The cold in our bodies [PRS]

"Det är några män från byn. Jag vet inte varför de blivit såhär." Hon såg oroad ut och såg sig om..
"Hittar ni ens dit? Jag kan gå med er. Det är rätt farligt nu. Annars gå bara rakt över och säg till Caspian att Maria har skikat er.." Hon log svagt.
"Närmare..."

Maria hade lett de ut från värdshuset. Det var uppfriskande, men kyligt med vinden som slog mot deras ansikten. Olivia huttrade. Det var väl en kombination av att hon var trött och att det var svalt ute. De tackade för Marias hjälp och tog sikte mot kyrkan, men när de korsat vägen stannade Olivia upp när hon hörde Rions röst. "Nej, gå inte! För faan- vet ni inte vilka det där var?", fnös Rion och satte fart efter dem. "Är du oskadd, Alice?", sa han när han kommit närmare. Olivia ville rycka undan, hon var rädd att Rion skulle göra dem illa, som han gjort dem inne på värdshuset. Men modet, att skydda Alice vägde tyngre och hon stod kvar med handen om Alices arm. "Rör henne inte!", fräste hon. Rion kollade förbryllat mot Olivia, men lika fort riktade han uppmärksamheten på Alice igen. "Det är inte bara människor och vampyrer här nu, Alice. Här finns varuvlar också.", förklarade han i allvarlig ton.

Hon gick mellan Olivia och Lottie men när Rions röst hördes stannade hon upp och hon såg på honom över axel. Hennes tunna klänning gjorde så att hon skakade i hela kroppen.
Snabbt backade hon undan från honom, rädd för att han skulle skada henne och vek undan med blicken.
"Varulvar?" Frågade hon och skakade på huvudet.
"Hur vet ni det?"

"Ivan. Han har haft att göra med varulvar några gånger tidigare. De är inte vänner. Vad de har för dispyt vet jag inte, men jag har mina aningar.." Han skakade ogillande på huvudet så att det röda hårslingorna rörde sig i vinden.
"Kom nu, ni måste in i värmen. De lämnade värdshuset. Men var de gick vet jag inte, så ni kan inte gå iväg. Tänk om det var dem som hade stött på er först och inte jag?", sa Rion frustrerat och började gå tillbaka.
"Jag tror det är bäst att vi följer med tillbaka.", sa Olivia och bytte en blick med Lottie och Maria. "Vad tror du, Maria? Är vi säkra i värdshuset?"

Alice såg på honom medan han talade och nickade sedan. Hon var fortfarande så trött och ville bara in i värmen.
"Det är bäst att lyda." Viskade hon och började gå tillbaka.
"Va? Ja det är självklart. Far är ganska sträng och skulle ha skadat dem om de inte lyssnat.
"Jag har en kur om ni fryser miss. Varm mjölk med honung i. Värmer själ och kropp. Huset bjuder." Hon blinkade med ena ögat och Lottie log.
"Tack det låter gott. Kom nu Alice."

När de var tillbaka inne i värdshuset möttes de av Ivan, Maurice och Leo som stod upp borta vid deras bord. De talade lågt, men hetsigt mellan varandra. De verkade diskutera något och var inte riktigt överens. När dörren bakom dem hade stängts tittade de upp på Alice och de andra, som om de blev påkomna en hemlighet.
"Ah, du är tillbaka. Bra.", sa Ivan och nickade åt Alice för att sedan ge tecken till Maurice att gå fram till dem. Ivan försvann därifrån till sitt rum.
"Vad är det med honom?", funderade Olivia och såg efter greven, men hon hade inte tid att tänka på det då Maurice tagit till orda. "Blev ni jagade? Är ni oskadda?", frågade vampyren och granskade Alice noga med sin blick.

Av ren trötthet sjönk Alice ner på stolen som Lottie hade dragit ut. Det smakade fortfarande blod i munnen och hon spg upp.
"Vi blev inte jagade. Vi är oskadda tror jag. Jag är bara så..." Hon vek undan med blicken och såg Maria komma ut med en bricka.
"Jag hade mjölken på kokning så därav det snabba." Hon satte ner brickan och pekade på burken.
"Honungen är den sötaste och mest gudomliga vi har. Lämna bara disken och så tar vi hand om det imorgon. Godnatt." Hon neg och gav Maurice en blick.
"Låt inte det hända igen. Far är hjärtsvag."

"Tack, Maria.", sa Olivia och nickade åt kvinnan innan hon lämnade dem. Maurice nickade också.
Maurice tog friheten att slå sig ner på en stol mitt emot Alice vid bordet. "Hör här. De här varulvarna är efter Ivan. Han har.." Maurice suckade. Han övervägde att förklara hur det stod till mellan Ivan och varulvarna, men kom till slut fram till att det inte spelade någon roll för Alice att veta om det nu. "..Strunt samma. Han har klantat sig rejält och varulvarna kräver hämnd. Men.." Han lade en hand på bordet och tittade med allvarlig min mot Alice. "..Om de får nys om att du finns här ibland oss.. så ligger vi riktigt illa till." Maurice pausade och rätade på sig. "Du är i fara, Alice."

Hon hade fattat ett av stopen och lade ner en sked med honung i. Såg på honom och lät värmen sprida sig när hon höll stopet.
"Så vad ska vi göra då? Vi kan inte stanna kvar?" Frågade hon och såg mot trappan. Sängen var så nära.

Maurice tystnade igen. Han funderade över alternativen. "Vi kan fly. Men Rion och Leo tror att vi kan prata med dem." Maurice lät inte helt säker. "Ett annat alternativ är att vi möter dem. I strid.". Han suckade. "Ivan får bestämma. Det är han som har hamnat i den där soppan.".
"Gå och lägg dig, Alice. Jag ser att du är trött och du behöver sova. Imorgon vet vi nog vad vi ska göra. Jag ska prata med de andra."