A dark Secret [SV]

Åhh.... TACK :'D

Inget att tacka för, det är bara sanningen x)

Kapitel 20
Veritaserum
1978-02-20

Måndagen var här, dagen för redovisningen. Clarissa hade knappt sovit på hela natten och kände hur tröttgeten blandades med nervositeten. Trolldryckskonst var kanske inte det ämne hon var bäst i, hon var inte alls så duktig som Lily var, men det var hennes favoritämne. Så hon ville verkligen ha bra betyg!

”Har du de sista ingredienserna?” frågade Clarissa nervöst då Snape kom in i Missnöjda Myrtles toalett.
”Ja, jag hoppas du inte räknat fel i tiden för den MÅSTE vara klar tills lektionen!” sa Snape och gav henne den lilla påse han tagit med.
”Jag HAR inte räknat fel!” sa Clarissa allvarligt men kände sig ändå lite osäker. Då både hon och Snape var väldigt mån om bra betyg i Trolldryckskonst, hade de tagit uppgiften på största allvar. De skulle i både teori, praktik och framförande beskriva hur, när, var en VALFRI dryck idésattes, skapades, användningsområden och så vidare. De hade valt veritaserum.

”Sev…” sa Clarissa osäkert på väg mot lektionen.
”Ja?”
”LOVA mig att inte ställa frågor om mitt förflutna… svär på heder och samvete, för annars dricker inte jag!”
”Jag ska inte, hur många gånger måste jag säga det?!”

Professor Snigelhorn såg från den ena till den andra i klassen och sa allvarligt:
”Vem börjar?” Ingen svarade honom. ”Då bestämmer jag att vi följer listan på tavlan!” och på några sekunder stod det på tavlan att Sirius och Lily skulle börja lektionen medan Snape och Clarissa avslutade den.

”Vi valde veritaserum…” började Clarissa.
”Eller sanningsserumet som det också kallas. Tre ynka droppar av den får personen i fråga att sanningsenligt svara på de frågor du ställer. Bry er inte om MacDougal, hon hämtar bara kitteln med denna dyrbara vätska. Serumet skapades för…”

”SEV! Hjälp mig, för att vara så lite dryck i den så väger kitteln ton!” Snape hjälpte Clarissa in med kitteln och de ställde den på Professor Snigelhorns kateder.
”Låt oss alla lite snabbt samlas kring kitteln!” sa Clarissa. ”Sista ingredienserna tillsattes för en timma sen och nu, om allt går som det ska, skall serumet bli genomskinligt och doftlöst.” Med hela klassen kring katedern rörde Clarissa två varv moturs och serumet blev först gyllengult, innan det fick sin genomskinliga glans.

”Ja, och innan vi är färdiga så ska vi prova serumet!” sa Snape och droppade tre droppar av det i en mugg saft. Clarissa tog muggen och drack upp dess innehåll.
”Gott?”
”Nej, jag gillar inte pumpor!” muttrade Clarissa. Alla började skratta.
”Heter du Clarissa Arie MacDougal?”
”Ja, vad annars?”
”Född andra juni 1960?”
”Ja?”
”Känd måltavla?”
”Va?!”
”Okey… djupare frågor. Hatar du slytherinare?”
”Men nej, varför skulle jag göra det? De är arroganta typer som tror det vet allt och att de är bättre än alla andra, men de är också snälla på insidan!”
”Är du kär i någon som står dig nära?”
”Ja, det är jag!”
”Gillar du hemligheter?”
”Gillar någon hemligheter? Nej!”
”Varför har du då så många?”
”För att det finns saker folk inte behöver veta!”

”Lektionen är slut!” hördes Professor Snigelhorns röst. ”MacDougal, Snape, stanna här! Ni andra är fri att gå!” Då de andra gått vände han sig mot sina två elever och sa stolt;
”FANTASTISKT! Vem gjorde vad?”
”Vi gjorde allt tillsammans professorn…”

”Det där var grymt!” sa Elle då de kom ut. ”Ni var verkligen hur duktig som helst!”
”Tack för berömmet underbara Elle!” sa Clarissa och log stort medan Snape försvann.
”Sanningsserumet sitter i fortfarande va?” sa Sirius retsamt.
”Ja... precis!"
”Vem är det du gillar då?” frågade James även han med en retsam glimt i ögat.
”s..s is …” var det enda man hörde av svaret då Clarissas hand farit upp för att täcka sin mun.
”Det var många s!” skrattade Remus och alla andra skrattade också.

Kvällen kom fort, snart gick Clarissa ned till Snigelhorns kontor.
”Ja?” frågade han då han öppnade dörren till kontoret.
”Hej professorn, jag glömde min kittel?”
”Ah, den med sanningsserumet i? Jag beslag tog resten av serumet MacDougal. Det skulle vara farligt om det kom ut i skolan. Men kitteln får ni gladeligen tillbaka!”

Då hon lämnat kitteln i sovsalen gick hon ut på skolområdet. Det snöregnade och var ganska kallt. Hon huttrade och gick mot sjön. Det var skönt att få vara själv en stund. Till sin förvåning satt det redan någon vid strandkanten. Nyfiket gick hon närmare. Svart hår var det första hon såg. Sen såg hon att det var en kille…

”Sirius?” sa Clarissa förvånat och satte sig ned bredvid honom.
”Clare, vad gör du här?” hans röst var hesare än vanligt…
”Jag behövde tänka… du då?”
”Jag med…”
”Sirius… gråter du?” undrade Clarissa oroligt och lade en hand på hans arm.
”Spelar det någon roll eller?!”
”Sirius, förlåt om du är arg… för att jag… men jag bryr mig om dig ändå!” sa Clarissa mjukt med sorgset och skuldmedvetet.
”Jag gråter för att jag är olyckligt kär okey?!” Han var arg, riktigt arg. Men hon visste inte vad hon skulle göra…
”Förlåt…” viskade hon och lutade sig mot honom.

arrgghh jätte bra jag behöver mer!! det kändes som en evighet sen du skrev sist!!!

haha x) tack Men jag lade ut förra kapitlet igår

........... men ändå... hehe....

Clarissa ♥ Sirius = Sant?

Super bra, det ända jag inte fattar var varför Sirius var arg och grät ?

Jag tror att Sirius tror att Clarissa är kär I Snape, för hans namn börjar ju också på "S". Sirius säger ju "jag är olyckligt kär", alltså fattar han inte att Clarissa är kär i honom, för att han tror att hon är kär i Snape!

Antog att det skulle kunna vara något i den stilen... Jag blev ändå förvirrad...