Tredje Världskriget

(Lugnt ^-^ suger när sådant händer D: )

"Vad i helvette." Nike for upp och stirrar på Akhiti och hennes pistol.
"Kan du ens styra denna maskin?" frågar hon och ser mot mannen, men menar frågan åt Akhiti. De kunde inte ha ihjäl en man som kunde vara till nytta.
"Klarar de sig?" sade hon sedan, inte ville hon vara orsak eller snarare medhjälpare till någons död.

"ja, jag kan styra "denna" maskin, tack!" Prinsessan himlar med ögonen och knuffar ner föraren med höften.
"Och med tanke på hur lågt vi flyger, ja, de klarar sig."
Med det sagt hoppar Akhiti ner i förar sätet och tar tag i styret.
Ur en lucka bredvid drar hon ur en liten ask, vilket innehåller cigaretten hon sedan tänder med sin favorit tändare som fanns i sagd persons ficka. Pistolen åker tillbaka ner i skon och med ena handen på styret och andra hållandes i det glödande föremålet styrde hon fordonet högre upp från markytan.

Nike hinner fiska åt sig en cigarett innan paketet åter försvinner och tänder den innan Akhiti hinner stoppa henne. Inte för att Nike visste om hon skulle göra det, men Akhiti hade betett sig så konstigt den senaste tiden.
Hon sätter sig vid förarsätet och stirrar ut över öknen, den som senast nästan haft död på henne och Nike ville inte ut dit igen.
"Var ska vi?" frågar Nike med rynkad panna en aningen nervöst. Hon hade blivit så av den senaste tiden orohet och osäkerhet i det okända.

(Förlåt för att jag inte svarat på så länge. Om du inte vill fortsätta förstår jag.)

Akhiti såg först på Nike som höll cigaretten med rynkad panna, men valde sedan att släppa det. Nike hade rätt att göra vad hon ville. Inte störde det Akhiti att hon rökte, nej, inte alls...
Prinsessan tänkte ett tag på frågan hon fått innan hon svarade.
"Jag är öppen för förslag. Något enkelt att börja med för att planera vad vi ska göra sen."

(Det gör inget ^^ hade avbevakat och såg inte försen nu att du svarat igen )

Nike drog djupa bloss, som för att lugna nerverna som alltid varit på spänn den senaste tiden.
Men snart märktes det att det inte var bra för hennes redan skadade lungor och hon vek sig av djupa rosslande hostningar. Hon visste att det inte var bra, att hon inte var bra och skulle väl aldrig bli det heller.
Då hon slutat ser hon äntligen upp på Akhiti och torkar bort blod blandat med saliv från munnen.
"Kan vi inte åka någonstans, där det bara blir vi. Jag har saknat att bara vara vi." sa hon och tänkte på deras kärlekstunder då de varit i det där huset, med roboten, där allt bara varit underbart och inte jobbigt som nu.

Akhiti ser oroligt på sin vän. Efter frågan funderar hon lite vad hon ska svara.
"Okej, vad sägs om Sverige." Säger hon efter ett tag. Hon hade haft en lanställe där som liten, det skulle väl kunna vara bra?
"Landet är öde nu efter arméernas attacker, men miljön är vacker."

"Sverige?" frågade Nike, hon hade aldrig hört talas om det. Men hon hade aldrig gått i skolan heller även om hon lärt sig att läsa, skriva och räkna hjälpligt.
Men det var inte mycket mer än så hon lärt sig och Sverige hade hon aldrig hört talas om.
"Säger du att det är bra tror jag dig." sa hon slutligen godkännande. Egentligen hade hon inte mycket till val då Akhiti flög.
Hon drog åter ett bloss och hostade svårt, hostade i armvecket och dolde blodet de båda visste uppenbarade sig.

Trots att Akhiti gärna skulla ha ryckt den skadliga cigaretten ifrån Nike, så hade hon inte modet nog att göra det. Hon visste inte heller om gesten skulle vara välkomnad. Det hon gjorde var att dölja din osäkerhet med att låtsas som om hon inte brydde sig.
"Jag har alltid velat se norrsken, jag tycker vi åker till Kiruna." Sa hon och såg drömmande franför sig.