PRS(Dragon Fantasy)

Nalel satte sig bredvid henne även om hon var väldigt trött. "Ja, väldigt trevlig" log hon och blundade lätt.
"Meria..." mumlade hon sen. "Borde jag berätta för Ian mer om San? Han ville träffa sin far...".

Meira rycker till vid hennes ord, som att Nalel redan visste. "Jag vet inte...." säger Meira och ansiktet blir utrycklöst för att inte avslöja något.

"Ian har rätt att veta" mumlade Nalel och suckade. "Men jag vill aldrig låta San veta om Ian".

Meira bleknade vid den sista meningen, hon hade svikit sin vän, nästan i alla fall. "Jag måste gå ut, dass." mumlade hon och kom genast på fötter.

Nalel nickade sakta. "Gör du det" mumlade hon och lutade huvudet mot sina knän. Hon såg in i elden.

Meira försvann snabbt ut och sjönk darrande ner längst väggen av kullen. Hon hade förått både Ian och Nalel, varför sa hon så fel? Nalel skulle hata henne om hon fick reda på det.

Nalel satt så en lång stund. Hon kunde inte förmå sig att kliva upp och gå till sin säng så hon somnade där vid brasan.

Meira stannade ute hela natten, då solen började stiga frös hon rejält i den tunna nattskjortan. Vad kunde hon göra för att göra allt bättre? Hon gick till skogen för att plocka blåbär, inte för att det skulle hjälpa men ändå.

Nästa morgon vaknade Nalel, stel och kall då brasan slockat. Hon tog sig upp och såg sig om efter Meira, men hon fann inte henne. Hon gick och klädde på sig ordentligt.

Meira hade plockat korgen full, kylan trängde genom märg och ben, men det bekom henne inte. Blek och med ångern skriven i ansiktet knackade hon på hos Nalel.