prs yehet & kkaebsong

Joshua höjer på ögonbrynen och nickar lätt.
"Ingen anledning till att låta så tjurig." Påpekar sextonåringen och släpper taget om axlarna innan han börjar röra på benen. "Vill du gå med till stora salen eller inte?"

Fortfarande aningen överbeskyddande över den stackars svansen, följde Zihao efter Joshua. Han slingrade in sin hand i den yngres, med blicken fäst rakt framför sig.
”Jo, du tog upp madam Pomfrey...den kvinnan ger mig både mardrömmar och kalla kårar”, muttrade sjuttonåringen samtidigt som ögonen gled runt i korridoren. Det var fortfarande fruktansvärt kallt, vilket troligen var ett tecken på att vintern var på god väg.

Joshua ser ner på deras sammankopplade händer med ett leende över läpparna.
"Varför får du det?" Frågar han och kramar om den andres onekligt stora hand medan de rör sig mot sovsalen. Av orden mardrömmar och kalla kårar, kommer Joshua att tänka på en visst rutten elev. "Påta om mardrömmar, vet du hur det är med Xavier nu förtiden?"

”Xavier? Han är lika vidrig som han alltid varit. Jag är fortfarande rädd att han ska få för sig stt hänga ut min hemlighet inför hela skolan och jag tror inte precis att han skulle tveka inför att attackera dig med en kniv igen heller”, mumlade Zihao med en grimas och skakade på huvudet. Madam Pomfrey ville i alla fall bara att man skulle må bra, medan Xavier var den totalt raka motsatsen. Det var faktiskt ett ganska bra tag sedan sjuttonåringen stött på det yngre vidret, som tur var.

"Jag som trodde att Dumbledore skulle relligera honom." Påpekar Joshua besviket och kramar om Zihaos arm, lutar huvudet mot den andres arm medan de går. "Jag är säker på att Dumbledore kommit på något mot honom." Men bara tanken av att få en knivspets inristat mot huden får hela han att rysa. Orden syns fortfarande och modern blev inte så glad när hon såg dem.

Det hade Zihao också trott, men det tyvärr inte så det hela slutat. Xaviers föräldrar var troligen lika hemska som deras son och därmed var drt väl nästintill omöjligt att slänga ut idioten från skolans marker. Betydligt svårare än det skulle vara att slänga ut sjuttonåringen själv.
”Det är nog mer komplicerat än så, tyvärr”, mumlade han och bet dig löst i läppen. ”Hade det varit annorlunda hade han nog redan varit borta vid det här laget.”

Det är en sak med skolan som han inte saknat, en elev borde inte få vara kvar om han hotar med att sprida hemligheter om andra elever, eller springer runt med en kniv i högsta hugg. Men, nu är det ju så att Xaviers föräldrar har sånt stort inflytande att det visst inte går att ignorera det, hur mycket Dumbledore än vill.
"Vad är det som är komplicerat?" frågar Joshua, mest för sig själv än åt Zihao. "Om en elev skrämmer andra elever och får dem att inte trivas, borde de ju bli portade."

”Kanske, men jag tror inte att Xaviers föräldrar skulle bli speciellt glada om deras son blev portad”, påpekade Zihao stannade till när de slutligen nådde fram till den stora salen, som oturligt nog var smockfull med elever från alla årskurser. Han sneglade från Gryffindorbordet till Slytherinbordet, osäker på vart de skulle sätta sig. Ett som var säkert var att han inte tänkte låta dem splittra på sig i alla fall. ”Så, vart ska vi sitta?”, frågade sjuttonåringen som för tillfället fått ögonkontakt med Andrew.

"Skulle någon förälder bli det.." mumlar Joshua för sig själv, anser att det är en väldigt bra fråga. Xaviers föräldrar kanske är lika trångsynta som sin son, vad vet han. Men de borde väl ändå inte hålla med om hans agerande, eller? Sextonåringen skakar lätt på huvudet åt sig själv, han får helt enkelt hålla tankarna borta, finns ingen vits när han ändå inte kommer få ett svar. Joshua vaknar upp från sina proppfulla tankar och ser upp mot Zihao innan blicken glider mot borden, lägger märke till hur slytherineleven fått ögonkontakt med sin vän. "Gå till dina vänner du." Osäker på om Zihao vill dras med honom hela tiden. Och extremt osäker på om han vågar möta den äldres vänner igen.

De mörka ögonen flackade mellan Andrew och Joshua några gånger, innan han slutligen bestämde sig för att göra som den yngre föreslagit.
”Bara för att vi inte sitter vid samma bord, betyder det inte att jag inte kan se om du äter eller ej”, sade Zihao varnade och lirkade sig loss från sextonåringens grepp. ”Om du nu inte vill sitta tillsammans med ett gäng högljudda idioter”, fortsatte han, syftandes på sig själv och vännerna. Snarare han själv, Anthony och Jayden. Andrew var faktiskt så långt ifrån en idiot man kunde komma.