The Marauders - Always and forever [SV]

Åh, jag satt och grät häromdagen för jag saknar den här fanficen så mycket. Saknar mina stunder med fingrarna smattrande mot tagnentbordet och en tekopp bredvid mig. Saknar alla fina kommentarer från er fantastiska läsare. Jag har inte lagt ner, det har jag inte, det står bara still just nu. Efter skolan ska jag stanna kvar och göra ett prov, sen ska jag på klarinett, och sen ska jag faktiskt kila ner till biblioteket. Och skriva. Det kanske blir ett litet ''hopp'' i tiden, men jag ska göra mitt bästa. När jag började med den här fanficen (nu pratar jag om föregångaren, Lily ~ James - Always and forever), för flera år sedan, hade jag också haft en lång ''paus'', och det tog tid att komma igång. Det kommer det kanske göra nu också, men jag hoppas att ni håller kvar, älskade läsare! Det har varit en hel del på gång i mitt liv på sistone, och jag har inte riktigt funnit tid och ro. Det ska det bli ändring på nu, hoppas jag! Kram till alla!

(Taggar de senaste läsarna)

lily, luna viktor Winny Geasley Fred and George KolaAurora Wolgerscikki

Det är klart i alla fall jag väntar så länge det behövs på att få mer av den här fantastiska fanfictionen. ♥

Okej... här kommer ett rätt så långt kapitel som mest är där för att få saker och ting att hålla ihop lite. Det hoppar alltså till slutet av bok/film nummer sex. Det var inte jätteroligt att skriva, eftersom det är väldigt mycket att bara hålla sig till boken. Men nästa kapitel är klart, det var mycket roligt att skriva och jag hoppas att det kommer vara rätt så kul att läsa också. Kram allihopa

Kapitel 83
Dumbledore har fallit
Maj 1997


En snabb knackning hördes på dörren. Remus kollade förvånat upp.
’’Väntade du besök?’’ frågade Tonks.
’’Nej, nej då...’’
Han reste sig upp ur soffan och gick långsamt fram mot dörren.
’’Vem där?’’
’’Remus, det är jag.’’
’’Kingsley...?’’
Han öppnade dörren och mycket riktigt stod Kingsley på dörrtrappan. Det vanligtvis lugnande uttrycket i hans uppsyn var så gott som försvunnet.
’’Vad...?’’
’’Vi måste ge oss av, omedelbart’’, sa Kingsley innan Remus han ställa klart frågan. ’’Monsterögat fick jag tag på alldeles nyss, men vi måste se till att Tonks...’’
’’Jag är här, Kingsley!’’ ropade Tonks och flög upp ur sin fåtölj. ’’Vad är det som har hänt?’’
’’Hogwarts’’, flämtade Kingsley. ’’Nu.’’

***


Dörren till sjukhusflygeln flög upp. In genom dörren kom Ginny, likblek och med det röda håret slängandes runt axlarna, och Harry, mer lik sin far än någonsin förut.
Hermione var på benen inom loppet av ett ögonblick, rusade fram till Harry och omfamnade honom. Remus reste sig upp och mötte honom på vägen.
’’Hur mår du, Harry?’’
’’Bara bra... hur är det med Bill?’’
Ingen verkade vilja ge något svar. Hermione steg åt sidan så Harry såg sjukhussängen där den sårade Bill låg, medvetslös.
’’Kan ni inte fixa dem med en förtrollning eller nåt sånt?’’ frågade han Madam Pomfrey, medan han sakta tog några steg mot sängen.
’’Det finns ingen förtrollning som verkar på de här såren’’, fick han till svar. ’’Jag har försökt med allt jag kan, men det finns ingen bot för varulvsbett.’’
’’Men han blev ju inte biten vid fullmåne’’, sa Ron och kollade förskräckt på sin brors ansikte. ’’Grårygg hade inte bytt skepnad till varulv, så då kan väl Bill inte bli en riktig...?’’
Han såg osäkert mot Remus.
’’Nej, jag tror inte att Bill kommer att bli en äkta varulv’’, sa Remus ärligt. ’’Men det kommer att finnas en viss smitta. De där såren lyder under en förbannelse. Det är inte troligt att de nånsin kommer att läkas fullständigt, och... Bill kan tänkas ha en del varglika kännetecken från och med nu.’’
’’Men Dumbledore kanske känner till nånting som skulle kunna verka’’, sa Ron. ’’Var är han? Bill kämoade mot de där galningarna på Dumbledores order, han kan inte lämna honom i det här tillståndet...’’
Ginny svarade. Kort. Men det kändes som tusen år.
’’Ron... Dumbledore är död.’’
’’Nej!’’
Remus flämtade till. Han kollade på Harry. Borde inte Harry sätta stopp för det? Säga emot? Ginny kunde inte tala sanning... det kunde inte vara sant...
Men Harry mötte hans blick med sorgsenhet, och ingen sa emot Ginnys ord. Remus orkade inte mer, han satte sig på stolen bredvid Bills säng med ansiktet begravet i händerna.
Några sekunder av tystnad, innan Tonks sade:
’’Hur dog han? Hur gick det till?’’
’’Snape dödade honom’’, sa Harry.
Det kunde inte vara sant. Dumbledore litade på Snape. Harry måste bara ha antagit att det var Snape som dödade honom. Han trodde bara det för att han ville tro det. Han var sin pappa upp i dagen.
’’Jag var där, jag såg det. Vi kom tillbaka till Astronomitornet därför att det var där som Mörkrets märke fanns. Dumbledore var sjuk, han var svag, men jag tror att han förstod att det var en fälla när vi hörde nån komma springande uppför trappan. Han lamslog mig så att jag inte kunde röra mig, jag kunde inte göra nånting, jag var gömd under manteln... och sen kom Malfoy in genom dörren och avväpnade honom. Det kom fler dödsätare, och sen Snape... och Snape gjorde det. Avada Kedavra.’’
Så många tankar rörde sig genom Remus huvud. Han såg James, och han såg Sirius. Sirius, som hade haft rätt helatiden. Som aldrig egentligen hade trott något annat. Han hade låtsats, men han hade aldrig egentligen litat på Snape.
Och James, som hade rätt om Snape redan som tonåring. Han var just det som James sa, en dödsätare, anhängare till Voldemort...
Han såg Lily. Vackra Lily, helt förstörd. Hon grät. Han såg i sitt huvud hur hon grät. Hon var förkrossad, hon hatade honom. Hon hatade Snape och hon hatade sig själv för att hon någonsin trott något annat om honom.
Men tydligast av allt såg han Harry, som stod precis framför honom. Det var något uppgivet i hans blick. Dött. Han hade haft rätt helatiden, och han såg så trött ut. Han hade berättat, han hade sagt det, från första början. Han hade haft rätt från första början, om Malfoy och att Snape hjälpte honom. Han hade berättat, och Remus hade snäst bort honom och fortsatt påstå att Dumbledores omdöme alltid stämmer... om han bara hade lyssnat, om han bara hade hjälpt...
Fenixens sång hördes någonstans, och alla stod tysta. Ingen hade något att säga. Alla var upptagna i sina egna tankar. Spänningen bröts inte förrän dörrarna öppnades och Minerva McGonagall stegade in i salen.
’’Molly och Arthur är på väg’’, sa hon. ’’Harry, vad hände? Enligt Hagrid var du tillsammans med professor Dumbledore när han... när det hände. Han säger att professor Snape var invecklad i en...’’
’’Snape dödade Dumbledore’’, sa Harry. Kort. Allvarligt. Djupt.
McGonagall såg ut som om hon fått en klubba i ansiktet. Hon vacklade till där hon stod, och Madam Pomfrey trollade genast fram en stol ur tomma intet. McGonagall sjönk ner på stolen. ’’Vi undrade allesammans... men han litade alltid på honom. På Snape. Jag kan inte tro det...’’
’’Snape var ytterst skicklig på ocklumenering’’, sa Remus motvilligt. Han hatade att erkänna det, han hatade att erkänna att Snape var bra på någonting. Men det var sant. ’’Det visste vi hela tiden.’’
’’Men Dumbledore svor att Snape var på vår sida! Jag trodde alltid att Dumbledore måste veta nånting om Snape som vi inte gjorde...’’ viskade Tonks.
’’Han antydde jämt att han hade ett orubbligt skäl för att lita på Snape’’, sa McGonagall, medan hon torkade tårarna med en rutig näsduk. ’’Det är klart att folk måste ha undrat, med tanke på Snapes föregående historia, menar jag... men Dumbledore sa tydligt åt mig att Snapes ånger var absolut äkta... han ville inte höra ett ont ord om honom!’’
’’Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad Snape sa åt honom för att övertyga honom!’’ sa Tonks med kyla i rösten.
’’Det vet jag’’, sa plötsligt Harry. Alla vände sig mot honom.
’’Snape gav Voldemort de upplysningar som fick honom att ge sig på min mamma och pappa. Sen sa Snape åt Dumbledore att han inte hade insett vad han gjorde, att han var verkligt ledsen för att han hade gjort det, ledsen över att de var döda.’’
En ilska bubblade upp inom Remus. Han hade inte känt samma känsla sedan tre år tidigare, då sanningen om Pettigrew kom fram. Inte ens när Sirius dog hade han känt sån här ilska... sånt här hat...
’’och det trodde Dumbledore på? Dumbledore trodde på att Snape var ledsen för att James var död? Snape hatade James...’’
’’Och han tyckte inte min mamma var värd ett förbaskat dugg heller, eftersom hon var mugglarfödd... han kallade henne för smutsskalle!’’
Remus hade ingen aning om hur Harry kunde veta det här, men han frågade inte om det. Återigen satt alla tysta och försökte smälta det som hade hänt.
’’Det är mitt fel alltihop’’, sa McGonagall plötsligt.
’’Det är inte ditt fel, Minerva’’, sa Remus bestämt. ’’Vi ville allihop ha mer hjälp, vi blev glada över att höra att Snape var på väg...’’
’’Gick han alltså med på Dödsätarnas sida när han anlände till striden?’’ frågade Harry.
’’Jag vet inte exakt vad som hände, det är så förvirrande alltsammans.. Dumbledore hade sagt åt oss att han skulle lämna skolan några timmar och att vi skulle patrullera korridorerna för säkerhets skull... Remus, Bill och Nymphadora skulle ansluta sig till oss... och så patrullerade vi. Allt verkade lugnt. Varenda hemlig gång ut ur skolan var bevakad. Vi visste att ingen kunde flyga in. Det fanns starka säkerhetsförhäxningar på varenda ingång till slottet. Jag förstår fortfarande inte hur det kan ha varit möjligt för Dödsätarna att ta sig in...’’
’’Det gör jag’’, sa Harry. ’’Malfoy har ett borttrollningsskåp, det är det han har hållit på med. På det sättet kan man ta sig in på skolan från en annan plats. Så de tog sig in genom Vid behov-rummet.’’
’’Jag klantade mig, Harry’’, sa Ron dystert. ’’Vi gjorde som du sa åt oss, vi kollade Marodörkartan och vi kunde inte se Malfoy på den, så vi trodde att han måste vara i Vid behov-rummet, så jag och Ginny och Neville gick dit och höll vakt utanför... men Malfoy tog sig förbi oss.’’
’’Han kom ut ur rummet ungefär en timme efter att vi började hålla vakt’’, sa Ginny. ’’Han var ensam och bar på den där hemska skrumpnande armen...’’
’’Hans hjälpande hand’’, sa Ron. ’’Skänker bara ljus åt den som håller i den, om ni minns?’’
’’Han måste ha kollat om kusten var klar för att släppa ut dödsätarna, för i samma ögonblick som han såg oss kastade han upp nånting i luften och allting blev kolmörkt.’’
’’Peruanskt snabbmörkerpulver’’, sa Ron bittert. ’’Fred och Geroges. Jag tänker säga några väl valda ord till dem om vilka de låter köpa varorna i butiken.’’
’’Vi försökte med allt... både med Lumos och Incendio’’, sa Ginny. ’’Ingenting ville tränga igenom mörkret, det enda vi kunde göra var att treva oss ut ur korridoren igen, och under tiden kunde vi höra hur folk rusade förbi oss. Tydligen kunde Malfoy se med hjälp av den där handgrejen och han visade dem vägen, men vi vågade inte använda några förbannelser eller nåt sånt om det skulle råka träffa nån av oss, och när vi äntligen kom fram till en korridor som var upplyst, var de försvunna.’’
’’Som tur var’’, sa Remus, ’’sprang alla tre på oss nästan med detsamma och berättade vad som hänt. Vi fann dödsätarna några minuter senare, på väg mot Astronomitornet. Malfoy hade tydligen inte väntat sig att det skulle finnas fler personer på vakt, han verkade i varje fall ha uttömt sitt förråd av mörkerpulver. Det utbröt en strid, de skingrades och vi jagade efter dem. En av dem, Gibbon, bröt sig loss och styrde stegen uppför trappan till Astronomitornet...’’
’’För att få Mörkrets märke att visa sig?’’ frågade Harry.
’’Han måste ha gjort det, ha, de måste ha bestämt det innan de lämnade Vid behov-rummet’’, svarade Remus. ’’Men jag tror inte att Gibbon gillade tanken på att vänta på Dumbledore där uppe alldeles ensam, för han kom springande tillbaka för att kasta sig in i striden igen och träffades av en mördarförbannelse som missade mig precis.’’
’’Så om Ron bevakade Vid behov-rummet tillsammans med Ginny och Neville’’, sa Harry och vände sig till Hermione. ’’Var du då...?’’
’’Utanför Snapes kontor, ja’’, viskade Hermione med tårglänsande ögon. ’’Tillsammans med Luna. Vi stod och hängde i evigheter där utanför och ingenting hände... vi visste inte vad som pågick där uppe och Ron hade tagit Marodörkartan... det var nästan midnatt när professor Flitwick kom nerspringande till fängelsehålorna. Han skrek om Dödsätare i slottet, jag tror inte att han över huvud taget märkte att Luna och jag var där, han bara störtade in i Snapes kontor och vi hörde honom säga att Snape var tvungen att gå tillbaka med honom och hjälpa till, och sen hörde vi en hög duns och Snape kom utrusande ur sitt rum och fick syn på oss och... och...’’
’’Vadå?’’ manade Harry på henne.
’’Jag var så korkad, Harry!’’ viskade Hermione. ’’Han sa att professor Flitwick hade kollapsat och att vi skulle gå in och ta hand om honom medan han... medan han gick för att hjälpa till att bekämpa Dödsätarna...’’
Hon dolde ansiktet i händerna och tårarna rann.
’’Vi gick in på hans kontor för att se om vi kunde hjälpa professor Flitwick och hittade honom medvetslös på golvet... och å, det är ju så tydligt nu, Snape måste ha lamslagit Flitwick, men vi fattade det inte, Harry, vi fattade det inte, vi lät bara Snape gå!’’
’’Det är inte ert fel’’, sa Remus och försökte låta lugnande. ’’Om ni inte hade lytt Snape, Hermione, och hållit er ur vägen, skulle han förmodligen ha dödat dig och Luna.’’
’’Sen kom han alltså upp till översta våningen’’, fortsatte Harry. ’’Och fann platsen där ni allesammans slogs...’’
’’Vi var illa ute, vi höll på att förlora’’, sa Tonks lågt. ’’Gibbon var utslagen, men resten av Dödsätarna verkade beredda att kämpa till sista andetaget. Neville hade blivit skadad, Bill hade angripits och skadats av Grårygg... det var alldeles mörkt... förbannelserna flög åt alla håll... pojken Malfoy hade försvunnit, han måste ha slunkit förbi uppför trappan till Astronomitornet... sen sprang några fler av dem efter honom, och en av dem blockerade trappan bakom dem med nån sorts förbannelse. Neville rusade fram mot den och kastades upp i luften...’’
’’Ingen av oss fyra kunde bryta oss igenom’’, sa Ron. ’’Och den där jättestore dödsätaren avfyrade fortfarande förhäxningar överallt, de studsade tillbaka från väggarna och missade oss nätt och jämnt...’’
’’Och sen var Snape där’’, sa Tonks. ’’Och sen var han inte det...’’
’’Jag såg honom springa emot oss, men den där Dödsätarens förhäxning missade mig på ett hår när alldeles efteråt och jag duckade och tappade bort mig helt’’, sa Ginny.
’’Jag såg honom springa rakt genom den förhäxade trappspärren som om den inte fanns där’’, sa Remus. ’’Jag försökte följa efter honom men kastades tillbaka precis som Neville.’’
’’Han måste ha känt till en besvärjelse som vi inte gjorde’’, viskade McGonagall. ’’Han var ju trots allt lärare i försvar mot svartkonster... jag antog bara att han hade bråttom att jaga efter dödsätarna som hade flytt upp till tornet...’’
’’Det hade han också, men för att hjälpa dem, inte för at hejda dem... och jag slår vad om att man behövde ett Mörkrets märke för att komma igenom den där spärren... så vad hände när han kom tillbaka ner?’’
’’Jo, den store dödsätaren hade just avfyrat en förhäxning som fick halva taket att rasa och dessutom bröt förbannelsen som blockerade trappan’’, sa Remus. ’’Vi sprang framåt allihop – i varje fall de av oss som fortfarande stod på benen – och sen dök Snape och pojken upp ur dammet och självklart var det ingen av oss som angrep dem...’’
’’Vi lät dem bara passera’’, sa Tonks. ’’Vi trodde att de jagades av Dödsätarna... och innan vi visste ordet av var de andra Dödsätarna och Grårygg tillbaka och vi kämpade mot varandra igen... och tyckte att jag hörde Snape skrika nånting, men jag vet inte vad.’’
’’Han skrek ’Det är över’’’, sa Harry. ’’Han hade gjort det som han haft för avsikt att göra.’’
Tystnaden la sig som en tjock dimma i rummet igen, fram tills paret Weasley kom instormande genom dörren, tätt följda av Fleur Delacour.
’’Molly... Arthur... jag är så ledsen’’, sa McGonagall.
’’Bill, å, Bill!’’ utbrast Molly när hon fick syn på sin äldste sons sargade ansikte.
Remus reste sig hastigt upp och likaså gjorde Tonks. De drog sig undan. Molly kysste Bills panna och Arthur såg helt lamslagen ut.
’’Säger ni att Grårygg angrep honom? Men att han inte hade bytt skepnad? Vad betyder det i så fall? Vad kommer att hända med Bill?’’
’’Vi vet inte ännu’’, sa McGonagall och vände sig mot Remus.
’’Det kommer troligen att finnas en viss smitta’’, upprepade Remus. ’’Det är ett konstigt fall, kanhända unikt... Vi vet inte hur han kommer att bete sig när han vaknar upp.’’
Molly tog salvan från madam Pomfrey och började smörja Bills sår med den.’’
’’Och Dumbledore...’’ började Arthur. ’’Minerva, är det sant... är han verkligen...?’’
McGonagall nickade.
’’Dumbledore död’’, viskade Arthur, men Molly verkade inte ha lagt märke till något annat än Bill.
’’Det spelar förstås ingen roll hur han ser ut... det är inte särskilt viktigt... men han var en så stilig pojke... alltid så stilig... och han skulle ju gifta sig!’’
’’Och vad menar dy med det?’’ högg plötsligt Fleur till med. ’’Vad menar dy med att ’han skylle jy gifta sig?’’
Molly såg häpen ut.
’’Tror dy inte Bill vill gifta sig med mig längre? Tror dy att ’an inte kommer att älska mig på grynd av de där betten?’’
’’Nej, det var inte vad jag...’’
’’Därför att det kommer ’han visst att göra! Det be’övs mer än en varylv för att ’indra Bill från att älska mig!’’
’’Ja... jovisst, det tror jag säkert. Men jag trodde kanske, med tanke på... hur han ser ut...’’
’’Dy trodde att jag inte skylle vilja gifta mig med ’honom? Eller dy ’hoppades det kanske? Vad bryr jag mig om ’yr ’han ser yt? Jag ser tillräckligt bra yt för oss båda, skulle jag tro!’’
Ingen sa någonting. Fleur ryckte tuben ur Mollys hand och knuffade undan henne innan hon själv började smörja sin fästmans sår.
’’Där ser du!’’ sa plötsligt Tonks. Remus kollade på henne. Hon blängde tillbaka. Han ville bara sucka. Just nu? Just här?
’’Hon vill fortfarande gifta sig med honom, trots att han har blivit biten? Hon bryr sig inte om det!’’
’’Det är annorlunda’’, sa Remus. Han kände sig pressad. ’’Bill kommer inte att bli helt och hållet varulv. Det är en helt annan...’’
’’Men jag bryr mig inte heller om det, jag struntar i det!’’
Åhh, varför kunde hon inte förstå? Varför behövde hon göra det så svårt för honom?
Hon grep tag i hans klädnad och skakade den. ’’Det har jag ju sagt åt dig tusentals gånger...’’
’’Och jag har sagt åt dig, tusentals gånger, att jag är för gammal för dig, för fattig, för farlig...’’
Han kunde inte möta hennes blick. För då skulle han glömma. Glömma att det aldrig skulle gå. Glömma allt förutom hur fantastiskt underbart vacker hon var.
’’Och jag har hela tiden sagt att du har en löjlig inställning till det här, Remus’’, sa Molly. Det var irriterande. Varför skulle hon lägga sig i?
’’Jag är inte löjlig! Tonks förtjänar någon som är ung och frisk.’’
Molly log.
’’Men det är dig hon vill ha. Och unga och friska män måste inte alltid förbli det, Remus.’’ Hon gjorde en gest mot Bill.
’’Det här är inte rätta ögonblicket att diskutera det’’, sa Remus bestämt. Han kände allas blickar på sig. ’’Dumbledore är död...’’
’’Det skulle ha glatt Dumbledore mer än nån annan att få tro att det fanns lite mer kärlek i världen’’, sa McGonagall precis som dörrarna till sjukhusflygeln öppnades och Hagrid kom in. Han grät så han skakade.
’’Jag... jag har gjort de’’, sa han. ’’F-flyttat han. Sprout har fått ungarna i säng igen, Flitwick ligger å vilar, å professor Snigelhorn säjer att han underrättat Ministeriet.
’’Tack, Hagrid’’, sa McGonagall. Hon reste sig upp. ’’Jag måste träffa folk från Ministeriet när de kommer hit. Hagrid, vill du säga åt föreståndarna för elevhemmen – Snigelhorn får representera Slytherin – att jag vill se dem på mitt kontor snarast möjligt. Jag vill gärna att du också kommer med. Innan jag träffar dem skulle jag vilja prata lite med dig, Harry. Om du är så snäll och kommer med mig...’’
Harry reste sig och mumlade något till Ron och Hermione. Han följde med McGonagall ut ur salen, och återigen lade sig tystnaden i sjukhusflygeln.

Entligen mer av detta har väntat så mycket
AWSOME

Kapitel 84
Bröllop.
Juli 1997

Det var dags. Dagen var kommen. Och Remus kände sig både lyckligare och olyckligare än han känt sig på länge. Det var en del som skulle komma dit; Fleur och hela familjen Weasley (minus Charlie), familjen Tonks, Monsterögat, Kingsley, Hagrid, Elphias Doge och Mundungus. Ändå kände sig Remus ensam. Väldigt ensam. Han tänkte på James och Lilys bröllop. Han tänkte på hur det riktigt strålade i James. Hans ansiktsuttryck visade bara glädje. Han hade Sirius vid sin sida och såg ut som lyckan själv. När Remus stod där ensam och kollade sig i spegeln såg det ut som raka motsatsen.
Han granska sin spegelbild. Han såg ovanligt trött och tärd ut, han hade inte sovit på flera dagar. Han såg James vid sin sida. Ett par centimeter längre, 17 år yngre, med glansfyllt hår och ett strålande leende. Suck.
Remus kunde inte låta bli att tänka en tanke som funnits i bakhuvudet under en så lång tid nu;
Det borde ha varit jag.

James hade en familj. Han hade en fru och en son som han älskade mer än allt annat på jorden. Han var en sån lycklig man. Han hade alla förutsättningar man kan ha för ett fantastiskt liv. Han var klok, rolig, omtyckt, och han hade ett hjärta av guld.
Sirius var likadan. Stilig, modig, stark. Han hade kunnat uträtta precis vad han ville här i livet. Och vad var Remus? En trasa. Obetydlig, sjuk, och trött. Han hade ingenting att erbjuda någon. Varför fick han överleva?
Det knackade på dörren.
’’Kom in’’, sa Remus, och dörren öppnades. Tonks stack in huvudet. Och med ens blev han helt varm i kroppen.
’’Kan du snacka en stund?’’
’’Absolut.’’
Hon klev in och stängde dörren bakom sig. Hon var klädd i en vit, enkel klänning i spets, utan ärmar. Den räckte henne ungefär till knäna. På fötterna bar hon vita ballerinaskor, och på huvudet ett glittrigt diadem.
Hon vände sig mot honom och log, innan hon gick fram till honom, omfamnade honom och kysste honom.
’’Du vet att det betyder otur att brudgummen får se klänningen innan vigseln va?’’ viskade han med ett leende.
’’Jag gillar att leva farligt’’, skrattade hon lågt och kysste honom igen.

Ett partytält av den mindre storleken hade de rest i Remus trädgård dagen innan, och efter vigseln slog sig folk ner vid det stora bordet i mitten. Bordet var dukat med massor av godsaker, allt Mollys och Andromedas verk. När klockan började närma sig midnatt så tände Arthur ett dussin lyktor och hängde upp i tältet. Det såg så vackert ut.
Remus kunde inte komma ihåg när han senast hade varit så här lycklig. Några få bilder susade förbi i hans huvud, men det här var bortom alla gränser.
Bordet flyttades undan och gräsmattan blev till ett dansgolv. Arthur drog upp Molly från sin stol, Bill bjöd upp Fleur , Fred och George turades om att dansa med sin syster och Ted räckte ut sin hand åt Andromeda. Efter en ganska lång stund, när fötterna värkte och energin rusade genom kroppen, fick Remus syn på två väl bekanta ansikten i tältets öppning. De log. Mer än någonsin.
’’Ursäktar du mig ett ögonblick?’’, log han mot Tonks som nickade med ett skratt. ’’Här – dansa med Ron så länge.’’
Ron, som under tiden bara suttit och ätit resterna av tårtan, tittade förundrat upp.
’’...va?’’
’’Kom nu, Ron!’’ fnissade Tonks, greppade tag kring hans handled och drog med honom upp på dansgolvet. Remus skrattade innan han vände sig om och gick mot de oväntade gästerna.
Leendena var minst lika stora när han kom fram.
’’Ni är här... ni är här!’’
’’Du trodde väl inte att vi skulle missa din stora dag, Måntand?’’ flinade James.
’’Du ser strålande ut’’, sa Sirius och log varmt.
Remus leende var större än någonsin. De var verkligen där. I en något mer ’’omänsklig’’ form, genomskinliga på nåt sätt, men de var ändå där... Sen blev han med ens bister.
’’Det borde ha varit jag’’, sa han allvarligt. ’’Jag har tänkt på det så länge nu. Ni hade allt, ni hade kunnat göra vad som helst...’’
’’Åå, Månis’’, suckade Sirius.
’’Ni var starka, unga...’’
’’Du är yngre än båda oss’’, flikade James in.
’’...ni hade vänner, familj – James, du hade precis gift dig, och fått barn... om jag hade dött, det hade inte varit någon katastrof...’’
’’Jo, det hade det’’, sa Sirius. ’’För oss hade det det. Och du ska aldrig, aldrig någonsin glömma det, Remus. Glöm aldrig hur mycket du betyder för oss och så många fler... jag tror du glömmer det för ofta. Jag är ledsen att jag inte kan vara här och påminna dig om det...’’
’’Kommer du inte ihåg vad Lily sa till dig en gång?’’ sa James.
’’Vi var sjutton’’, suckade Remus. ’’Vi var tonåringar.’’
’’Lily var klok sen dagen hon föddes’’, sa James, och Remus visste att han hade rätt.
En kort stund av tystnad.
’’Vi älskar dig, Måntand. Glöm aldrig det’’, sa Sirius meningsfullt. ’’Det är fler som gör. Tvivla aldrig på dig själv.’’
Remus var mållös. Det var så mycket han hade tänkt att han ville säga. Under alla år, det var så mycket som hade poppat upp i hans huvud, som han önskade att han kunde ha sagt...
’’Jag är så ledsen, Sirius. Jag är så ledsen... jag borde ha förstått det, jag borde ha fattat, jag skulle aldrig ha trott något annat än att du var oskyldig...’’
Han kände att han blev tårögd när allting forsade ut.
’’Jag visste, jag visste det egentligen, du skulle aldrig ha skadat James och Lily egentligen, du skulle aldrig ha varit så ond...’’
’’Alla bevis pekade mot det’’, sa Sirius lugnt. ’’Och om jag inte hade varit en sådan skitstövel från första början, om jag bara hade låtit James berätta för dig att vi bytt hemlighetsväktare, så hade du aldrig behövt gå runt och tro i tolv år att vi var borta allihop.’’
’’Jag skulle aldrig ha låtit dig lämna Grimmaldiplan... de sa att du inte fick följa med, men jag övertalade de...’’
’’Tror du på fullaste allvar att jag hade funnit mig i det?’’ flinade Sirius. ’’Att Harry var i knipa och ni var tvungna att hjälpa honom, men jag skulle bara sitta kvar? Hade ni tvingat mig att stanna hemma hade jag förhäxat er allihop.’’
Remus skrattade. Han kunde verkligen se det framför sig.
Ännu en gång blev det en kort paus, tystnad. Det var så mycket som skulle sägas, men det låg i luften och ingen behövde uttala orden.
’’Remus’’, sa James och bröt tystnaden. ’’Tack... tack för allt.’’
’’Jag har inte gjort någon nytta’’, sa Remus bistert och tittade bort.
’’Du var den första att kliva in i Harrys liv som någon typ av fadersfigur.’’ Remus tittade upp i James ansikte. James var bara 21 år gammal, men det var ändå något som hade ’’mognat’’ utan att han hade åldrats.
’’Vad pratar du om? Jag var för feg för att berätta någonting om att jag ens kände er båda. Jag borde berättat för honom... berättat allt... han har fått reda på allting på så konstiga sätt. Han känner till dig, James, genom Snapes minnen och gamla förteckningar över alla straffkommenderingar ni fått. Skulle en fadersfigur gått runt i ett helt år och försökt att bara se honom som en i mängden, som vem som helst? Nej... och det gick inte, James, det gick inte, för varje gång jag såg honom där, så såg jag dig, och det gick inte att se honom som en i mängden...’’
’’Vad skulle du sagt då?’’ sa James, ryckte på axlarna och log.
’’’Hej, du, din gudfar är psykopat och din pappa aningen skruvad’’’, sa Sirius.
’’Nej’’, log Remus och skakade på huvudet. Med ens blev han allvarlig. Han vände sig mot James.
’’James, Harry ska ge sig av.’’
’’Jag vet’’, sa James lugnt.
’’Är du inte orolig?’’
James kollade misstroget på honom.
’’Han klarar sig.’’
’’Jag kan inte bara låta honom åka iväg...’’ Remus vred ängsligt sina händer. ’’Han säger att det är på uppdrag av Dumbledore, men Dumbledore skulle väl inte släppa iväg tre sjuttonåringar att göra gud vet vad?’’
’’Remus... Remus, gamle vän, jag är dig evigt tacksam för all hjälp du ger honom’’, sa James. ’’Om du står vid hans sida eller beskyddar honom från ont... men, du måste inte oroa dig. Han vet vad han gör. Ni har båda lärt känna honom, och ni säger att han är som mig, eller hur?’’
’’Ja, jo, men James...’’
’’Jag vet inte heller alltid vad jag gör, nej, jag vet’’, skrockade James och skakade på huvudet. ’’Men han vet.’’
’’Remus?’’ hördes plötsligt Tonks röst. Remus vände sig snabbt om. Hon satt i tältet.
Han vände sig om igen.
’’Vi vet, du måste kila nu’’, log James.
’’Jag är så ledsen att ni inte kan vara här’’, sa Remus sorgset.
’’Vi är ju här. Vi är alltid här’’, sa Sirius.
’’Remus?’’ hördes Tonks röst igen, lite högre den här gången. Han vände sig om igen.
’’Jag kommer strax!’’ ropade han åt henne.
När han återigen vände sig mot sina vänner var de borta. Istället såg han, en bit bort; en ståtlig hjort, med glänsande päls, och en svart hund, med svansen viftandes. Han log för sig själv, vände sig sedan om och gick in i tältet igen.

Så fantastiskt, du är så begåvad. ♥

O.M.G....Du är ju så duktig!

EDIT: Om det nu mot förmodan är någon som fortfarande läser, så kommentera gärna, för det första så att jag vet och för det andra så jag kan skicka mer

Jag har tvekat länge på om jag ska lägga ut det här kapitlet, menmen, här kommer det iallafall Det skulle egentligen kommit innan det jag skickade senast, menmen, hoppas det inte stör er. Har mer på lager när jag ska skicka mer Tacohej!

Kapitel 85
Ettårsdagen.
juni 1997

’’God morgon där’’, log Tonks när Remus kom in i rummet. ’’Sjusovare.’’
’’Vad är klockan?’’ mumlade han till svar och slog sig ner vid köksbordet. Det var juni månad, men det ösregnade ute.
’’Halv tolv. Te?’’
’’Nej tack.’’
Tonks satte sig mitt emot. Hon rörde runt i sin kopp.
’’Sovit gott?’’
’’Helt okej.’’
Det blev en kort paus. Remus undvek ögonkontakt, trots att Tonks sökte hans blick.
’’Jag tänkte laga lunch om någon timme eller så, vad är du sugen på?’’
’’Välj du.’’
Ännu en kort period av tystnad.
’’Vad är det?’’
’’Inget.’’
’’Remus, jag vet vad det är för dag idag.’’
Återigen var det tystnaden som smög sig in i rummet. För första gången kollade Remus upp och mötte hennes blick. Självklart. Hon skulle inte glömma det. Han visste att hon också var ledsen.
Hon lade sin hand på hans och såg på honom.
’’Hur mår du?’’
Han skakade på huvudet, reste sig upp och vände sig om.
’’Jag mår fint.’’
’’Jag vet att du inte gör det, Remus.’’
Han suckade. Han hörde ljudet av att hon reste sig upp från stolen, öppnade skåpet och tog ut någonting. När han vände sig om igen höll hon i en ask med tändstickor. Hon såg menande på honom.
’’Sätt dig ner igen’’, sa hon, och han kunde inte med att göra något annat. Hon tog ut en liten tändsticka, och drog den mot sidan av asken tills en liten låga flammade upp.
Hon tände det ännu oanvända stearinljuset som stod på köksbordet och lade ner asken bredvid, innan hon satte sig ner igen.
’’För Sirius’’, sa hon tyst.
Remus såg in i lågans ljus, innan han kollade in i hennes nu tårfyllda ögon och tog hennes hand.
’’För Sirius.’’
Han fortsatte stirra in i lågan. Det hade gått ett år sen den där hemska dagen, då saker föll i bitar igen.
’’Vet du’’, sa han och Tonks tittade snabbt upp. ’’Jag känner bara att jag inte borde vara ledsen egentligen.’’
’’Vad menar du?’’ sa hon. Tja, vad menade han? Remus visste en sak, och det var att under alla dessa år av sorg och ensamhet så hade han aldrig pratat med någon om det. Det hade inte funnits någon att prata med.
’’Under alla andra år så var jag helt ensam’’, sa han bistert. Han släppte inte ljuset med blicken. ’’Jag trodde att James, Lily och Peter var döda, och det var Sirius fel. Nu vet jag att James, Lily och Sirius är döda, och det är Peters fel. Jag borde inte vara mer ledsen nu än jag var innan jag fick reda på sanningen. Det hade gått tolv år – jag var fortfarande ledsen för det, såklart, det kommer jag alltid att vara, men jag hade liksom... bearbetat det... förstår du vad jag menar? Jag hade ändå tagit mig på fötter igen... sen kom Sirius tillbaka, och även om det innebar att Peter var skyldig, så var han ändå där... jag hade någon att prata om alltihop med. Jag var inte ’’den ende’’ som var kvar. Sen försvann han igen, och nu är jag bara tillbaka på ruta ett igen.’’ Remus suckade. Ingenting han sa verkade vettigt.
’’Förlåt, jag babblar bara... jag orkar inte prata om det.’’
Han kollade upp. Tårar rann ner för Tonks kinder.
’’Jag förstår inte’’, sa hon.
’’Vad?’’
’’Hur klarade du det?’’
Remus såg på henne med ett bekymrat veck i pannan. Det var tyst en stund innan hans svar kom.
’’Jag har faktiskt ingen aning.’’
Han reste sig upp, gick runt bordet och satte sig istället bredvid henne. Han lade en arm om henne och kysste henne på pannan.
’’Sirius’’, mumlade hon medan tårarna rann. ’’Han såg’’.
’’Såg vad?’’
’’När vi kysstes, på Grimmaldiplan, för prick ett år sedan. De kom in, det var precis när vi var tvungna att ge oss av till ministeriet. Kommer du inte ihåg?’’
Jo, visst kom han ihåg. Om han gjorde...


Och innan han hade tänkt längre hade han böjt sig fram och kysst henne. Vad hände?!
Några sekunder senare stormade Sirius in, följd av Arthur och Kingsley. De såg förfärade ut. Remus och Tonks särade snabbt på sig. När Sirius fick syn på de tvärstannade han och fick ett konstigt uttryck i ansiktet.
Remus ignorerade honom.
’’Vad har hänt, Arthur?’’ sa han istället.
’’Det är bråttom’’, sa Arthur, som liksom Kingsley inte sett vad som var på gång när de kom in. ’’Kom fort.’’
’’Vi kommer’’, sa Tonks. Hon sprang ut ur köket med Arthur och Kingsley hack i häl. Det var bara de två marodörerna kvar och Sirius flinade mot sin vän.
’’Så trevligt, Månis.’’
’’Håll käften med dig’’, muttrade Remus och började gå efter de andra.
’’Nej men allvarligt!’’ sa Sirius och verkade ha otroligt kul trots den pressade situationen. ’’Det skulle vara sorgligt om du hann passera trettiosju okysst, eller?’’
Remus fnös, men började sedan ignorerade honom totalt och frågade istället Kingsley om vidare information.

’’Han drev med mig’’, log Remus. ’’Det gick så snabbt alltihop där, jag fick aldrig chansen att prata om det med honom. Eller rättare sagt, få en uppfattning om hans åsikt. Och sen... sen var det försent.’’
Tonks log sorgset och torkade sedan bort tårarna ur ögonen. Hela situationen var så konstig.
’’Jag ska strax iväg till mamma och pappa. De ville att jag skulle komma på lunch.’’

Sjukt bra skrivet. Verkligen älskar den här berättelsen, den känns så annorlunda på något sätt, på ett bra sätt. Grymt bra jobbat!

Tack, kul att du kommenterar! ♥

Kapitel 86
Dags att hämta Harry
Juli 1997



’’Dora, vi måste ge oss av nu, Monsterögat sticker ut ögonen på oss om vi kommer sent...!’’
’’Jag är klar, jag är klar!’’ sa Tonks och stapplade ut från klädkammaren medan hon försökte få på sig sin sko. ’’Så, då går vi.’’ Hon höll upp dörren. ’’Är du redo?’’
Remus svar uteblev. Han log bara mot henne och gick ut genom dörren, innan de tog varandras händer och transfererade sig.
Väl framme i Kråkboet var det redan fullt av folk.
’’Remus, det var på tiden, är ni klara att ge er av?’’ Kingsley gav honom en vänlig klapp på axeln.
’’Vi är redo, Kingsley, du får ursäkta att vi blev lite försenade. Vi...’’
’’Lystring allesammans!’’ hördes plötsligt Monsterögats brummande stämma. ’’Är alla här? Saknas någon?’’
’’Den som inte är här kan väl räcka upp en hand!’’ sa någon av Weasleytvillingarna, och ett antal skratt lät höras bland den lilla folksamlingen.
’’Jaja, fruktansvärt underhållande, men nu, få se – Fem gånger Weasley, Kingsley, Fletcher, Hagrid, Tonks, Lupin, Granger, Fleur och så jag själv – tretton skallar, perfekt. Gör er redo att ge er av!’’

Det var juli månad och rätt så behagligt i luften. De susade fram i den svala vinden, och resan till Privet Drive gick ganska snabbt.
När de landade i familjen Dursleys trädgård stod Harry redan ute och hälsade på Hermione, Ron och Hagrid, som varit först framme hos honom.
’’Okej, Harry? E du färdig å ge dej av då?’’ brummade halvjätten.
’’Definitivt!’’ sa Harry och såg glad ut. ’’Men jag väntade mig inte så många av er!’’
’’Ändring av planerna!’’ brummade Moody och knuffade sig igenom den lilla skaran av folk med sina två klädsäckar på ryggen. ’’Kom, så tar vi skydd så att ingen ser oss innan vi går igenom det med dig.’’
Harry gick före in i köket, och folk verkade väldigt glada och pratsamma trots det som väntade.
’’Kingsley, jag trodde att du skulle se efter mugglarnas premiärminister?’’ ropade Harry tvärs över rummet.
’’Han kan klara sig utan mig en enda natt, du är viktigare’’, sa Kingsley och log tillbaka.
’’Harry, kan du gissa vad som hänt?’’ sa Tonks och hoppade upp på det som såg ut att vara en diskmaskin. Hon viftade med sin hand där vigselringen glittrade nästan lika mycket som hennes ögon – åh, Remus blev alldeles varm av åsynen.
’’Har ni gift er?’’ skrek Harry över rummets högljudda atmosfär.
’’Jag är ledsen att du inte kunde vara med, Harry, det ägde rum i all stillhet’’, sa Remus och log mot honom.
’’Det är ju toppen, gratul...’’
’’Okej, okej, vi kommer att få tid till en mysig pratstund senare då vi kan berätta allt som hänt!’’ vrålade Moody, släppte ner säckarna på golvet och vände sig mot Harry. ’’Som Dedalus förmodligen talat om för dig, blev vi tvungna att överge plan A. Pius Korpulens har gått över till andra sidan, vilket ger oss ett stort problem. Han har förklarat det för ett brott belagt med fängelsestraff att ansluta det här huset till flampulvernätverket, placera en flyttnyckel här eller transferera sig in eller ut. Allt gjort å dina vägnar, för ditt beskydds skull, för att hindra din Du-vet-vem från att komma åt dig. Totalt meningslöst, eftersom din mammas förtrollning redan skyddar dig. Det han i själva verket har gjort är att hindra dig från att säkert kunna ta dig härifrån. Det andra problemet är att du ännu är omyndig, vilket betyder att du fortfarande har spårmärket på dig.’’
’’Jag förstår inte...’’
’’Spårmärket, spårmärket!’’ sa Moody otåligt. ’’Förtrollningen som spårar magisk verksamhet runt dem som är under sjutton år, som hjälper Ministeriet att upptäcka omyndigas trolldomsutövning. Om du eller nån omkring dig uttalar en besvärjelse för att få ut dig härifrån, kommer Korpulens att få veta det, och Dödsätarna likaså. Vi kan inte vänta på att spårmärkesförtrollningen ska brytas, för i samma ögonblick som du blir sjutton förlorar du allt det skydd som din mamma gav dig. Kort sagt: Pius Korpulens tror att han har dig ordentligt fast.’’
’’Vad ska vi göra då?’’
’’Vi ska utnyttja de enda transportmedel vi har kvar, de enda som spårmärket inte kan upptäcka, för vi behöver inte utöva trollkonst för att använda dem: kvastar, testraler och Hagrids motorcykel.’’
Harry såg skeptisk ut, men han sa ingenting och Moody fortsatte att prata;
’’Det är ju så att din mammas förtrollning bara kommer att brytas under två förhållanden: när du blir myndig, eller när du inte längre kallar det här stället ditt hem. Du och din moster och morbror går skilda vägar i kväll, i den fulla förståelsen att ni aldrig mer kommer att leva tillsammans igen, stämmer inte det?’’
Harry nickade.
’’Så när du ger dig av härifrån den här gången kommer du aldrig att återvända hit igen, och förtrollningen bryts i samma stund du hamnar utanför dess verksamhetsradie. Vi väljer att bryta den i förtid, eftersom alternativet är att vänta på att Du-vet-vem ska komma och gripa dig i samma ögonblick du blir sjutton. Det enda som talar till vår fördel är att Du-vet-vem inte vet att vi flyttar dig ikväll. Vi har lagt ut ett villospår åt Ministeriet och läckt falsk information – de tror inte att du kommer att ge dig av förrän den trettionde. Men det är trots allt Du-vet-vem vi har att göra med, så vi kan inte bara lita på att han får datumet om bakfoten, han har säkert ett par Dödsätare som patrullerar i skyn runt omkring det här området, bara för säkerhets skull. Därför har vi försett ett dussin olika hus med vartenda skydd som tänkas kan. De ser alla ut som om de kunde vara just det ställe vi tänker gömma dig på, och de har alla nån form av förbindelse med Fenixorden: mitt hus, Kingsleys ställe, Mollys gammelmoster Muriels – är du med på galoppen?’’
’’Ja’’, sa Harry, men såg fortfarande skeptiskt ut.
’’Du ska till Tonks föräldrar. När du väl befinner dig innanför gränsen till skyddsförtrollningarna som vi har lagt över deras hus, kommer du att kunna använda en flyttnyckel till Kråkboet. Några frågor?’’
’’Öh... ja’’, sa Harry. ’’De kanske inte kommer att veta vilket av de tolv säkra husen jag är på väg till först, men kommer det inte att bli ganska tydligt när... få se... fjorton av oss flyger i väg mot Tonks föräldrar?
’’Å, jag glömde att nämna den viktigaste punkten. Fjorton av oss kommer inte att flyga till Tonks föräldrar. Det kommer att finnas sju stycken Potter som rör sig över himlen i kväll, var och en av dem med en följeslagare och varje par på väg mot sitt speciella, säkra hus.’’
Harry såg ut som ett frågetecken.
Moody drog fram flaskan med Polyjuiceelixir, och genast klarnade allting för Harry.
’’Nej!’’ sa han högt. ’’Aldrig i livet!’’
’’Jag sa åt dem att du skulle reagera på det här viset!’’ sa Hermione triumferande. Jo, visst hade hon sagt det, och det var ingen som hade kunnat påstå något annat.
’’Om du tror att jag tänker låta sex personer riskera sina liv...!’’
’’...för det är ju första gången för oss allihop’’, sa Ron.
’’Det är en annan sak, att låtsas vara jag...’’
’’Ja, ingen av oss gillar det egentligen, Harry’’, sa någon av tvillingarna allvarligt. ’’Tänk om någonting gick snett och vi tvingades att vara glasögonprydda, magra klantskallar för all framtid.’’
Harry ignorerade hans skämt.
’’Ni kan inte göra det om jag inte samarbetar, jag måste ge er lite hår.’’
’’Jaha, så var det med den fina planen’’, sa den andre tvillingen. ’’Det finns förstås inte den minsta chans att gå några hårstrån från dig om du inte samarbetar. Tretton av oss mot en enda kille som inte får lov att utöva trollkonst – vi har inte en chans.’’
’’Så rolig man kan vara då’’, sa Harry med en stark ton av ironi i rösten. ’’Jätteskojigt.’’
’’Om vi måste ta till våld, då gör vi det’’, sa Monsterögat, och nu började den ilska tonen höras i hans brummande röst. ’’Alla här är myndiga, Potter, och de är alla beredda att ta risken. Ingen mer diskussion. Tiden går. Jag vill ha ett par hårstrån av dig, pojk, nu med detsamma.’’
’’Det här är vansinnigt, det behövs inte...’’
Moody röt igång. Han vrålade så högt att Remus ryckte till.
’’...vår enda chans är att använda lockbeten. Inte ens Du-vet-vem kan dela sig i sju!’’
Harry såg ut att byta en snabb blick med Hermione, innan Moody började prata igen, den här gången med mildare röst;
’’Alltså, Potter, lite av ditt hår, om jag får be.’’
Harry tvekade en sekund.
’’Nu!’’ röt Moody.
Harry sträckte motvilligt upp handen högst upp på huvudet och ryckte loss några hårstrån.
’’Bra’’, sa Moody och sträckte fram flaskan. ’’Raka vägen ner här, är du snäll.’’
Harry lydde. Trolldrycken började genast byta färg.
’’Å, du ser mycket läckrare ut än Crabbe och Goyle, Harry’’ sa Hermione. Ron höjde på ögonbrynet och hon tillade; ’’Å, du vet vad jag menar – Goyles trolldryck såg ut som snorkråkor.’’
’’Okej då, vill alla falska Harry Potter vara snälla och rada upp sig här’’, sa Moody.
Remus räknade tyst i huvudet; 1, 2, 3, 4, 5, 6...
’’Det fattas en’’, sa han.
’’Här’’, sa Hagrid och lyfte upp Fletcher i nackskinnet och släppte ner honom bredvid Fleur, som gjorde en äcklad grimas och flyttade sig närmare Weasleytvillingarna.
Efter en mindre diskussion mellan Monsterögat och Mundungus så svalde Ron, Hermione, Weasleytvillingarna, Fleur och Mundungus var sitt äggkoppsstort glas med polyjuicedrycken. Synen var bisarr – ansiktsdrag förvreds, folk krympte eller växte på längden, flickornas långa hår sköt baklänges in i huvudet. Moody öppnade säckarna, och reste sig sedan upp, lagom till att sju stycken identiska Harry Potter stod framför honom.
Fred och Geroge vände sig mot varandra och sa samtidigt:
’’Vad häftigt, vi är identiska!’’
’’Fast jag vet inte, jag tycker fortfarande att jag ser bättre ut’’, sa den ena och granskade sin spegelbild.
’’Ysch – Bill, titta in på mig, jag ser hemsk ’yt’’, sa Fleur när hon såg sig själv i glaset på mikrovågsugnen.
’’För de som ar lite för stora kläder har jag mindre här’’, sa Moody och pekade på den ena säcken. ’’Glöm inte glasögonen, det finns sex par i sidofickan. Och när ni har bytt om, har ni bagage i den andra säcken.’’
När alla hade bytt om och fått med sig packning, ställde de upp sig framför honom. ’’Paren blir följande; Mundungus färdas med mig, på en kvast...’’
’’Varför ska jag va med dej?’’ grymtade en av Harrykopiorna.
’’Därför att du är den som behöver bevakas’’, brummade Moody. ’’Arthur och Fred’’-
’’Jag är George’’, sa tvillingen som Moody pekade på. ’’Kan du inte ens skilja på oss när vi är Harry?’’
’’Förlåt, George...’’
’’Jag skojade bara, jag är Fred.’’
’’Nu räcker det med dumheter! Den andre George eller Fred eller vem du än är – ’’
’’George!’’
’’- du ska vara med Remus!’’
Remus kollade upp och mötte Georges blick. Han log snabbt. Ögonen var Lilys även på en falsk Harry.
’’Miss Delacour –’’
’’Jag tar med mig Fleur på en testral’’, sa Bill. ’’Hon är inte så förtjust i kvastar.’’
Fleur gick och ställde sig bakom den ärrade Weasleybrodern, och gav honom en blick som såg ytterst fånig ut i Harrys ansikte.
’’Miss Granger med Kingsley, också på en testral...’’
’’Då återstår bara du och jag Ron!’’ sa Tonks glatt, och när hon skulle vinka åt honom råkade hon slå ned en temugg. Remus höll sig för skratt.
’’Å du e me mej, Harry. E de okej? Vi ska åka me motorcykeln, för jag e ju för tung för kvastar och testraler. Fast de finns inte särskilt mycke plats på sadeln me mej på den, så du får sitta i sidovagnen.’’
’’Det blir finfint’’, sa Harry.
’’Vi tror att dödsätarna väntar sig att du ska sitta på en kvast. Snape har haft massor av tid att berätta allt om dig som han aldrig nämnt förut, så om vi faktiskt stöter ihop med några dödsätare, är vi säkra på att de väljer en av de Harrysar som ser hemmastadda ut på en kvast’’, sa Moody. ’’Då så – jag får det till tre minuter innan vi måste ge oss av. Skynda på nu –’’
Folk började irra runt i köket, och inom loppet av några sekunder var det svårt att veta vilken Harry som var vem. Dock kom en av de – det vill säga den som måste vara George - fram till honom.
’’Tack och lov att vi fick kvastar’’, sa George. ’’Jag skulle inte klara av att sitta på något jag inte kan se.’’
Remus log. Det blev en kort paus.
’’Hur känns det?’’ frågade han sedan.
’’Äsch’’, sa George och ryckte på axlarna. ’’Inte speciellt nervös eller så. Bara att hoppas att man kommer hem helskinnad med alla kroppsdelar i behåll, haha...’’
’’Lupin -’’
Remus kollade upp när han hörde Moodys djupa stämma.
’’Ni fyra, ta varsin kvast!’’
Ron, George, Tonks och Remus gick återigen ut på bakgården och greppade tag i varsin kvast. De satt upp. Inte förrän då insåg Remus att hans hjärta bankade hårt och han kände sig helt snurrig. Tänk bara på vad som skulle kunna hända –
’’Ja, då så. Var beredda nu allesammans, jag vill att vi alla startar på exakt samma gång, annars är hela idén med skenmanövern meningslös.’’
’’Lycka till!’’ ropade Moody. ’’Vi ses igen allihop i Kråkboet om ungefär en timme. När jag räknat till tre. Ett... två... tre!’’
De lyfte från marken och de flög.