Avatar legend of Vera - Nutid

" Lugna ner dig snälla " sa Leon han blev bara nervös av att se folk låta ilskan ta över dom och skadas tack vare Ilskan. Leon hade lärt sig att ilska bara skadade kroppen och man tappade bara kontroll om man lät ilskan ta över. Leon närmade sig Serena samtidigt som han började leta efter något i väskan. Lite bandage hade han nånstans. Leon hade just nu inte ordning på sakerna i sin väska.

"Men vilken tur att du gav mig det tipset, det hjälpte mig direkt" sa Serena sarkastiskt. Hon flyttade inte på sig, utan stod kvar med pannan mot trädet när hon hörde att Leon rörde sig närmare henne. Hon försökte gnugga sina knogar för att bli av med det lilla blodflöde som hade börjat komma. Hennes stora problem var att hennes radar inte räckte så långt som att se saker på folks kroppar, inte ens hennes egen.
"Jag. ser. inte. vad. jag. gör" viskade hon sammanbitet för sig själv och fick en känsla av att få ur sig aggressionerna mot trädet igen. Hon satte istället fingrarna mot barken och började röra dem i en cirkelformad rörelse, för att få en känsla av hur det kändes och därmed hur det faktiskt såg ut.

Leon hittade tillslut bandaget längst ner i väskan. Han gick fram till Serina och tog även upp sin flaska vatten. Vatten hade han alltid med sig då vatten var en livsnödvändig dryck. Leon tog försiktigt Serinas händer och började fixa dom. Han band bandage runt knogarna då han hade fått bort blodet.

Serena ryckte till när Leon rörde vid hennes hand och öppnade munnen för att säga någonting. Hon stängde den snabbt igen och lät honom göra vad han gjorde. När han var klar satte hon sig ner och lutade sig mot trädet. Hon torkade resterande av det blöta på hennes kinder.
"Tack" sa hon motvilligt och kände på bandagen runt hennes knogar, "du verkar ha gjort det här en del"

" Ja har gjort det en del " sa Leon kort han hade ju skadat sig själv på det visstet ett antal gånger genom åren vilket hade gjort att han fått lära sig hur man snabbast tar hand om sånt. Vad Leon och Serena inte visste var att några få mil ifrån dom fanns några från den hemliga armen. Den som slog till mot utvalda byar och lämnade dom förstörda och övergivna.

"Vad gjorde du innan du började på karateskolan? Jag antar att du inte föddes där?" frågade Serena och fortsatte att känna på sina bandage. Det var faktiskt en ärlig fråga, utan någon baktanke.

Klara sträckte på sig och satt med benen i kors uppe luften, en bit ovanför marken.
"Så, Flamman, har du hört vart vi ska dra härnäst?"

Leon tvekade över att berätta
" Gick i skolan var just ingen speciell " sa Leon. Han kände sig som ingen speciell heller innan karateskolan.

" Nope " sa Flamman som precis kommit tillbaka från sin lilla vandalisering i byn. Han hade inte lyssnat specielt noga på ledarens omgång om veckans uppdrag. Han lyssnade sällan på folk som inte verkade vara självsäkra i sina föreläsningar. Vilket i detta fall ledaren inte var. Flamman började gå igenom sitt stöldgods från byn och behöll lite knivar han ansåg att han kunde använda. Resten lät han de andra i byn välja bland. Pengar och teknik och annat intresserade honom inte.

Serena suckade.
"Vet du, det är någonting med dig. Jag kan inte sätta fingret på vad. Jag kan bevisligen inte se hur du ser ut, så det hjälper mig inte, men jag känner igen din röst på nåt sätt. Är man som jag så blir det en sorts identifiering av andra. Har du bott i London någon gång?"

"Om du hade lyssnat, så hade du vetat att vi ska till en liten skitby i utkanten av London" sa Kiara och blundade. Hon var trots allt luftbändare, hon behövde sin meditationstid.

Leon började bli smått nervöst över frågorna som kom nu. Han visste att hans bakgrund inte kunde hållas dold för Serena länge till.
" Ja för länge länge sen " sa Leon. Han var dessutom inge bra på hemligheter.

" Hm där ser man låter som ingen värdeful by " sa Flamman och satte sig lutad mot ett träd. Han rättade till den röda sjalen för munnen samt den täckande svarta manteln som tänkte hela honom utom lite av det blonda håret och dom blåa ögonen. Han trivdes med att vara klädd såhär.

"Hm, där ser man. Kanske är därför, bodde du nära Fulham-området?" frågade hon. Serena rynkade pannan och lade handen mot marken. Leons puls ökade markant.

"Du är alltid lika rolig och inspirerande att prata med" sa Kiara drygt och fortsatte att meditera.