prs yehet & kkaebsong

Joshua låter blicken vila på den äldre eleven i tystnad med ett svagt leende över läpparna.
"Gör det du. Du får berätta för mig när du bestämt vad det ska vara." viskar han och lutar huvudet mot Zihaos bröstkorg medan fingrarna pillar med det vita tyget. "Knallrött hår kommer verkligen att stå ut i den här skolans korridorer skulle jag tro." Jo, det är nästintill ingen som har någon ovanlig färg på håret. Kanske aningen tråkigt, jämfört med skolorna i mugglarvärlden. "Om jag skulle testa en ny hårfärg skulle det nog vara blont eller lila."

Zihao hade inga problem med att stå ut, speciellt inte nu längre. Att ha knallrött hår skulle nog bli den minst udda aspekten hos sjuttonåringen, även hårfärgen skulle synas mest.
”Jag kanske låter dig bestämma om jag inte kommit på något bra motiv innan jag slutar skolan”, sade han och lade armarna omkring Joshua, drog in den söta doften med samma belåtna leende på läpparna som innan. Det relativt gulliga leendet sprack genast upp ännu mer när sextonåringen började tala om att själv färga håret, i blont eller lila. ”Snälla, färga håret lila. Det skulle vara hur snyggt som helst.”

Läpparna förvandlas till ett stort O av Zihaos ord, vilket leder till att Joshua ruskar på huvudet.
"Herregud ett sånt stort ansvar kan jag inte ta! Tänk om du skulle hata det?" Protesterar sextonåringen och lutar hakan mot den andres bröstkorg för att kunna se honom i ögonen. Försiktigt lämnar han en liten puss på sjuttonåringens käkben. "Tycker du det? Jag gillar inte att ha massa blickar på mig, men lila är ju så fint."

”Äsch, jag avgudar allting som har med dig att göra, skulle äta upp mina egna fingrar om du bad mig göra det”, tillkännagav Zihao tyst och rodnade. Vissa skulle ha funnit det udda, kanske till och med dumdristigt, men sjuttonåringen kunde inte låta bli att tänka i de banorna. Kärleken för den andre gjorde honom smått blind till och från. Men han kunde helt ärligt säga att Joshua verkligen skulle passa i lila, inte bara för att han älskade honom, utan för att det var sant. ”Ja, du skulle verkligen passa i det! Jag svär på mitt liv.”

"Så om jag ber dig att tatuera en stor kalkon i ansiktet, skulle du göra det då?" Frågar Joshua skämtandes , aningen oroad över om Zihao verkligen tänker på såna banor. Nej, det hoppas han verkligen inte att sjuttonåringen skulle göra. Med en liten nick låter han fingrarna stryka sig över den äldres kind. "Svär inte på ditt liv för något sådant Zihao. Jag kanske faktiskt färgar det."

Zihao fuktade läpparna innan han vände blicken mot Joshua.
”Tja, om det är det du vill så..visst”, sade han med ett retsamt flin. ”Men jag tror inte att du vill det egentligen. Eller har jag fel?” Undrade han fundersamt och rynkade på ögonbrynen. ”För övrigt så är det faktiskt mitt liv, så jag får göra vad jag vill med det”, påpekade han därefter, långsamt glidandes upp i sittande ställning. Helt ärligt skulle han inte ha någonting emot om Joshua färgade sitt hår lila, det skulle fortfarande vara lika perfekt, utan tvekan.

Med ett skratt skakar han lätt på huvudet åt sjuttonåringen, kan inte hindra blicken från att flacka från ögonen till läpparna och tillbaka igen.
"Kanske inte, det skulle ju skymma dina fina strukturer." påpekar Joshua, nej en stor kalkon på Zihaos ansikte skulle inte sitta fint. Och egentligen tror han inte att slytherineleven skulle gå med på det när det väl kommer. Leendet försvinner långsamt när Zihao sätter sig upp, vilket leder till att Joshua behöver släppa taget om honom. "Okej."

”Se inte så sur ut”, började Zihao och flätade ihop sina fingrar med Joshuas. ”Jag är bara så jävla hungrig, kommer svälta om vi inte äter snart”, förklarade han och började dra sextonåringen med sig ner från sängen. ”Vi kanske kan hitta lite kalkon att smycka mitt ansikte med?” Han slängde benen över sängkanten och rullade axlarna fram och tillbaka några gånger. Lederna hade en tendens att bli riktigt stela under nätterna, en indikation som talade för att hon borde stretcha mer. Inte speciellt många kände till det, men sjuttonåringen var extremt vig.

"Jag ser väl inte sur ut?" påpekar Joshua och skakar lätt på huvudet. Bara tanken av mat får honom att må illa, men kanske det är dags att tvinga i sig någonting. Han glider långsamt ner från sängen och släpper ifrån sig en liten suck, undrar om han kommer att kunna vänja sig vid skolans korridorer. Med en liten grimas av Zihaos ord märker han hur sjuttonåringen börjar rulla axlarna. Gryffindoreleven sträcker lite på sig och lägger sina händer mot hans axlar och masserar de stela lederna innan blicken åker ner mot den yviga svansen. "Är du säker på att vi inte ska prata med madam Pomfrey om det?"

Först var allt Zihao kunde göra att njuta av Joshuas händer som varsamt knådade de stela axlarna. Men i samma sekund som han nämnde problemet som uppstått under nattens gång, drog sjuttonåringen genast till sig den mjuka svansen och kramade om den. Han hade redan fäst sig vid den och ville, trots att det såg urlöjligt ut, inte bli av med den ritkigt än.
”Nej, jag har blivit fäst”, sade han tjurigt och drog fringrarna utmed den lena pälsen. ”Den är betydligt trevligare än ett gäng nålar och läskiga drycker.” Ja, han föredrog defintivt svansen över allt det där andra hemska.