Johanna and Thalia back in the Hunger Games

När Johanna lämnar träningshallen tillsammans med Thresh så är hon någorlunda stolt över sig själv. Hon hade lyckats vinna över Thresh också, trots att han använde sitt bästa vapen.
"Ska vi hitta Finnick och Thalia eller strunta i dem och gå tillbaka till lägenheterna?", frågade Johanna Thresh.

Lektionen var slut och nu hade Thalia och Finnick fått en hel klass av beundrare och Thalia suckade då de kommit ut i korridorerna, "Det var bättre när de var rädda." suckade hon och orkade inte med blickarna hon fick av ungdommarna, tillbedjande och dyrkande blickar.

Johanna och Thresh bestämde sig ganska snabbt för att leta efter de andra två. Av någon anledning så kändes det som om Thresh inte ville prata eller vara med Johanna utan att hans storasyster var där. Inte för att Johanna reflekterade så mycket över det, för hon fick nämligen fullt upp att skratta åt Thalia och Finnick. De verkade ha fått ungdomarna att beundra dem istället för att vara rädda för dem.

Thalia får syn på Johanna och Thresh och hennes redan dåliga humör sjunker som en sten då hon ser Johanna skratta för fullt, "Ja, vad roligt att detta roar dig, Mason." fräste hon illsket till henne. Thalia var inte på gott humör alls, så var hon lättretlig, så det var inte rätta tiden att retas med henne, inte för att Johanna brukade bry sig om det, men ändå.

Att Thalia var irriterad på att Johanna skrattade och på ungdomarna som mer eller mindre beundrade dem. Det gjorde det bara roligare för Johanna.
"Javisst är det det, Greenlaw. Bara för att du är så sur och inte ser det roliga i det är ju inte mitt fel", säger Johanna.

Thalia himlar med ögonen åt henne, hon var inte alls road över det hela och ungdommarnas beundran gjorde det hela inte alls bättre. "Fortsätter ni glo, skär jag ut ögonen på er." fräser Thalia till dem, hotfullt, argt och illsket och lämnar hela skaran och de andra tre och tar sig fram genom korridoren.

Johanna bara skakade på huvudet då Thalia nästan rusar därifrån. Det verkar också nästan som om ungdomarna tog det på fullaste allvar.
"Strunta i det hon sa. Hon blir sådan när hon är arg. Hon skulle aldrig göra det", säger Johanna till dem. Hon sade dock inte allt hon velat säga. Hon hade nämligen utelämnat att lägga till 'för hon vet vad som blir konsekvenserna'.

(Yay Emma )

Thalia tog sig fram genom korridorerna, eller snarare knuffade sig fram tills hon kom fram tills hon märkte att hon var vid sjukhuset. Hennes motvilja mot sjukhuset och hennes vilja att träffa Cato hade nu en fight med varandra, illskan hade avtagit en aning nu när ingen av ungdommarna längre var i närheten.

Johanna visste inte riktigt vart Thalia tagit vägen. Men hon visste inte om hon ville ta reda på det heller. De hade haft alla dessa småbråk länge nu, och Johanna orkade inte fortsätta. Att vara bästa vänner för att sedan börja bråka igen verkade inte vara värt det. Thalia skulle komma tillbaka när hon lugnat ner sig.

Thalia stod fortfarande tveksamt utanför sjukhuset men tog sedan ett djupt andetag och klev in. Direkt fick hon känslan över sig att vilja fly, men det kunde hon inte, inte då hon kommit så långt inte.