Privat mellan Masato och Cipriano

Barbossa såg på henne och sa.
- Nej, vi lovade att aldrig återvända, ditt förslag är dåligt och dessutom måste blodet vara färskt och du sa att du vill hitta din far när du pratade med min besättningsman.

"Jag kommer inte riskera mitt liv för en man jag aldrig träffat!" sade hon upprört och såg på honom med stora ögon. Hon ville bara hem.

Han skakade på huvudet och sa.
- Vem säger att du behöver riskera ditt liv för att rädda han?
Om du går med på mitt förslag så ser vi till att du inte behöver riskera ditt liv då vi kommer till den punkten då vi har lyckats lokalisera det fartyget.
Vi gör så att du och svarta pärlan är i säkert förvar när den tiden kommer och du behöver inte oroa dig för aldrig få se din mamma igen.

"Så du menar att för lite av mitt blod så ser du till att jag träffar min far och kommer hem till min mor utan att så mycket som ett hårstrå på mitt huvud kommer till skada?" frågade hon mest för att klargöra allt.

Barbossa såg på henne och sa.
- Naturligtvis, som jag har sagt, vi må va ni laglydiga kallar oherderliga män och oavsett om du tror mig eller inte.
Men jag skulle inte säga något sådant om jag visste att det skulle vara en omöjligt att hålla.

"Okej." sade hon och drog frustrerat händerna över sina armar. "Vart kan jag sova? Ostört?" frågade hon sedan och såg på honom.

Barbossa såg på henne och sa.
- Nere i fartyget kan du inte sova för där sover besättnngsmännen och jag gissar på att du inte vill sova med dem oavsett.
Jag sover här inne, men vi har ett orört rum som är bredvid denna hytt som aldrig använts, det är oanvända lakan och oanvänt täcke och sängen är också oanvänd.
Så det rummet kan du ta och jag lovar att jag inte ska störa och mina besättningsmän är lojala mot mig så de kommer inte att störa och min lilla vän apan här, han är lite busig men han brukar lyssna på mig och han gillar att vara ute eller med mig mer så han håller sig nog också borta.
Men du har inte rört någon mat och det kan ta ett tag innan vi är på ön så ta lite mat åtminstone.
Vi har så det räcker.

Nora nickade lite och reste sig upp. Hon var glad att han erbjöd henne ett eget rum.
"Jag är inte hungrig och jag litar inte heller på din besättnings matlagning om jag ska vara ärlig. Kan du visa mig vart mitt rum är?" undrade hon och såg på honom.

Barbossa såg på henne och sa.
- Du måste äta, och som jag sa, hade vi kunat och velat se dig död så hade du varit död redan.
Och vi kan inte äta, inte ännu i alla fall och denna mat är bara grillad fisk so är fiskad för någon dag sedan.
Och vad jag vet så är inte vattnet förgiftad.

"Jag är inte hungrig, jag äter imorgon." upprepade hon och svalde hårt. "Snälla, jag vill bara lägga mig och sova." suckade hon sedan och såg på honom en stund innan hon vek undan med blicken.