(PM) En mugglare på Hogwarts

Superbra!

Ja! Äntligen kom det in lite kärlek i det hela! ♥

I KNEW IT!!!!!!!! XD

Super duper bra!!!

Jättebra

Superbra!

Vad otroligt länge sedan jag var inne. Jag fortsätter gärna skriva om det fortfarande är någon som vill läsa. Det finns två anledningar att jag inte skrivit på länge
1. Skola. Skola. SKOLA!
2. Jag har varit smått deprimerad antar jag. Usch fyfan det kändes konstigt att skriva
Jaja, i vilket fall som helst så kan jag fortsätta skriva om det är någon som känner för att läsa det jag skriver.

SJÄLVKLART vill vi ha mer!

Jag själv har haft en deprimerad svacka nu i vinter, men vet du vad som fick mig glad igen?
Jag började skriva. Jag skrev skrev skrev och har nu totalt 15 A4or med text♥

Jag läser fortfarande. ♥

Tack så mycket Jag har skrivit lite till så här har ni, det är kort men jag hinner inte skriva mer just nu.
________________________________________________________________

Kapitel 72
Hermione’s synvinkel.
Jag var dödstrött. Harry och Ron hade börjat tala med varandra igen och jag var väldigt lättad för det, men jag var också orolig för Annie. Jag var just nu på väg för att gå upp och kolla till henne. Att sådana saker skulle hända henne! Jag förstod mig verkligen inte på det. Jag var lite nervös också. Vi hade inte pratat ordentligt på ett tag och jag kände att vi måste göra det. Men när jag kom fram till sjukhusflygeln så fick jag reda på att hon fått gå därifrån för två timmar sedan. Jaha. Då är hon väl med Cloaine antar jag. Jag suckade och gick till Gryffindors uppehållsrum.
”Hur var det med Annie?” frågade Ron när jag kom in.
”Jag vet inte. Hon hade gått när jag kom dit.” jag tittade ut ur fönstret, det var ganska mörkt, ”Det börjar bli rätt sent. Är ni säkra på att hon inte har kommit tillbaks hit?” Jag tittade på både Ron och Harry. ”Vi har inte sett henne sedan vi kom hit.” sa Harry. Jag bet mig i läppen.
”Jag går och letar efter henne. Hon kan ha tappat bort sig.”
”Vi kan följa med.” Sa Ron och ställde sig upp. Harry gjorde samma sak, men innan vi ens hade gått ett steg så öppnades dörren till uppehållsrummet och inlunkade kom Annie.
”Där är du ju! Vi undrade precis vart du var.” Annie ryckte till och nickade åt vårt håll för att visa att hon hade hört mig. Sedan gick hon långsamt mot trapporna till flickornas sovsalar. Jag rynkade på pannan. ”Annie.” sa jag. Hon vände på sig men tittade ner i golvet utan att svara. Jag gick fram till henne och försökte skapa ögonkontakt utan någon vidare framgång. ”Hur mår du?”
”Bara bra.” sa hon hest. Okej, det där lät allt annat än bra. Hon vände sig om igen och jag lät henne gå. Hon släpade sig själv upp för trapporna och gick in i vårat rum. Jag såg efter henne. Något hade hänt. Så mycket var säkert.