(PM) En mugglare på Hogwarts

Klart vi är kvar, var skulle vi annars vara?

Hej allihopa, vill mest säga att jag har tänkt att jag ska skriva mer ikväll men det kanske inte blir av eftersom jag har haft en otroligt jobbig dag i skolan. Och jag har inte ens kommit till lunchen än... Jaja, jag skriver lite mer om det på bloggen sen när jag kommer hem om ni vill veta. Känner inte för att skriva om det på mugglis.
Jaja, ikväll så skriver jag antagligen men det kan hända att jag verkligen inte orkar. jaja, vi får se!
Älskar er.

Bra

Awesome! ♥

jättebra

jättebra

Kapitel 71
Cloaines synvinkel
Min hjärta var i tusen bitar. Det kändes verkligen så. Det kändes som att jag hade ett stort hål i bröstet och jag hade svårt att andas. Jaha… Så till och med Annie… Sen när var hon och den där jädra Laura så bra vänner? Jag kände hur tårarna rann ner för kinderna trots att jag gång på gång torkade bort dem.
”Cloaine! Cloaine, snälla vänta!” Det var Annie. Jag saktade inte ner. ”Cloaine, stanna!” Jag ignorerade henne. Hon tog tag i min arm och försökte vända mig. Det hon inte väntade sig var att jag var alldeles för stark för att hon skulle kunna kontrollera mig så lätt. Jag slet mig ur hennes grepp och fortsatte springa. ”Cloaine, snälla stanna och lyssna på mig!?” Jag stannade upp och vände mig om. För ungefär en sekund såg hon lättad ut innan hon märkte att jag grät.
”Lyssna på vadå!” korridoren var helt tom så jag brydde mig inte om att sänka rösten. ”På dig när du förklarar att du har stått och snackat skit om mig med dem?”
”Nej! Så klart inte vad tror du om mig?” sa hon förskräckt.
”Jag tror ingenting, men vad fan jag vet att du nyss stod och pratade så glatt med tre tjejer som aldrig gjort något annat än att göra mitt liv ett helvete!”
”Så var det inte alls! Jag letade efter dig och när jag inte hittade dig så-” jag avbröt henne,
”Så när du inte hittade mig så bestämde du dig för att du har din chans att slippa mig eller?” just nu visste jag inte riktigt vad jag sa. Det är klart att hon aldrig skulle göra något sådant. Men när man är arg så tänker man oftast inte så klart och just nu hade jag tappat all sorts självbehärskning.
”Vad pratar du om?” hon såg så förvirrad ut och jag visste att jag egentligen bara snackade en massa strunt. Allt jag egentligen var säker på var att jag var riktigt förbannad. Jag visste inte om det var på Annie eller tjejerna hon precis pratat med.
”Skit i det du!” skrek jag.
”Nej, det tänker jag inte! Cloaine!” jag hade redan vänt mig om och börjat gå i rask takt därifrån. ”Cloaine, snälla!” hennes röst darrade. Och jag vågade inte vända mig om. Jag ville inte se hennes tårar. För om jag såg hennes tårar så skulle jag förstöras helt.
Jag hade haft fel om den här känslan. Jag hade haft fel när jag trodde att det skulle kännas underbart och fantastiskt så länge man såg deras ansikte… Jag hade haft fel om känslan kärlek. Allt som jag kände för tillfället var skuld, svartsjuka och misstänksamhet. Fast jag vet att det inte är Annies fel förstås. Egentligen så fanns det säkert en bra förklaring till det som jag nyss sett. Jag bara såg den inte. Men just nu ville jag inte lyssna på den. Svartsjukan skulle bara ta över och det skulle sluta med att jag sa helt hemska saker till henne. Och då skulle jag förstöra den relationen jag har med henne. Trots att jag helst vill ha mer så är ändå det vi har nu bättre än inget.
Jag älskar henne. Jag använder ordet vänner för att komma nära henne, när allt jag egentligen vill är att kyssa henne.

Jättebra! Men, vad har hänt?

Så... fantastiskt. ♥

Cloaine är gay . Om jag sa det här till min klasskompis, skulle han dansa glädjedans .

Laura i Ravenclaw, alltså xD?! Jo, min lillebror har en gubbe här på mugglis. Som heter Laura!