(PM)Jag hatar din blotta existens

Håller med.

uh-uh!
läskigt..

Så himla braaaa!♥

Jättebra!

Det här är det näst sista kapitlet, hoppas att det inte blev allt för konstigt... säg till i så fall ^^
--------------------------------------------------------------------
Jess
”Har du med dig allt nu älskling?”
”Jadå mamma, oroa dig inte.”
”Lova att du skriver! Jag kommer att skriva minst ett brev varje dag, lova att du svarar på dem!”
”Mamma, sluta! Du skämmer ut mig” Jess ögon ser längtansfullt på scenen som utspelar sig framför hennes ögon och önskar att det hade varit hon som just nu omfamnades i den där ömma kramen. Jess ruskar lätt på huvudet, hon borde vara glad över att hon står på den här perrongen istället för att deppa!
Ärligt talat är Jess fortfarande inte riktigt säker på hur det kommer sig att hon står på perrong 9 och tre kvart. Så mycket hade hänt på så kort tid, och Jess minnen är fläckade av oförstående och förvirring.
Allt hade börjat med examinatorn som hade kommit hem till Jess föräldrars hus med ett antagningsbrev till Hogwarts och fjärde årskursens slutprov. Kravet hade varit att hon skulle vara tvungen att klara proven för att inte bli relegerad och få sin trollstav avbruten på mitten eftersom Jess föräldrar inte ville ha någon hemskolning. I och med att hon inte hade några tillvalsämnen var hon tvungen att få höga poäng på alla prov för att bli antagen, och trots att Jess inte minns någonting av proven i sig på grund av nervositet hade hon lyckats. Under sommarlovet har Jess även läst in två års kunskaper om talmagi, forntida runor och mugglarstudier, samt klarat provet för latin så hon har fått sina tillvalsämnen. De enda problemen med det hela är… Jean. Han hade fått exakt samma chans som Jess, och på något sätt hade även han lyckats trots Jess böner om hans misslyckande.
Det andra problemet är Jess föräldrar. Mrs. och Mr. Catterholt är inte ens värda att kallas föräldrar har Jess insett och blotta tanken på dem får det att svida i Jess ögon. Under hela sommaren har de inte ägnat Jess eller Jean så mycket som ens en blick. Deras ögon har gått igenom Jess utan att se henne, och inte en endaste gång har de tilltalat henne. På något sätt känns det hela till och med värre än Nadine och hennes vänner. Jess hade kunnat hata Nadine, men det är omöjligt att hata någon som man inte ens känner. Man kan inte hata någon som inte egentligen har gjort någonting för att bli hatad. Hur mycket Jess än vill lyckas hon inte.

”Är det ledigt här?” Jess ögon spärras upp och hon far reflexmässigt upp i ett försök att fly innan hennes huvud placerar orden och hon lugnar ner sig. Den mörkhåriga tjejen i dörrhålet ser skrämd ut och Jess gör sitt bästa för att le lugnande mot henne. Hon hade gjort det som hon hade lovat sig själv att inte göra! Nu är allt förstört, Jess skulle aldrig kunna bli betraktad som normal!
”Oj, förlåt… det var inte meningen att skrämmas!” utbrister tjejen och släpar sin koffert efter sig in i kupén som är tom sånär som på de två. ”Förlåt.”
”Det är jag som ska be om ursäkt”, skyndar sig Jess att säga på den så gott som felfria, lite väl formella engelska som farmor har lärt henne. ”Jag satt i helt andra tankar, förlåt om jag skrämde dig. Jag heter Jessica Catterholt förresten, jag börjar i femte årskursen i år”, säger Jess och sträcker fram handen med ett brett leende.
”Rosemarie Green, femteårselev jag också, men jag har inte sett dig förut?” säger Rosemarie och skakar snabbt Jess hand.
”Jag är nyinflyttad från Frankrike så jag har inte sett dig heller förut, men det var trevligt att träffas Green”, säger Jess och menar det verkligen. Den handskakningen är den första kroppskontakt som Jess har känt på flera månader och hon har nästan glömt hur varm och mjuk en hand kan kännas.

”Välkomna till Hogwarts”, hör Jess att en vuxen mansröst säger längst fram men hon kan inte se hur han ser ut på grund av alla förstaårselever. Jess skulle genomgå sorteringsceremonin tillsammans med resten av förstaårseleverna, men på grund av åldersskillnaden skulle hon och Jean sorteras sist och var tvungna att hålla sig i bakgrunden för att inte skrämma resten av förstaårseleverna. Jess antar att det beror på Jean. ”Ni ska snart få gå in i Stora Salen och delta i festen, men först ska ni sorteras in i det elevhem som ni passar bäst i. Sorteringen kommer att vara en utav era viktigaste och mest avgörande händelser under alla era år här, för så länge som ni befinner er inom Hogwarts väggar kommer ert hem fungera som er familj. Jag hoppas att var och en av er kommer att hedra ert elevhem genom att visa upp er inom vad ni än har som expertområde. Var vänliga och följ mig nu, en och en i ett led.”

”RAVENCLAW!” Den solkiga hatten hinner knappt mer än nudda vid Jess huvud innan dess höga röst har genomljudit salen och Jess dom har fallit.
Under hattens sång hade den nämnt att Ravenclaw var ett elevhem som strävar efter visdom, och Jess är inte riktigt säker på att hon vill förstå varför hon har blivit placerad där. Tycker hatten att hon är äregirig? Är Jess äregirig? Jess vet inte själv, och det är med något nedslagen min som hon sätter sig vid Ravenclaws bord bredvid Rosemarie.
”Jag visste det!” utbrister Rosemarie glatt. ”Jag visste att du var en smart person som passade in här!”
”Men jag är inte smart”, mumlar Jess. ”Varje gång jag brygger en brygd gör jag mer skada än nytta, och varje gång jag tror att jag vet hur någonting är har jag fel.”
”Då kommer du att bli smart!” säger Rosemarie och skrattar. ”Då kommer du att få de rätta svaren och lyckas här. Att ha fel är inte dåligt, du lär dig mer om du har fel då och då, och det låter som om du har lärt dig jättemycket redan.”
”Ty… tycker du?” stammar Jess fram. Det är första gången som hon får beröm från någon annan än en lärare och av någon anledning får Rosemaries ord Jess att rodna.
”Japp, du låter som en jättehäftig person Jessica. Förresten, får jag kalla dig Jess?”
Jess ger Rosemarie ett brett, glädjefyllt leende till svar och knyter nävarna under bordet. Hogwarts är inte så illa trots allt. Plötsligt känns hela slottet fyllt av oupptäckta vänner och möjligheter, allt Jess behöver göra nu är att hitta dem. Det kan inte ens Jean ta ifrån henne – hon skulle vilja se honom lyckas!
För första gången i hela sitt liv inser Jess meningen med ordspråket Efter regn kommer solsken, och Jess tänker se till att hennes sol aldrig går i moln framöver!

AWESOME!!!!
Grattis Jess (nej, inte stackars )

Nnnäst sista? Hur ska jag överleva? Vilket hamnade Jean i?

Åh vad underbart!
OH YEAH! SISTA KAPITLET BLIR ETT JEAN-KAPITEL!
Jag vet vilket elevhem mwahhahahahahahaha... ♥

Berätta... NU!

Heck no. ^^