The Marauders - Always and forever [SV]

Tusen tack allihopa!! ♥

Kapitel 81
Om möjligt ännu rörigare känslor.
December 1996

’’Säg något.’’
’’Jag... jag är ledsen, Dora, jag vet inte vad jag ska säga.’’
Hennes hand gled ner från hans nacke till hans axel.
’’Typiskt dig’’, viskade hon besviket, men hennes ögon log.
Remus visste inte vad som skapade en sådan stock i halsen på honom. Kanske var det att han först då förstod att det inte bara skulle vara ett “oskyldigt” förhållande, utan de skulle faktiskt vara två personer som hängde ihop. För resten av livet. Inte för att Remus egentligen kände att han skulle ha något emot det, för han älskade Tonks mer än han någonsin älskat någon annan. Men det var... låst, på något sätt. Då skulle hon vara fast med honom. För resten av sitt liv. Inte med någon ung, frisk och vacker man som kunde ge henne ett stort hus till en stor familj och allt som hon någonsin önskat sig. Ingen bländade och charmig tjugosjuåring som kunde köpa henne vackra silversmycken eller klänningar, ge henne trygghet, ett stort hus eller god mat eller roliga skämt eller den bästa trösten eller berätta de bästa historierna eller få henne att må bäst av alla människor i hela världen, eller någonting som hon förtjänade. Utan fast med honom. Remus.

’’Jag har sagt det förut och jag säger det igen’’, sa han tyst. ’’Jag tycker du förtjänar någon bättre.’’
’’Prat!’’ ropade hon högt och skakade på huvudet. ’’Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det är dig jag vill ha och om jag inte får den jag vill ha så bryr jag mig inte om någon annan.’’
’’Men –’’
’’Vet du, Remus, du påminner mig om när jag var liten. Jag tjatade hål i huvudet på mamma om den där skära jackan från HäxHuvan, den där exklusiva affären i södra delen av Diagongränden. Den kostade många galleoner kan jag säga, och vi hade inte råd helt enkelt. Jag grät och grät och grät, och mamma fick så dåligt samvete för jag bad sällan om nya kläder och hon säger nu att det sved att inte kunna ge mig den enda saken jag bad om. Så hon släpade runt mig på i princip alla andra klädaffärer i den här delen av England, erbjöd mig massor av klädnader, klänningar, kjolar, blusar och kappor, men jag ville bara ha min skära jacka. Så det spelade ingen roll hur vackra de andra plaggen var, eller kanske till och med resten av världens befolkning ansett att de andra plaggen var bättre, jag ville bara ha min skära jacka. Det var den jag hade bestämt mig för. Det var den jag ville ha.’’
En kort paus.
’’Du jämförde mig nyss med en jacka’’, skrockade Remus och strök henne över huvudet.
’’Symboliskt’’, log hon tillbaka.

Sen bröts den fina stämningen.
’’Ja, jag är ledsen i alla fall. Men jag kommer inte kunna stå ut med mig själv om jag gifter mig med dig.’’ Han pratade sakligt. För det blev lättast så.
’’Jag förstår mig inte på dig, Remus. Hur kan du inte stå ut med dig själv för att du ger kvinnan du säger att du älskar det hon vill ha?’’
’’Jag är inte den du vill ha, Nymphadora’’, sa Remus. Hans röst lät kyligare. Han stirrade på askan i den öppna spisen. ’’Och det vet vi nog båda två. Egentligen.’’

’’Det spelar ingen roll vad du säger, Remus’’, svarade hon bara. ’’Du är min skära jacka, kan du inte bara förstå det?’’
Remus tänkte på James och Sirius. De kunde alltid allt sånt här så bra. Vad hade de gjort i Remus skor?
Ingenting. De hade aldrig hamnat i den här sitsen. För det första hade de aldrig blivit en möjlighet, för de var inte som Remus. De var båda friska, starka och såg bra ut.

För det andra så var de båda bättre på att falla för personer som var bra för dem. Och som de själva var bra för.
Lily och James, det perfekta paret med den fina familjen, de två var som ler och långhalm...
Lögn. De var så fruktansvärt olika, men det var ändå så självklart att de hörde ihop. (Tja, det visade sig i alla fall vara så lite senare. Efter sex år av något som kunde liknas med extremt hat.)
Och Sirius hade aldrig varit någon som sprang efter tjejer (tjejerna sprang efter honom istället, menade James) och speciellt inte åren efter Hogwarts. Han hade väl varit för upptagen med allt annat. ’’Jag tror Sirius har andra prioriteringar bara’’, hade Lily sagt en gång när James tog upp att deras vän verkade ensam. Kort sagt, Sirius hade aldrig problem med tjejer. Men han var bara aldrig särskilt intresserad.

För det tredje så var de inte lika fega. Om de älskade någon lika mycket som Remus älskade Tonks så hade de aldrig suttit i ett halvår och bara glott. De hade antagligen varit gifta för länge sedan.
Vad hade de gett honom för råd då? ’’Ta steget.’’ Självklart. ’’Det spelar ingen roll att du är varulv eller att de skiljer tretton år på er. Det spelar ingen roll.’’
Etcetera, etcetera.
’’Jag är ledsen’’, upprepade han igen. ’’En dag kommer du att förstå.’’
’’Vad menar du?’’
’’Jag kan inte gifta mig med dig. Jag kan inte göra så mot dig.’’
’’Men vad du håller på! Som vi ses nu verkar det ju ändå inte spela någon större roll, det är ju inte det att jag träffar andra nu. Remus, en dag kommer du att förstå. Förstå att du bara är skraj. Rädd för att ta nästa steg. Och... och jag förstår. Jag förstår vad det beror på. Du har väl bara... bara vant dig vid att allt rycks ur dina händer när det äntligen blir bra. Men det måste inte alltid vara så, kom ihåg det!’’
En ögonblick av tystnad. Remus drog till sig sin trollstav och mumlade ’’Incendio’’ mot brasan. Lågorna flammade upp igen. Ännu flera långa sekunder av tystnad.
’’Om vi måste släppa allt helt för att du ska kunna gå vidare kanske jag måste göra det.’’ Han mumlade för sig själv. Hon såg oförstående på honom.
’’Vad menar du?’’
’’Du har rätt. Jag kan ju inte säga att jag inte vill gifta mig för jag vill inte låsa dig, för det gör jag ju ändå om vi ses såhär. Jag tar din chans till ett vanligt liv ifrån dig.’’
’’Du är så trög, Remus. Jag vill inte ha något vanligt liv. Jag vill ha dig. Och om du lämnar mig helt eller ignorerar mig totalt eller skjuter varenda uggla jag skickar innan den ens landat på ditt fönsterbläck, så får du göra det. Men tro inte att jag kommer bli förälskad i någon annan. För det händer inte.’’
’’Du är så naiv...’’
’’Du vet inte hur det är, Remus!’’
’’Jag vet precis hur det är! Lyssna bara, när jag... nej, det var inget.’’
’’Jo, säg.’’
’’Nej, jag...’’
’’Säg, Remus!’’
Han suckade.
’’Okej, om du lovar att aldrig någonsin berätta dethär för någon. Jag har aldrig berättat det för någon levande människa. Inte någon död heller för den delen. Inte ens Sirius, James, Peter eller Lily. Eller någon annan. Okej?’’
Tonks log och nickade.
’’När jag var liten hade jag en jättestor förälskelse i –’’ han tog ett djupt andetag ’’Lily.’’
’’Du skojar!’’ skrattade Tonks. ’’När då?’’
’’Från att jag var elva tills jag var typ...’’ Remus ryckte på axlarna men såg egentligen ut som om han bara inte ville erkänna svaret. ’’...fjorton, eller så.’’
’’Det är ju tre år!’’ flabbade Tonks. Hon verkade tycka att det var hysteriskt roligt.
’’Hursomhelst fattade jag ju att det var helkört på den idén. James var ju så nere i henne att han inte ens märkte när Sirius insjuknande i tomtekoppor.’’ Han skrattade lite åt sina gamla minnen. ’’Och jag tänkte att jag kommer aldrig, aldrig tycka om någon så mycket som jag tyckte om Lily. Se, vad fel jag hade.’’ Han såg menande på Tonks och log.
Hon funderade ett tag och stirrade in i elden som började värma rummet.
’’Men... du önskar ändå att det hade gått med Lily, va?’’
’’Då gjorde jag det’’, sa Remus. ’’Men nu vet jag att det antagligen inte hade blivit bättre.’’
’’Varför då?’’
’’Tja, för det första hade jag ju hamnat i en ganska så rejäl knipa med tanke på hur grym James kunde vara när han var svartsjuk, och hur grym Sirius kunde vara när James bad honom’’, sa Remus och kunde inte låta bli att skratta.
’’Men om det inte fanns... komplikationer? Om du inte var sjuk eller James fanns eller någonting.’’ Hon kollade på honom. Iakttog varenda min. Varenda rörelse.
’’Tja, då så hade det kanske funkat. Men det är ju ingenting jag hade önskat idag. Och livet är för kort för att spekulera om hur det kunde ha varit.’’
’’Isåfall är väl livet för kort för att inte vara med de man vill dela sitt liv med?’’
Tystnad. Sen återgick han till ämnet;
’’Du hade rätt, i alla fall.’’
Tonks såg oförstående på honom.
’’Att som det är nu är du ju fast med mig i alla fall.’’ Remus suckade och skakade på huvudet. ’’Jag... jag har inte insett det förrän nu. Vi... jag... måste nog släppa allting.’’
Tonks såg på honom. Hon sa ingenting. Han lutade sig fram och tog hennes hand.
’’Du kommer hitta någon annan, jag lovar. Någon mycket bättre. Någon som kan ge dig allt du vill ha och hålla om dig och ge dig trygghet och vara din hjälte och skydda dig mot allt ont vad som än händer. Någon som du inte behöver skämmas över eller vara rädd för.’’
’’Jag skulle aldrig vara rädd för dig’’, viskade hon och lutade sig fram. ’’Remus, just här, just nu, hos dig... jag har aldrig känt mig tryggare.’’
’’Det är inte sant.’’
’’Du... du har rätt. Jag är rädd.’’ Hon satte sig på knä på golvet och såg in i hans ögon. Hon släppte inte hans hand. ’’Jag är rädd att du ska lämna mig. Jag är rädd för att du ska försvinna.’’
Remus visste inte vad han skulle göra. Det var som i böckerna. Stämningen. Man nästan undrade var den dramatiska musiken var någonstans. I böckerna hade hans karaktär skrikit ’’Åhh vad pratar jag om, jag älskar dig med, fuck this shit, kom så gifter vi oss’’, ridit iväg på en vacker vit häst och på något sätt hade de levt lyckliga i alla sina dagar även om oddsen för det var lika med noll.
’’Jag har gjort mitt val, Tonks’’, sa Remus, bröt ögonkontakten, släppte hennes hand och reste sig upp. ’’Jag har levt i en dröm alldeles för länge. Det är dags att vakna upp.’’
Tonks reste sig upp hon också. Hon log mot honom och suckade. Ögonen var tårade, men hon log. ’’Jag också. Jag borde vetat att det här aldrig skulle funka. Du är alldeles för envis.’’
’’Tja, när man växt upp med James och Sirius vid sin sida så...’’
Hon log ett sista leende mot honom innan hon böjde sig fram och gav honom en kindkyss.
’’Jag älskar dig’’, viskade han motvilligt, för han ville att hon skulle veta det även om han försökte intala sig själv att det inte var sant.
’’Du är en av din egen sort du, Remus’’, viskade hon tillbaka. ’’Och jag bryr mig inte om ditt förflutna med Lily, jag vet att du alltid kommer vara min skära jacka.’’
Han log. Och så var hon borta.

Du är så himla duktig på att skriva!!!!!!

Skära jackan ♥ Tonks

DE ÄR SÅ FINA IHOP!!! ♥♥♥

Finally...


Kapitel 82
Julafton
December 1996

Julaftons kväll i Kråkboet. Celestina Warbecks ljusa, klingande röst ljöd i hela huset. Fred, George, Bill, Fleur, Ron, Ginny, Arthur, Molly, Harry, Ron och Hermione var i full gång med att laga mat, duka, reta sina småsyskon (för Fred och Georges del) och allmänt störa sig på varandra (för Fleur och Mollys del).
Remus satt i soffan. Han såg in i elden. Han försökte tänka på den senaste julafton han firat som faktiskt varit rolig. Måste ha varit 1980. Han suckade. Sexton år sedan. Han var ganska säkert på att han missat några jular i ’’de mörka åren’’, för plötsligt hade det blivit varmare och Remus hade inte ens tagit fram porslinstomtarna. Varför skulle han ha gjort det förresten? Det var bara han som gick runt själv där hemma. Julen 1981 hade hans föräldrar tvingat hem honom över jul, men åren därpå hade han inte firat något.
’’Mr Weasley, kommer ni ihåg vad jag berättade för er på stationen när vi skulle ta tåget till skolan?’’
’’Jag kontrollerade det, Harry’’, sa Arthur. ’’Jag gav mig iväg till familjen Malfoys hus och sökte igenom det. Det fanns ingenting, varken trasigt eller helt, som inte borde ha funnits där.’
’’Ja, jag vet, jag såg i The Prophet att ni hade varit där och tittat, men det här är nånting annat... ja, nånting mer... jag hörde Snape och Malfoy prata häromveckan.’’
Remus vaknade upp ur sina tankar och spetsade öronen. Harry fortsatte att prata;
’’...och Snape sa att han skulle hjälpa Malfoy i vad han nu skulle göra. Han sa att han lovat Mrs Malfoy att hjälpa honom.’’
’’Har det inte fallit dig in, Harry’’, började Arthur, ’’att Snape bara låtsades..’’
’’...låtsades erbjuda sin hjälp, så att han kunde få reda på vad Malfoy har i kikarn? Jovisst, jag trodde att ni skulle säga det, men hur vet vi det?’’
’’Det är inte vår sak att veta det’’, sa plötsligt Remus. Harry tittade förbluffat upp som om han först då insåg att Remus lyssnade på vad som sades. Lilys ögon såg rakt in i Remus, och trots det var det så mycket James i alltihopa. Undra om man kunde ärva ett livslångt hat mot någon? ’’Det är Dumbledores sak. Dumbledore litar på Severus, och det borde duga för oss alla andra.’’
’’Men’’, sa Harry trotsigt. ’’Tänk om... tänk om Dumbledore har fel om Snape?’’
’’Folk har sagt det, många gånger. Det gäller i själva verket om man tror på Dumbledores bedömning eller inte. Jag gör det, och därför litar jag på Severus.’’
’’Men Dumbledore kan göra misstag’’, fortsatte Harry. ’’Det säger han själv. Och ni då, tycker ni ärligt talat om Snape?’’

’’Jag tycker varken bra eller illa om Severus’’, sa Remus, och han såg Harrys skeptiska min. ’’Jo, Harry, Jag talar sanning. Vi kommer kanske aldrig bli hjärtevänner, efter allt som hände mellan James och Sirius och Severus, det finns för mycket bitterhet där. Men jag glömmer aldrig att under det år som jag undervisade på Hogwarts tillredde Severus vargbanedrycken åt mig varenda månad, tillredde den perfekt, så att jag inte behövde lida som jag brukar göra vid fullmåne.’’
’’Men han råkade ’oavsiktligt’ berätta att ni var en varulv, så ni blev tvungna att lämna skolan!’’ sa Harry ilsket. Remus ryckte på axlarna.
 ’’Det skulle i vilket fall ha läckt ut förr eller senare. Vi vet både du och jag att han ville ha mitt jobb, men han kunde ha tillfogat mig mycket större skada genom att mixtra med trolldrycken. Han höll mig frisk. Jag måste vara tacksam för det.’’

’’Han kanske inte vågade fiffla med drycken eftersom Dumbledore höll uppsikt äver honom!’ sa Harry.
Remus höll tillbaka ett skratt.
’’Du är fast besluten att hata honom, Harry’, sa han istället med ett svagt leende. ’Och jag förstår det, men James till far och Sirius till gudfar har du ärvt ett gammalt agg mot honom. Du kan gärna berätta för Dumbledore allt du har berättat för Arthur och mig, men vänta dig inte att han ska dela din syn på saken, vänta dig inte ens att han ska bli förvånad över det du har berättat för honom. Det kan ha varit på Dumbledores ordet som Snape frågade ut Draco.’’
Harrys ansiktsuttryck var svårt att tyda, som en blandning mellan fundersamhet och förargelse.
Celestina Warbecks sång tog slut.
’’Är det slyt?’’ sa Fleur överdrivet högt. ’’Gydskelov, vilken ’emsk...’’
’’Ska vi ta oss en sängfösare då?’’ avbröt Arthur när han såg Mollys sura min, och reste sig upp. ’’Vem vill ha äggtoddy?’’
Ett sorl bröt ut i köket, stolar skrapade och alla började springa runt, men Remus satt kvar.
’’Vad har ni haft för er på sista tiden?’’ sa Harry plötsligt. Remus var nästan förvånad att Harry inte lät trilsk.
’’Å, jag har gått under jorden’’, svarade han. ’’Nästan bokstavligt. Det är därför som jag inte har kunnat skriva, Harry. Att skicka brev till dig skulle ha varit lite för avslöjande.’’
’’Vad menar ni?’’
’’Jag har levt bland mina medbröder, mina gelikar’’ – han såg Harrys oförstående blick – ’’Varulvarna. Nästan alla av dem är på Voldemort sida. Dumbledore ville ha en spion och här fanns jag. Fix och färdig.’’ Han insåg plötsligt hur bister han lät, och log innan han fortsatte;
’’Jag beklagar mig inte. Det är ett nödvändigt arbete och vem kan göra det bättre än jag? Men det har varit svårt att vinna deras förtroende. Jag bär omisskänneliga tecken på att ha försökt leva bland trollkarlarna, förstår du, medan de däremot har skytt det normala samhället. De har levt i utkanten av det och stulit – ibland dödat – för att livnära sig.’’
’’Hur kommer det sig att de gillar Voldemort?’’ Harry lät förvirrad.
’’De tror att de kommer att få ett bättre liv under hans styre. Och med Grårygg där ute mitt ibland dem är de svårt att komma med motargument.’’
’’Vem är Grårygg?’’
’’Har du inte hört talas om honom?’’ Remus blev kall i hela kroppen bara av att tänka på honom och slöt krampaktigt händerna i knät. ’’Fenrir Grårygg är kanske den grymmaste varulv som lever idag. Han betraktar det som sin uppgift i livet att bita och smitta så många som möjligt, han vill skapa en så stor mängd varulvar att de kan övervinna trollkarlarna. Voldemort har lovat honom byte i gengäld för hans tjänster. Grårygg specialiserar sig på barn... bit dem medan de är små, säger han, och uppfostra dem skilda från föräldrarna, uppfostra dem till att hata vanliga trollkarlar. Voldemort har hotat med att släppa honom lös på folks söner och döttrar; det är ett hot som brukar åstadkomma goda resultat.’’
Han pausade lite, tvekade kort innan han sa;
’’Det var Grårygg som bet mig.’’
’’Va?’’ sa Harry förvånat. ’’När ni var liten, menar ni?’’
’’Ja. Min far hade förorättat honom. Under en lång tid visste jag inte vem varulven var som hade angripit mig. Jag kände till och med medlidande med honom och trodde att han inte hade kunnat behärska sig, eftersom jag vid det laget visste hur det kändes att förvandlas. Men Grårygg är inte sån. Vid fullmåne placerar han sig tätt intill sina offer, försäkrar sig om att han är tillräckligt nära för att kunna kasta sig över dem. Han planerar alltsammans. Och det här är den man som Voldemort använder för att styra varulvarna. Jag kan inte låtsats att mina förnuftsargument har särskilt stor framgång jämfört med Gråryggs hävdande att vi varulvar förtjänar blod, att vi borde hämnas på de normala.’’
’’Men ni är ju normal!’’ sa Harry direkt. ’’Ni har bara ett... ett problem.’’
Remus kunde inte hålla sig för skratt. Det var som ett eko.
’’Ibland påminner du mig väldigt mycket om James. Han brukade kalla det ’’mitt lilla pälsproblem’’ när vi var ute bland folk. Många fick intrycket av att jag var ägare till en ouppfostrad kanin... åh, tack så mycket.’’
Han tog emot glaset med äggtoddy som Arthur räckt honom. Kände sig på lite bättre humör.
Harry såg ut som om han plötsligt kom ihåg någonting, och öppnade munnen;
’’Har ni nånsin hört talas om nån som kallades Halvblodsprinsen?’’
’’Halvblods vadå?’’
’’Prinsen’’, sa Harry.
Remus blev förvånad över frågan. Det ringde ingen klocka. Varför ställde Harry en sådan fråga?
’’Det finns inga trollkarlsprinsar’’, svarade han. ’’Är det en titel du funderar på att anta? Jag skulle ha trott att det räckte med ’Den utvalde’.’’ Han log med glimten i ögat.
’’Det har ingenting med mig att göra... Halvblodsprinsen är nån som gick på Hogwarts tidigare, jag har hans gamla trolldrycksbok. Han skrev ner trollformler och förhäxningar överallt i boken, förhäxningar som han uppfann. En av de var Levicorpus.
’’Å, just den var mycket populär under min tid på Hogwarts’’, sa Remus och tänkte tillbaks. ’’Det var några månader under femte årskursen när man inte kunde röra sig utan att bli hissad i vädret i vristen.’’
’’Min pappa använde den’’, sa Harry. ’’Jag såg honom i minnessållet, han använde den på Snape.’’
’’Ja, men han var inte den ende. Som jag sa, var den mycket populär... du vet ju hur såna här förhäxningar kommer och går.’’
’’Men det låter som om den uppfanns medan ni gick i skolan’’, fortsatte Harry.
’’Inte nödvändigtvis. Förhäxningar blir moderna och omoderna precis som allting annat.’’
Remus brukade vara bra på att genomskåda Harry och läsa vad han menade, men inte nu. Vad ville han få fram? ’’Anklagade’’ han Remus för att vara halvblodsprinsen? Eller, ja, det är klart...
’’James var en renblodig trollkarl, Harry, och jag lovar dig att han aldrig bad oss att kalla honom ’prins’.’’
’’Och det var inte Sirius? Eller ni?’’
’’Definitivt inte’’, sa Remus och skakade på huvudet.
’’Jaså.’’ Harry vände blicken mot brasan. ’’Jag tänkte bara... ja, han har iallfall varit till stor hjälpt för mig på trolldryckslektionerna, Prinsen alltså.’’
’’Hur gammal är den här boken, Harry?’’
’’Jag vet inte, jag har aldrig kollat.’’
’’Nå, det kanske kan ge dig en ledtråd.’’
’’Geeee miiiiig mitt hjärta tillbaka, aaaaaaack!’’ Skränade plötsligt Fleur för att härma Celestina Warbecks röst. Molly såg faktiskt för en sekund ut som om hon tillfälligt övervägde att smälla till Fleur, men Arthur avbröt;
’’Det börjar kanske bli dags att dra sig till sängs.’’

SUPERBRA!!!♥♥

Underbart

JÄTTEBRAAA! ÄLSKAR DEEEEEN!!

HELT ÖVERNATURLIGT AWSOMEEEEEE ÄLSKAR DEN! ♥

Åh så superfabulostiskt♥!