De utvalda

Ethan satte sig vid bordet och kramade ihop sina händer. Han tittade upp då han hörde Elethas oroliga röst. "Bra..." ljög han och försökte låta glad och vanlig. Han ville inte få Eletha att må lika dåligt som han gjorde...

"Du borde öva på att ljuga bättre." sa Eletha allvarligt men tystnade då de fick en varsin skål med rykande varm och god köttgryt<a samt en brödbit och ett stop öl. Eletha tackade och kvinnan avlägsnade sig åter, "Är det något med männen?" sa Eletha och bet sig i läppen av minnet som kom över henne.

Ethan tog en klunk av ölet då det kom. Han mindes natten då Eletha hjälpt honom. Hon sa att ölet gjorde det lättare....Kanske det var samma sak här? "Tänk om de bodde här? Och hade familjer? Då har jag förstört livet för dem..." sa han dämpat sedan och stirrade ner i den bruna köttgrytan innan han tog en klunk öl till. Han visste inte om han ville bli full faktiskt, även om det bara var öl.

Eletha såg på honom med stora ögon, tanken hade slagit henne många gånger. "Jag vet, men så är det för alla. Och de gav sig själva in i det, liksom soldater offrar sitt liv man vet aldrig om de skall komma hem." sa Eletha bedrövat och hennes humör hade sjunkit som en sten. Hon tog stora klunkar av ölet för att dölja det och hon visste att det skulle skingra tankarna hon med.

Ethan önskade att han inte berättat sina tankar, nu verkade bara Eletha nere igen...Han sträckte fram handen och smekte tröstande hennes kind innan han satte igång med att äta köttgrytan och dricka upp ölet.
När hans skål var tom så var han något snurrig i huvudet, men även lite lättare om hjärtat.

"Hellre att du berättar det än att du håller det inom dig, då jag ändå ser att något tynger dig." sa hon milt som om hon läst hans tankar och åt upp maten. "Ska vi gå upp till rummet?" sa hon till honom.

Ethan nickade och reste sig. En liten flicka kom för att hämta disken, hon såg skrämt på honom och var snabb med att skynda iväg med skålarna och stopen.
Han gick sedan uppåt och in till deras rum. Mitt i rummet stod en stor säng och det fanns en bra i eldstaden.

"Visst har de det mysigt här?" sa Eletha som för att prata om något annat men inte med hennes vanliga glada röst. Hon satte sig framför eldstaden på en stor tjock fäll av något djur och drog Ethan med sig ner.

Ethan nickade. "Jag älskar eldstäder" men han lät inte heller lika glad. Han följde med henne ner och la armarna om henne. Han ville trösta henne och trösta sig själv genom att vara nära henne.
"Jag älskar dig så" mumlade han ömt och kysste henne på kinden.

"Älskar dig med" sa hon ömt och kröp uppom honom. Hon la sina armar runt honom och huvudet mot hans axel, hon älskade när de kramades såhär, hon ville bara ha honom nära, trösta honom.