Falsk Romans [SV]

Mer!

meer!!

BRAA mer!

Åhhh, guuuuud så braaaa!
meeer

You rule. Så jag säger TAACK!! ♥
_______________________________________

HAZEL CRESCENDO

Hazel brukade vara ensam, för det mesta. Det var inte så att hon blev mobbad, direkt, men hon hade inte så många vänner.
Vänner intresserade henne inte, eftersom hon var fullkomligt nöjd med att vara själv. Hazel trivdes helt enkelt bäst i sitt eget sällskap.
Men det var klart att det väckte reaktioner. Hennes rumskamrater, till exempel, frös ut henne och lät henne aldrig vara med dem eftersom de säkert ansåg att hon var konstig.
Hazel brydde sig inte speciellt mycket om det, men det gjorde lärarna lite oroliga att lilla Hazel alltid, alltid var för sig själv.
"Känner du dig aldrig ensam, miss Crescendo?" Första gången Flitwick hade frågat detta var några veckor in på deras första år.
"Nej", hade hon svarat med förvånad röst. "Varför skulle jag göra det?" För Hazel förstod att professorn inte anspelade på hennes bror. Utan honom var hon alltid ensam, men hon var inte ens säker på att professorn visste om att hon hade en saknad tvilling.
"Du är alltid för dig själv. Vi är lite oroliga för att du kanske inte trivs med dina klasskamrater. Är de elaka mot dig?"
Då hade Hazel bara lett.
"Ingen är elak mot mig. I och för sig är de inte särskilt vänliga, heller", hade hon tankfullt tillagt, "men jag vill vara själv. Det är säkert."

Och det stämde än i dag. Ensamma Hazel tillbringade dag ut och dag in i sin egen lilla värld, vilket var en värld där alla lämnade henne ifred att lösa världens stora mysterier. Vad var meningen med livet? Tog universum någonsin slut? Hur många olika kompositioner kunde man spela på ett piano?
Hazel älskade att spela piano! Det var naturligtvis inget instrument vilket fanns i överflöd på slottet, men hon hade hittat ett rum på sjunde våningen där det stod en väldigt fin flygel, som trots sin ålderdom åstadkom fantastiska toner. Akustiken i rummet var underbar, så dit gick hon varje gång hon behövde spela. För att rensa tankarna, för att skapa, för att leka.
Dess svartvita skönhet var Hazels största svaghet.

Trots att Hazel var ensam, och trots att hon föredrog sin egna värld, såg hon ändå otroligt mycket. Hon hade faktiskt ganska bra koll på vad som hände på skolan, för hon snappade upp mycket och hade väldigt lätt för att minnas.

Det var fredag kväll, stjärnklart och den oändliga natthimlen hade överträffat sig själv och var vackrare än någonsin. Hazel hade traskat upp till astronomitornet, för att få ligga på rygg och försvinna bort i fantasin en stund, miljoner mil bort- lika långt bort som stjärnorna vilka hon hungrigt tog in med ögonen.
Men det var inte lika lätt att glida iväg som det brukade vara, för hennes hjärna var upptagen på annat håll.
Kärlek, det var en knepig företeelse. Hazel hade aldrig varit kär på riktigt, men när hon var liten, när hennes bror fortfarande var i livet, trodde hon att hon var kär i en pojke som bodde i huset bredvid.
En pojke, med det raraste leende man kunde tänka sig. Hazel mindes klart och tydligt hur söt hon brukat tyckt att han var. Hur glad hon blev av att vara i hans närhet, oavsett vad de gjorde- vare sig de lekte tjuv och polis med Declan eller bara satt i hans sandlåda och byggde slott som dekorerades med stenar.
På den tiden hade de varit så goda vänner. De hade delat så mycket.
Men sen hade han börjat Hogwarts, ett år före henne, och våren därpå skedde olyckan, så det var av naturliga skäl som de två skiljts åt för att växa upp på håll. Och sen flyttade Hazels familj, så då bodde de inte ens grannar längre.
Hon suckade djupt och olyckligt, för om hon hade blivit glad av att vara i den här killens närhet nu så hade ju allt varit frid och fröjd.
Men det var hon inte.
"Hur är det meningen att jag ska kunna andas, när han är i närheten?" viskade hon i förtroende till stjärnorna, men de svarade inte. De bara tittade på henne, frånvarande och i högsta grad närvarande på samma gång. Så långt bort, som om de tillhörde Declans värld.
"Är du en stjärna nu?" frågade tyst hon för säkert miljonte gången, och hennes ögon tårades. Det kanske var den miljonte tåren som rann från ögonvrån mot tinningen när hon svarade på sin egen fråga. Det var klart att Declan var en stjärna. Nu, då och för alltid.
Men det var ju inte på grund av sin saknade bror hon kommit hit inatt, det var ju på grund av hennes saknade barndomsvän.
De hade inte utbytt ett ord på fem år, han inte ens så mycket som såg på henne längre. De kunde mötas i en korridor och båda titta åt olika håll, som om de inte kände varandra.
Som om de inte lekt tillsammans som små.
De närmsta efterföljande åren efter olyckan hade Hazel inte brytt sig det minsta om det faktumet att han inte låtsades om henne, eftersom hon hade haft fullt upp med att laga sitt hjärta.
Men nu, när det fungerade igen, slog det plötsligt plågsamt hårt så fort hennes före detta granne kom inom synhåll och gjorde det svårt för henne att andas.
Han hade vuxit upp och gått från att vara charmig och söt till gränslöst, obeskrivligt stilig, och det var omöjligt för Hazel att bara ignorera honom. Så fort han dök upp i närheten, blev allt annat liksom oviktigt. Det, i kombination till den otroligt varma, ärliga och roliga person han alltid varit gjorde honom till en drömkille för vem som helst.
Hazel hade aldrig varit kär förut. Men kanske var hon det nu.
För när hon såg honom gå sida vid sida med Susan Bones genom slottet, önskade hon att hennes hjärta kunde sluta att bry sig eftersom det bara gjorde ont.

jättebra! mer

Meeer!

Fantastico! Bravissimo!
Hazel är en intressant karaktär, må jag säga..