapitel?

JAAAAAG!!!!!!

Kapitel 87
En större chock.
Hösten 1997
Ett par månader hade gått. Inte ett livstecken från Harry, Ron eller Hermione.
Molly var utom sig av oro, trots att hon inte ville erkänna det.
’’Äsch’’, fnös hon en kväll när Remus var ditbjuden på middag. ’’Det är tre vuxna trollkarlar. Jag litar fullkomligt, helt och hållet på att...’’
Längre än så kom hon inte, då hon var tvungen att vända sig om för att svälja ner gråten och torka bort tårarna. Remus reste sig upp och lade en hand på hennes axel.
’’Molly –’’
’’Jag mår bra’’, sa hon, men hon kunde fortfarande inte se honom i ögonen.
’’Molly, hör på mig är du snäll. Det är helt friskt att vara orolig. Jag är helt och hållet övertygad om att de har kontroll på vad de gör, och det är du också. Man kan vara orolig i alla fall.’’
Molly såg upp på honom, och verkade inte längre bry sig om att han såg hennes tårar.
’’Åh, Remus’’, sa hon medan hon drog upp en näsduk och torkade ögonen. ’’Du får allt att låta så enkelt.’’
’’Jag vet att det inte är enkelt’’, sa Remus ärligt. ’’Jag tänker på Harry, Ron och Hermione helatiden, och oroar mig varenda sekund. Vi är inte mer än människor, Molly. Vi oroar oss.’’
’’Åh’’, sa Molly igen. Hon kramade om Remus som svar. Han besvarade hennes kram. Hon öppnade munnen för att säga något, men avbröts snabbt då ett ljudligt pang hördes från tamburen. Ett kras och en ljudlig duns hördes. Remus suckade.
’’Hallå?’’ Den välbekanta rösten hördes från hallen.
’’Vi är här, Dora.’’
’’Aha...’’
Några sekunder senare uppenbarade sig Nymphadora i dörren. Remus såg direkt att något var fel. Hon såg helt omtumlad ut. Håret stod åt alla håll, och hade övergått till en cerise färg istället för sin vanliga bubbelgumsrosa ton.
’’Dora, vad är fel?’’
’’Ingenting, ingenting’’, sa hon medan hon snubblade in i rummet. ’’Åh, hej Molly.’’
Molly öppnade återigen munnen och blev ännu en gång avbruten.
’’Remus, vi måste prata.’’
’’Nu?’’ svarade han förbluffat.
’’Nu.’’

När de kom hem blev han inknuffad genom dörren.
’’Vad kan vara så bråttom?’’ sa han. Hon stängde dörren bakom sig och vände sig om.
’’Jag är gravid.’’

Remus hade aldrig riktigt förstått vad som menades med öronbedövande tystnad. Inte förrän det ögonblicket.
Nymphadora kollade på honom och det var svårt att tyda vad hon kände. En blandning av glädje, förväntan, tvivel och förundran.
Att uppskatta hur lång tid som gick vore näst intill omöjligt. Remus visste inte hur han skulle reagera. Efter så många gånger när det rört sig alldeles för många tankar i huvudet på honom så var det nu plötsligt helt tomt. Han visste att han skulle bli tvungen att reagera, men ingenting dök upp i huvudet på honom.
Var det här vad han ville?
Hundratals bilder flög plötsligt förbi i huvudet på honom. Han såg James ansikte när han fick reda på att han skulle få en son, han såg Lilys milda blick när hon höll om Harry. Detta borde vara det som gör honom lycklig.

Men sen.
Han var en varulv.
Nätter av plågor.
Tänk om hans barn blev som honom.

’’Remus?’’
Tviveln hade tagit över i Nymphadoras ansikte.
’’Jag... jag måste gå’’, svarade Remus. Han ryckte tag i sin mantel.
’’Vart då?’’
Han gav inget svar utan gick raka vägen ut genom dörren.
Han behövde luft.

Yey! Marodörernas historia! Du är ju riktigt, riktigt bra!

Åh, Remus ♥

Åh va glad jag blev när jag loggade in och hittade ett nytt kapitel! ♥

Wow, bättre sent än aldrig, eller?
________

Kapitel 88
Sorg, smärta och tårar.


Han kunde inte tänka. Allt var ett virrvarr av känslor, och hur han än försökte reda ut allting så hittade han ändå ingen ände att börja i.

Dora var gravid.
Varför var han inte lycklig?

Han reste sig upp från parkbänken och gick fram och tillbaka över gräsplätten. Vad skulle han bli för far? Vem skulle vilja ha honom som förälder?
Med ens kände Remus att all frustration, all sorg, all ångest, kom över honom. Det tändes en eld någonstans inom honom, som slet honom i bitar, åt upp honom inifrån. Det brände i hela hans kropp, det värkte i hans hjärta. Med ett stort vrål sparkade han på parkbänken så hårt att det kändes som om hans fot skulle gå av. Det var nästan en skön smärta. Den bedövade en bit av skriken som fyllde hela honom.
Han ramlade ner på knä och han grät. Han grät och tårarna verkade aldrig någonsin ta slut. Han grät för allt. Han grät över Lily och James. Han grät över sin ilska till Pettigrew. Han grät över Sirius. Han grät över den där kvällen då han var åtta år, över hela sitt liv som inte blivit vad det kunnat bli. Han grät över Harry, och sin önskan om att bara kunna hålla honom säker, vilket han visste var omöjligt. Han grät över alla de förlorade åren, då Sirius hade kunnat vara en fri man, om Remus bara inte hade misstrott honom. Han grät över att Pettigrew blev hemlighetsväktare, och inte Remus. Han grät över att det var Lily, James och Sirius som var döda, när han hade gjort precis vad som helst för att det istället skulle vara han. Han grät över Dora, och det horribla livet hon skulle få med honom, och han grät över dagen då hon skulle inse vad hon gett sig in på och lämna honom. Han grät över att han aldrig skulle kunna ge henne allt som hon var värd, när det var det han ville mest av allt. Han grät över sitt ofödda barn, och han grät över vilket liv det skulle få. Han grät över sitt liv, och det kändes som om det lika gärna kunde ta slut nu. Han orkade bara inte mer.



Har mer på vänt så fort någon kommenterar

Jag vill ha mer!