The cold in our bodies [PRS]

Hon nickade bara kort och tog emot maten. Började att skära upp maten och blickade på Rion med en otrolig blick. Såg sedan mot Ivan. Hon var så rädd.
"Jag tycker det var gott..."

"Vad är det här för folk, Lottie? Är det någon du känner igen?", frågade Olivia som precis hade svalt den sista tuggan efter maten och sedan sköljde ner det med drycken efteråt.
Hon höljde blicken så att hon precis såg förbi Lotties axlar och kunde skåda personerna borta vid bardisken. Det var en kvinna i ett sällskap med två män. De talade låg mellan varandra och emellanåt kastade de blickar åt vampyrernas håll. "Var det som som pratade om greven?", viskade dem så att bara Lottie skulle höra.

"Jag känner dem inte. Har inte varit tillbaka här på år." Hon såg på Greven och sedan skakade på huvudet.
"De som sitter vid fönstret intill kaminen....." Sa hon och svalde.
Alice såg upp på dem.
"Vad händer? Är vi i fara?"

Olivia kastade en blick åt fönstrenas håll där hon skulle upptäcka ett sällskap. Hon tyckte inte att de verkade göra så mycket väsen av sig. De verkade mera intresserad av att iaktta vad än de hade framför sig på tallriken eller i glasen. Men i samma ögonblick som hon tänkte vika undan blicken möttes hon av en annan. Olivia flämtade instinktivt och bröt blicken mellan dem på en halv sekund. "Jag tror jag kollade för länge.", mumlade hon och såg först på Lottie innan hon tittade mot Alice. "Varför tror du det? Ät mer så blir det bättre.", sa hon vänligt.

Alice såg försiktigt mot männen och såg ner snabbt.
"De verkar farliga. Av någon anledning känner jag ett hot från dem." Hon stoppade en köttbit i minnen och började tugga. Men hoppade till när hon bet sig i kinden och smak av rost spred sig i hennes mun.
Ånej.. Hon såg sig om och såg Cecilia vrida huvudet och knuffade lätt mot Maurice.

"Det doftar underbart." Viskade hon tyst.

Maurice hajade till av doften från Alices blod som spred sig på ett ögonblick. Det var för efteråt han hörde Cecilias ord.
Om det inte var doften, så var det iallafall något, som fångade sällskapet borta vid fönstrets, uppmärksamhet. de var uppe på fötterna och störtade åt deras håll. Samtidigt var Maurice, Ivan, Rion och Leo uppe de med. Olivia flämtade av fasa.
Och sedan gick det fort. Ivan grep tag om axlarna på en av männen och försökte trycka ner honom mot golvet, men mannen var stark och stretade emot. Det förvånade Ivan något. Det brukade vara en lätt match.
Maurice slogs med en annan, så att stolar välte, och de två blev ett virrvarr i en hög på golvet. Rion och Leo verkade ha det kämpigare eftersom de fick slag träffade på sig, de var båda pressade mot en vägg.
"Alice, kom, vi måste fly!" Olivia ryckte tag i Alice.

Alice hostade till när hon rycktes upp och hon såg på Olivia.
"Vart ska vi?" Frågade hon och Lottie var snabbt uppe. De kunde inte ta sig till sovrummen. De var för farligt. De kunde inte heller ta sig ut från antrendörren. De skulle bli stoppade.

En kvinna kom ut från köket och såg på de tre och vinkade till sig dem.
"Kom här." Sa hon och såg på en man komma från ett annat rum och han höjde ett givär.
"Nu får ni ta och ge er! Ni förstör det trevliga på MITT världshus!" Han såg mot Alice.
"Följ med min dotter." Sa han och nickade.

Olivia såg ingen utväg. Hon hade bara reagerat på situationen- att de måste härifrån. Förtvivlat såg hon sig om tills hon hörde rösten från kvinnan som ropade på dem. En vänlig själ. Tillsammans följde de med henne. "Tack.", mumlade hon och försvann efter henne. Mannen som dragit sitt gevär hade talat om Alice som sin dotter- hade Olivia hört rätt? Eller menade han Lottie? Olivia ville fråga dem båda, men det var inte tillfälle för det just nu.
Att vapen hade dragits hade fått både vampyrerna och de andras uppmärksamhet att de stannade upp. Maurice siktade en näve mot ansiktet han hade framför sig, men hejdade sig tillslut och sänkte handen. Leo var redan framme att plocka upp stolarna som fallit till golvet. Ingen sa något.

Kvinnan som kanske var lika gammal som Alice öppnade bakdörren och såg på dem.
"Ni får ursäkta min far. Men han gillar verkligen inte bråk. Vill ni ta er till kyrkan så kan jag leda er dit." Hon såg på Alice som såg vissen ut.
"Ska jag hämta någon som kan bära henne? Hon verkar hängig."

Det gick upp för Olivia att det var värdshusvärdens dotter de hade följt efter. Att hon inte slagit ihop pusselbitarna direkt!
"Vem gör det? Jag vet inte vad som for i dem. Vet du?", frågade Olivia. "Jag och Lottie kan bära henne. Om inte Maurice förstås, han har hjälpt oss tidigare.", erkände Olivia och tittade undrande mot Lottie som för att se efter vad hon tyckte. "Vi går till kyrkan, visst?"