The Dark Side [Sv]

okej då vet jag.

det räknas som en förolämpning där

hehe bra att veta men nu är jag hemma! ska börja skriva så fort jag får igång min
egen dator

okii

hoppas att du har haft det bra! ♥

Jadå, tack, jag hade det jättemysigt! Varmt, rofyllt och fint var det! :'

Vart i Turkiet var du?

Kemer



EDIT:

Eftersom jag inte fått mer kommentarer så ändrar jag denna och ger er nästa kapitel! Förlåt för att den SUGER men jag orkar inte och är egentligen inte på humör för att skriva, men förhoppningsvis tycker ni om den ändå!

----------------------------------------------------------------

Kapitel 11
Du bor här…
1997

De hade snart varit gifta i två månader och Clarissa hatade redan Travers mer än hon hade anat. Han var en svartsjuk, elak man som trodde att hon var hans ägodel! Som om hon NÅGONSIN tänkte tillhöra någon! Hennes uppstudsiga attityd och envisa nonchalans hade dock lett till ett och annat straff, hon rös vid bara tanken. Travers brydde sig inte ett dugg om hur högt hon skrek eller hur rädd hon var, han slog henne ändå då han tyckte att hon gjort något fel. Och ingen hade kunnat stoppa det även om de velat, de bodde själva nu. De bodde i ett litet hus inte långt utanför London, med höga staket och utom synhåll för mugglare. Om hon inte visste bättre hade hon känt sig instängd. Men hon var fortfarande en av Voldemorts närmaste tjänare och fick därför göra som hon ville… även om hennes make hade en helt annan åsikt i den frågan…

”Clarissa…” sa den mörka rösten då Clarissa försiktigt gick in i det lilla vardagsrummet som knappt rymde tre soffor och ett soffbord.
”Herre...”
”Jag ser att ni flyttat in väl…” han lät road, men såg inte mot henne.
”Ja herre… vill ni något då ni kommit hit?”
”Du har information till mig…” sa han mer som ett konstaterande än en fråga.
”Ja herre, Snape sa till mig att han vet när pojken Malfoy kommer ta sig an Dumbledore herre… tydligen någon gång strax innan tågresan hem från skolan!”
”Jasså du… och har du pratat med unge herr Malfoy om hur han ska klara sig?” Voldemort lät ytterst road, medan Clarissa själv inte kunde se något roligt i det.
”Nej herre…”
”Din make säger annat…” sa han lågt och lät nästan hotfull istället för road.
”Min make säger mycket som inte går att lita på herre! Jag har inte sett pojken Malfoy på länge!”

”Så jag går inte att lita på?” Hans röst fick henne att rysa även om hon stod kvar i rummet med rak rygg och huvudet högt.
”Om du säger att jag pratat med Draco nyligen så ja Garrett!” sa hon spydigt och såg hur han blev allt mer rasande. Han hatade då hon använde hans förnamn, speciellt då det fanns människor runt omkring dem. Till sin förtjusning och förskräckelse såg hon att han tagit med sig män hem. Det betydde att hennes förolämpning skulle ta bättre.
”Du…” sa han och var snart framme vid henne och tryckte upp henne mot väggen bakom henne. ”Ska akta dig noga, annars kommer du ångra dig…”
”Jag har fortfarande högre rang än dig Garrett, jag tycker du ska sluta vara så uppkäftig!”

Öm i hela kroppen var hon då hon lämnade huset samma kväll. Hon visste inte varför hon envist bråkade med Travers då hon visste precis hur det skulle sluta. Det slutade alltid i att han slog henne, men hon kunde inte hjälpa det. Hon hade gjort det hon aldrig trott va möjligt.
Hon hade gjort det hon LOVAT sig själv att aldrig göra. Sirius var den enda man hon tänkt gifta sig med, och ändå stod hon nu här, gift med Travers. Tårarna hotade rinna då hon gick ut ur gården och iväg i riktning mot skogen. Det var fullmåne idag och hon hade saker hon var tvungen att uträtta. Hon saknade allt som hade med kärlek att göra. Vänskap, familj, Sirius, hennes son… allt kändes så tomt och oviktigt. Inget kändes som det skulle!

Stjärnorna sken på den svarta himlen. Det var kallt den aprilnatten, likt alla de andra. Inget var konstig, allt var som det skulle, utom i skogen inte allt för långt bort från skogen. Voldemort hade gett henne ett uppdrag, som bestod av att döda så många som möjligt, utan att det skulle förknippas med dem. Varför då inte passa på att döda som varulv? Då kunde hon ju åtminstone försöka låtsas att hon inte kunde rå för det. Att hon inte själv påverkade sina handlingar. Att det bara var monstret inom henne som gjorde uppror mot omvärlden. Egentligen önskade hon bara att allt kunde ta slut. Slippa vara arg, slippa vara kaxig, slippa döda… men som det verkade nu så fungerade det inte så…

När morgonen kom blev hon förvånad av att hitta sig själv naken i sin säng. Borde hon inte ha vaknat i skogen? Inte brukade hon ha vett eller ork att ta sig hem? Sakta satte hon sig upp medan hon höll täcket tätt omkring sig. Vad gjorde hon nu här egentligen?
”Du var duktigt igår…” hörde hon Travers röst från dörröppningen. Snabbt såg hon bort mot honom och kände hur kinderna mot hennes vilja blev röda.
”Vad vet du om det? Vad gör jag här?”
”Jag såg dig… du bor här…” sa han torrt och gick mot henne.
”Men… hur…?”
”Jag följde efter dig och såg på när du mördade alla dessa människor… sen tog jag med dig hem då du började förvandla tillbaka dig…” sa Travers och såg på henne med förvånansvärt mjuka snälla ögon.
”Åh…” sa hon och såg ned på täcket, hon visste inte om hon skulle vara glad för att slippa frysa utomhus eller om hon skulle vara arg för att hon förföljt henne. Hon kände hans starka hand om hennes haka och såg rakt in i hans ögon.
”Jag vet att du inte gillar mig… och jag hjälper nog inte, men jag gillar dig…” sa han tyst. ”Jag tänker inte ändra på sättet jag behandlar dig, men jag hoppas att du kommer börja gilla mig mer allt eftersom…”

Hur kan man gilla den där hemska killen? Jag hoppas Clarissa kickar hans röv, ärlig talat!

håller med!