The Percy Jackson Club

~Arzora

"För att vinden gör mig galen" svarar jag och ler mot hennes fräkniga ansikte. Det började verkligen ljusna nu och solen steg över horisonten.
"Du då?" frågade jag henne och tittade ut över havet.

Maddie hade suttit uppe ett tag och fixat sig, hade som vana att vakna före alla sina syskon så hon slapp all stress. Hon tog på sig ett par shorts och en söt topp. Maddie granskade sin spegelbild och tvekade lite innan hon satte upp sitt hår i en perfekt bulle, hade kvar sitt hårsmycke. Det var otroligt sällan som hon syntes utan något slags smycke i håret. Hon gick ut från stugan och började gå, hade inget speciellt mål utan gillade mest att vara ute när det var lugnt.

Jag stod kvar och granskade hur camp halfblood vaknade till liv. Folk började komma ut, en del börja träna andra gick bara och pratade med varandra. Jag såg folk jag kände, folk jag ogillade och några nykomlingar. Men den personen jag helst ville se dök fortfarande inte upp.....

>Will<
''Min syrra väckte mig.'' Svarade jag Arzora och flinade. ''också för att jag inte hade lust att lyssna när Percy Jackson snarkade''
Just det där var sant. han snarkade värre än någon annan jag kände. Det fick mig att vela skvätta kallt vatten på honom. Eller en hink kallt vatten.....

~Emma

Jag log mot min syster som surt kollade på boken hon läste. Det såg ut som om hon när som helst skola kasta den igenom hela stugan. Men jag visste hur mycket hon älskade böcker så jag visste att hon aldrig skulle göra något sånt.
" Vilken del är du på Tena?," frågade jag medans jag kollade på planeringen över nästa fånga flagga.
" Den där någon dör," sa hon uppgivet och jag log inombords. Det sa inte så mycket.
" Äh, författaren fick för sig att döda huvudpersonens bästa vän bara," sa hon sarkastiskt. Jag flinade mot henne.
" Ta en paus och följ med mig och ät frukost," sa jag glatt och ryckte bort boken ur hennes hand.

Efter en stund dök hon upp, Clarie min bästa vän och världens bästa trä nymf. Hon syntes på långt håll med sig mörka hy och sitt gröna hår. Jag höjde handen till en vinkning och gick sen bort till henne.
"Hej!" sa hon med ett leende
"Sup!" log jag
"Inte så mycket, du då?"
"Ingenting, jag ska gå till frukosten nu men jag ville träffa dig först!"

Arzora ~

Jag tittade ut mot havet och skrattade lite. Will fick mig alltid att skratta. Havets rytmiska kluckande mot stranden fick mig att vilja spy, fast det var väldigt vackert och jag strök undan mitt bruna hår från ansiktet och sa ursäktande
"Jag måste gå" innan jag började springa därifrån med stora steg.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag torkade bort de med handflatan.

Kai vaknade igen. Ända skillnaden var att hon inte väcktes av en mardröm. Hon väcktes av sig själv. Hon orkade inte se på klockan, och att somna om var meningslöst, hon var pigg och rastlös. Hon gick upp, tog ett par korta shorts och sin lägertröja, satte på sig ett par gympaskor och gick ut, med målet att kanske hinna skuta några pilar innan alla vaknat.
Solen var påväg att gå upp, och små vindar letade sig upp på hennes armar och fick henne att rysa.
Solens värme hade ännu inte värmt upp luften tillräckligt, men det gjorde inget, kylan fick henne att vakna till.
Men innan hon hann fram till pilbanan så fångade vattnet hennes uppmärksamhet. Det var så vackert. Hon gick fram till strandens kant, och sparkade av sig skorna, kände vågorna kittla tårna, och hon började andas in den friska luften.

>WILL<
Jag tittade förvånat efter min vän som rusade iväg utan en riktig förklaring.
''Ehm, ses?'' mumlade jag och lyfte undrande på ena ögonbrynet.
Jag vände mig till Linn och log. ''Jag sticker till matsalen. Hänger du med?''
''Jag kommer senare'' Svarade hon och nickande gick jag iväg.
Percy och Annabeth småbråkade som vanligt. Bröderna stoll sprang i panik ifrån några dem Prankat på.
Lägret var normalt.

”Millie! Vakna!”
Jag hörde hur min bror Will Solace ropade på mig. Då är det säkert morgon eftersom varför skulle han annars väcka mig.
Jag såg att de andra redan hade stigit upp. Keyla och Austin höll på att göra i ordning sig inför dagen.
”God morgon!” Säger jag sömnigt till mina syskon i stuga sju!
”God morgon!” svarar de tillbaks mot mig.
”Var är Martha?” Frågar jag.
Hon var borta innan vi vaknade.” Svarar Austin.
”Men vet ni var hon är?”
”Hon har väl gått någonstans.” Säger Will.
”Va! Ni märker att er syster är borta och ni gör inget!” Skriker jag åt mina syskon,
”Tänk om något monster har tagit henne!” Ropar jag ursinnigt och försöker att inte gråta.
”Millie, jag tror nog inte att det är så farligt!” Säger Kayla och jag märker hur hon försöker att lugna ner mig.
Jag springer ut från Stuga sju, som lyser som guld i solskenet.

”Martha! Martha!” Ropar jag medan jag springer över stugområdet. Till sist ser jag henne tillsammans med sin kompis Clarie, som är en trädnymf.
”Martha! Jag trodde att du blev attackerad av ett monster! Snälla, försvinn inte sådär igen! Lämna en lapp till oss andra nästa gång!”
”Hej Millie!” Säger Martha.
”Martha! Jag var jätterädd!” Svarar jag och försöker lugna ner mig.