Life - Lupple & Medi PRS

Han nickade sakta och såg på honom.
"Men ändå hon kommer inte bli glad om detta fortsätter." Han pressade fram ett litet leende.

Gabriel såg på honom. "Så du tycker att jag ska be alla i stammen att strunta i att göra saker åt henne? Trots att det enligt våra seder är att spotta på mig?" Undrade han lugnt.

William skrattade lugnt.
"Nej det sa jag verkligen inte.. Hon är bara ovan. Sedan är hon havande så gravidsvängningar kommer bli värre." Han lade en hand på hans axel

Gabriel såg på honom. "Jag är inte rädd för hennes humörsvängningar." Sa han ärligt. "Och angående det andra, det kan jag inte göra. Det skulle vanhedra mig. Så hon får helt enkelt leva med det. Och när hon blir större. Då kommer hon vara tacksam." Sa han ärligt.

Han nickade och såg på honom.
"Ja det kommer hon. Jag tror hon är för rädd för att erkänna det kanske?"

Gabriel nickade sakta. "Så kan det säkert vara. Men är man van att ta hand om sig själv och andra så är det ju svårt att bli omhändertagen." Sa han ärligt.

Han nickade och såg på honom.
"Ja och det är exakt va hon har gått igenom. Hon har varit själv en tid, tagit hand om sig själv." William log.
"Noelle är tvärt emot. hon vill hjälpa till. Även om hon råkar göra fel så säger jag inte till henne på skarpen. Jag förklarar och beröömer henne för att hon försöker."

Gabriel log snett. "Hon har inte direkt gjort något fel." Log han angående Noelle. Drog handen igenom håret. "Är du redo och hjälpa mig då?" Undrade han roat.

"Nej men om hon tappar något så det går sönder. Skäller jag inte ut henne som hon tror. Axlarna går upp och tårarna kommer. Jag säger tusen gånger att sådant händer."
Han log och nickade.
"Ja låt oss."

Gabriel nickade sakta. "Det är klokt. Hon behöver förstå att det inte tillhör det vanliga att bli skälld på för en sådan sak." Berömde Gabriel och sträckte på sig. "Men jag måste väcka Olivia först, om ungefär en kvart så förbered pärlorna?" Sa han lugnt.